Hej och välkommen!
Jag heter Kia Karlberg och är konstnär och filosofisk forskare bosatt i Åbo, Finland. Jag skapar fritt och forskar tvärvetenskapligt om narcissism. Jag är gift med konstnären Henrik Karlberg. Här nedan ger jag dig hela min bakgrund, vem jag är:
Min bakgrund och uppväxt
År 1974 föddes jag på Kvinnokliniken i Helsingfors. Mina föräldrar var inte gifta och graviditeten var helt oplanerad. Jag fick släktnamnet Elfving, efter min mamma. Mina föräldrar gifte sig en kort tid därefter (på mitt dop, tror jag).
Både mammas och pappas släkter är helt svenska.
Vi bodde i Helsingfors och jag gick lågstadiet och högstadiet i Munksnäs. Efter grundskolan flyttade familjen till Grankulla och jag tog studenten vid Gymnasiet Grankulla Samskola.
Min barndom var tung. Jag är dotter till en narcissist. Hela familjen var dysfunktionell. Utåt sett skulle allting se perfekt ut. Den välputsade familjefasaden dolde det osynliga våldet, den psykiska misshandeln. Denna terror kan ingen förstå om man inte själv har upplevt det.
Tyvärr blir offret ständigt misstrott.
Jag var liten och trodde att alla familjer var likadana, att det narcissistiska våldet var normalt. Jag överlevde, men blev skadad för livet.
Tjugo års tragisk erfarenhet (som offer) gjorde mig till narcissism expert. Jag genomskådar narcissisternas ondskefulla beteende och begriper deras hemliga språk. Jag kan läsa deras tankar. Jag kan peka ut deras mönster. Och jag kan avslöja allt för dig (alla deras hemligheter).
På somrarna jobbade jag ofta på vårt familjeföretag Oy Elfving Ab.
Familjebakgrunden är brokig och ganska intressant ur olika perspektiv. Min morfars far Hemming Elfving (konsul och kommerseråd) grundade Elfving-företaget år 1910. Han grundade även det kända företaget Hangö Kex. Min morfar, kommerserådet Nils Elfving, fortsatte sedan att leda företaget tills han gick i pension.
Senare fick min pappa leda vårt familjeföretag. Min morfar brukade alltid säga att det var tack vare att jag blev till som pappa fick komma in i familjeföretaget.
Min mormor arbetade som en av de första flygvärdinnorna i Finland men hon dog som 40-åring av hjärnblödning långt innan jag föddes, så jag fick en ny mormor från handelssläkten Hartman i Vasa.
Min mamma var till utbildningen sjuksköterska/barnmorska och blev sedan hemmafru. Jag har två yngre syskon; en syster och en bror.
Min farfar Karl-Erik var borgmästare och jurist i Karleby. Min farmor Ulla arbetade på ett laboratorium.
Min tunga uppväxt satte djupa spår på min personlighet. Jag är högkänslig och växte upp till en så kallad super-empatisk person. Det betyder att man tar alla andras behov i beaktande hela tiden. Personlighetstester som jag gjort visar så gott som total avsaknad av narcissistiska drag. Jag är alltså en “people pleaser” som alltid vill se till det bästa för alla andra. Detta leder ofta till att själviska narcissister ser en öppen möjlighet att exploatera och utnyttja mig.
Jag fick vid uppväxten också uppleva avigsidorna av business och ekonomi på väldigt nära håll och var själv helt ointresserad av pengar och girighet. Pengar köper inte lycka även om vissa människor verkar tro det. Mitt ägande i familjeföretaget har dock gjort det möjligt att leva ett privilegierat liv, och jag har alltid haft tillräckligt av allt man kan behöva.
Som barn dansade jag balett och danslektionerna var intensiva med stränga lärare – men dansen i sig var frihet förkroppsligad för mig.
Jag seglade och var aktiv i sjöscoutkåren Vikingaflickorna, och gillade skärgårdslägren och speciellt de internationella lägren med scouter från hela världen. Jag älskade att simma och har tagit alla simmärken som man kan ta. I högstadiet spelade jag fotboll och surfade. Jag har ända till vuxen ålder haft flera kaniner, som jag tycker är så söta och mjuka.
I tonåren var jag många år engagerad som Finlands Lucias tärna och gick många gånger i Luciatåget nerför Domkyrkans trappor. Med Lucia turnerade vi och uppträdde och sjöng på flera olika orter och jag ackompanjerade ofta på gitarr. Vi besökte ålderdomshem, skolor, föreningar, vårdhem och kyrkor.
Musiken var viktig också senare i livet och jag gick i vuxen ålder en DJ-utbildning, skaffade DJ-utrustning och spelade på olika event och t.ex. i Stockmanns butik.
Under min uppväxt var min familj skidtokig, så jag har skidat sedan jag var 3 år gammal. I tonåren åkte jag mycket slalom (främst i Alperna). Jag tycker om mäktiga berg och landskap. Där blir man liten och naturen stor.
Mina gudföräldrar, Svante och Hedvig, betydde mycket för mig. De var viktiga förebilder. Svante var dubbeldoktor, både i medicin och kirurgi. Han är en av de få som haft docentur i två olika medicinska discipliner samtidigt. Hedvig var verksam inom litteratur och kultur. Båda var empatiska, hjälpsamma och osjälviska. Jag tror att deras djupa påverkan på mig satte grunden för det vetenskapliga tänkandet som nu genomsyrar mitt liv.
En julafton gav Svante och Hedvig mig en julklapp, som någon kanske tycker är lite tråkig. Det var Svenska Akademiens ordlista. Jag är så glad för den, och använder den fortfarande varje dag.
Min andra gudmor Pian (moster) var ärlig, krass och ifrågasatte (av princip) allt. Hon hade ingen fasad. Av henne lärde jag mig vikten av kritiskt tänkande och öppenhet.
Min tredje gudfar Sheba (farbror) var läkare.
När jag var 17 år gammal introducerades jag på Amaranterbalen i Stockholm (som medlem i Stora Amaranterorden).
Amarantherorden är ett ordenssällskap i Sverige (instiftat av Drottning Kristina år 1653). Amarantherbalen hölls i Spegelsalen på Grand Hôtel och överträffade i sin prakt allt jag hade sett i Norden. Det var mitt första möte med svenska kungligheter.
Studier och giftermål
Efter gymnasiet fick jag en studieplats på universitetet Åbo Akademi, och flyttade till Åbo för att studera språk på humanistiska fakulteten. Väl i Åbo trivdes jag väldigt bra.
År 1994 träffade jag min blivande man, Henrik Karlberg, i korridorerna på universitetet. Han är också en super-empatisk och högkänslig person (och konstnär). Ett sådant öppet, tolerant och skarpt sinne kombinerat med ett så otroligt generöst och varmt hjärta hittas inte i många män. Vi har ett lyckligt och kärleksfullt förhållande.
Vi gifte oss 1998 i Svartå Slottskyrka, där min förfader Karl August Möller varit präst i 50 år. Vi ordnade bröllopsfesten i Slottets festsal och åkte därefter direkt på en tre veckors bröllopsresa till Koh Samui i Thailand.
Det var mycket speciellt att få ha bröllopet i Svartå Slott. Slottet är museiskyddat och normalt kan man inte ordna bröllopsfesten där. Men vi är så aktsamma och ordningsamma att de gjorde ett undantag för oss.
Det var ett riktigt drömbröllop, ett minne för livet. Jag är glad och tacksam för alla som deltog, och jag vill återigen rikta ett stort tack till varenda person, familj och vänner, som ställde upp och gjorde allt ni kunde för att dagen skulle bli så fin, lyckad och oförglömlig som möjligt! Varje sak ni gjorde, varje detalj, betydde massor för oss, tack ännu en gång! ♥²
Jag kände mig som en prinsessa och har gjort det alltsedan dess. Vad kan vara bättre än två högkänsliga, superempatiska personer som varje dag osjälviskt tävlar i ömsesidig kärlek och respekt?
Vi har nu varit gifta i 26 år och tiden har gått jättefort. Känslan av att vara både härligt nykär och nygift finns fortfarande kvar varje dag.
Se fler bilder av bröllopstårtan och vigseln här, och läs allt om bröllopet och bröllopsresan i det här jubileumsinlägget, som jag skrev när vi firade silverbröllop (25 år som gifta).
År 1998 (veckan innan bröllopet) flyttade vi till det charmiga Akropolis-huset på Gamla Hirvensalovägen i Åbo där vi bodde i två år. Sedan flyttade vi (år 2000) till Relingsgatan och bodde i fyra år i en nybyggd takvåning vid vattnet.
Inom studierna intresserade jag mig alltmer för företagskulturer, filosofi och mänskliga interaktioner och flyttade så småningom över till Handelshögskolan vid Åbo Akademi med huvudämne organisation och ledning. Min pro gradu handlade om professorernas belöningssystem och jag avlade Ekonomie Magisterexamen år 2001, samt arbetade sedan ett tag vid universitetet.
Vid sidan av detta var jag aktiv i kyrkliga sammanhang med frivilligarbete, konstnärligt skapande och dans. Jag koreograferade danser, också till Tomasmässor i Åbo Domkyrka, och gjorde även egna solouppträdanden. Jag tyckte om att dansa i Domkyrkan, fast det var trångt.
Jag var flera år aktiv i styrelsen för Åbo Studentmission, och arrangerade år 1999 en omtalad föreläsning med filosofen William Lane Craig (Ph.D) i Åbo. Auditoriet fylldes så snabbt att alla inte fick plats. Craig var en av flera intressanta filosofiska tänkare jag fått bekanta mig med. Efter en givande lunchdiskussion, körde jag honom till tågstationen. Jag minns fortfarande hur han reagerade på min riviga körstil.
Du kan se flera bilder från dessa tidsperioder här: Minnen från mitt liv (Kia bildkavalkad).
Konstnärskap och hälsoproblem
Min man Henrik har alltid haft svåra hälsoproblem och i detta skede slog ryggskadorna till så hårt att han inte alls kunde sitta. Han kunde enbart arbeta hemifrån, stående. Efter en steloperation av ryggen fick han tillfällig hjälp men är handikappad för livet. Han har problem med rörlighet samt återkommande, svåra sjukdomsperioder då han tidvis är sängbunden. Jag är Henriks närståendevårdare, jag vårdar och har omsorg om honom. Vi betalade ryggoperationen själva, ca 12.000 €, och vi har aldrig sökt någon ersättning från staten, varken för sjuktid eller mitt närståendevårdande, fastän vi skulle ha haft rätt till mycket stöd.
Henrik har alltid varit konstnärlig och mycket duktig på att måla och fotografera. Hans ytterst starka estetiska kunskap och visuella öga hittas normalt inte i Finland. Henriks generella IQ ligger på Mensa-nivå, men hans visuella IQ är i testerna avsevärt högre än så. Själv tycker han att han bara haft tur som fått så lätta testfrågor. Han grundade ett visuellt skapande designföretag på nittiotalet och vi hade senare också en liten modellbyrå som jobbade med världens största modellagentur, Ford Models, och gjorde deras Supermodel of the World-modellsökning i Finland.
Läs också blogginlägget: Med agenter och supermodeller i New York.
Jag ledde företagskuvösen Emporio på Yrkeshögskolan Sydväst 2002-2003, och hjälpte unga skapande konstnärer och artisaner att starta företag. Det var väldigt inspirerande att se kreativiteten och skaparglädjen hos studerandena, och efter den tiden bestämde jag mig för att själv bli skapande konstnär på heltid. I det här skedet handlade konst för mig främst om skönhet och estetiska värden – om att fånga och skapa det vackra.
Husbygge i Åbo – Villa Kia
Då jag och min man var 27 år gamla (år 2002) hittade vi en härlig, sydvänd utsiktstomt på ön Hirvensalo i Åbo. Vi bestämde oss för att bygga vårt drömhus där.
Vi anlitade arkitekten Pia Helin från arkitektbyrån Ark’Aboa som planerade ett modernt, minimalistiskt och handikappvänligt lågenergihus åt oss; Villa Kia.
Vi ledde byggarbetet själva och huset stod inflyttningsklart sommaren 2004. Huset blev dubbelt dyrare än budgeterat, så vi visste inte om vi skulle klara av att behålla det. Vi satte faktiskt ut huset till salu, för 695.000 €, men efter ett tag bestämde vi oss för att behålla huset tillsvidare, med hjälp av ett extrastort banklån.
Huset är unikt och annorlunda, inspirerat av dansk design och byggnader från Medelhavet. Huset är platsbyggt och varje detalj är unik. Konstruktionen är EPS-block och betong. Huset har extraisolerande dubbelgolv i betong, flerdubbel isolering i tak, automatisk ventilation med effektiv värmeåtervinning, och stora selektivglasfönster som kan nyttja passiv solenergi till att värma upp thermo-massan. Huset har inga köldbryggor, då allt är gjutet i ett stycke. Inomhusklimatet är alltid skönt, hälsosamt och jämnt, och energiförbrukningen är väldigt låg.
Huset är anpassat för Henriks handikapp; allting är i ett plan, utan trösklar, höjdskillnader eller trappor. Tvättmaskin, ugn och diskmaskin är placerade högt för ryggvänlighet.
Vi var noga med att planera huset så att det skulle fungera även om Henrik skulle bli helt invalidiserad och rullstolsbunden.
Parkettgolvet är lagt i ett enda stycke genom hela huset, utan en enda skarv, vilket är väldigt ovanligt. Materialet är kanadensisk bergslönn. Det var den naturligt ljusaste parketten vi kunde hitta (men svår att få tag på).
Husets bastu är fortfarande inte använd en enda gång (på 20 år).
Den centrala punkten i huset är vår stora, ljusa konstnärsateljé som är planerad specifikt för vårt kreativa skapande.
När vi byggde huset tyckte alla att vi var rätt knäppa, som vågade bygga ett så okonventionellt hus. Styrox-huset kallades det av Åbo-borna, och alla kände till det. Vi var också här före vår tid. Vi startade en trend, och idag känns huset inte så konstigt längre.
Husbilder, bottenplan och mer information om Villa Kia finns i House Tour under Dokumentation & Bilder (här hittar du även interiörbilder och ett galleri som visar hur vi skapade vårt konstnärshem).
Sommaren 2024 firade vi Villa Kias 20-års jubileum. Då var det 20 år sedan vi flyttade in i huset. Vi bor fortfarande kvar, men har också tidvis spenderat mycket tid utomlands.
Utomlandsvistelser och bilar
Här är ett exempel från år 2004-2005 på hur vi brukade leva sådana tider då sjukdomen inte var ett hinder:
Vi for i oktober till Spanien och bodde där i några månader, kom hem i mitten av december för att följande dag åka för två veckor (jul och nyår) till Zermatt, Schweiz. När vi kom hem åkte vi till New York för någon vecka för att delta i finalen av den största internationella modelltävlingen i världen, Ford Models Supermodel of the World. Vi kom sedan tillbaka och var några dagar hemma, och åkte därefter några veckor till Florida. Då bodde vi i Miami, Palm Beach och Key West. Efter det kom vi tillbaka till Åbo innan vi några dagar senare igen åkte till Spanien och tillbringade den större delen av våren där. Så här fortsatte livet, ofta mer än halva året på resa och vi spenderade främst somrarna i Finland.
Det här var främst under åren som Henrik mådde lite bättre, de senaste 15 åren har vi inte flugit alls.
Henriks hälsa blev åter sämre och det var svårt att utföra regelbundet förvärvsarbete. Designföretaget Dreamsite (som hade t.ex. Gigantti och börsbolag som kunder) avslutades 2005/2006 och verksamheten såldes till en reklambyrå.
Vi bestämde oss för att ännu försöka resa runt världen, samla inspiration för konsten och skaffa erfarenheter, samt göra goda gärningar. Vi deltog i (och arrangerade) olika välgörenhetsprojekt på väldigt hög nivå. Läs mer om en toppkonferens jag ordnade på Royal Evian hotellet i inlägget Omgiven av livvakter.
Vi har samvetsgrant samarbetat med många kända och ledande personer, som alla kan gå i godo för oss. Ni kan fråga t.ex. statsministrarna Mart Laar från Estland, Kjell Magne Bondevik från Norge, och Andrius Kubilius från Litauen. Ni kan fråga Jerzy Buzek som varit både Polens statsminister och Europaparlamentets talman. Ni kan fråga internationella finländare som t.ex. Ari Vatanen, Eija-Riitta & Atte Korhola, och Hannu Takkula. Listan kan göras hur lång som helst.
Vi har förmågan att jobba på högsta internationella nivå – och kommer även i fortsättningen att göra det, om bara hälsan det tillåter.
Speciellt vintrarna är krångliga för hälsan för oss båda. Vi kan inte alls röra oss på vintern i Finland och längre sjukdomsperioder med rygg/ledbesvär brukar oftast inträffa under vintrarna. Kylan och halkan är besvärliga för artritis, reumatism och rygg- och ledproblemen.
Som tur är så är vårt hus varmt och skönt. Vi har nästan alltid 26,7 graders innetemperatur året runt, vilket varit det mest optimala för hälsan. Tack vare att vi byggt huset otroligt välisolerat går det att hålla denna temperatur nästan helt med en enda energisnål luftvärmepump, vilket gör huset mycket miljövänligt.
Vi har gjort många resor och bott på många platser.
Vi spenderade fortsättningsvis mycket tid utomlands, främst i Medelhavsområdet; Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Grekland. Detta har alltid varit en självklar del av våra liv. I övrigt lever vi väldigt stilla och lugnt, som sagt med långa sjukdomsperioder då vi inte alls kan åka någonstans.
Vi är inte turister. Vi är upptäckare och forskare, som med nyfikna ögon och öppna sinnen tar del av vardagslivet och kulturen överallt där vi befinner oss. Vi vill alltid lära oss nya saker. Vi går våra egna vägar. Vi har samlat unika och spektakulära erfarenheter till våra liv. Vi är uppmärksamma och känsliga och ser möjligheter som ingen annan ser. Vi hittar nya dörrar och frågar oss alltid: Vad finns där bakom? Och vi fortsätter alltid framåt.
Hösten 2007 åkte vi omkring med bil runt Europa. En dag vaknade vi i Cannes och bestämde oss för att köra tillbaka till Åbo. Vi satte oss i bilen och efter 20 timmar i ett sträck (drygt 1800 km) var vi i Malmö. Sedan vilade vi oss lite på en bensinstation tills vi körde dryga 600 km till Finlands-båten som avgick från Stockholm till Åbo. Vi hann till färjan med 20 minuters marginal.
Detta var med min föregående bil, en mörkblå Ford Cougar V6, som jag hade i 8 år. Före Cougarn hade jag en gul Honda HR-V och innan det en mörkblå Opel Calibra (min första bil).
Efter Ford Cougarn hade jag en svart Volvo XC60 i över elva år (tills statsmakten tog den). Se mina bilder (+ tekniska specifikationen) på den bilen här.
Drömmen om Paris byttes mot mardröm i Helsingfors
Vår dröm var, vid denna tid, att spendera en längre tid i konstnärernas stad Paris, helt som Henriks släkting, konstnären Victor Westerholm gjorde på 1800-talet.
Hösten 2008 tömde vi därför huset i Åbo och lade ut det till försäljning. Vi flyttade till en temporär liten (hyrd) bostad på Bulevarden i Helsingfors, med planen att så fort huset sålts åka ut i världen för en längre tid. Vi valde Helsingfors för att vara närmare flygfältet (och släktingar).
Men så kom finanskraschen 2008-2009. Bostadsmarknaden stod stilla och vårt hus hörde till de dyraste till salu. Inte ett enda hus såldes i den prisklassen under ett par år i Åbo.
Henriks hälsa försämrades på nytt och vi flyttade sommaren 2009 tillbaka till vårt osålda hus i Åbo, fortfarande med drömmen om Paris levande.
Valet att flytta till Helsingfors var ett av de beslut jag ångrar mest i hela mitt liv på grund av det mörker, den dysterhet och inskränkthet som jag upplevde att råder där. För en konstnär var det en mardröm, det var den sämsta möjliga omgivningen för kreativt skapande – ingen öppenhet, kreativitet eller tolerans och rasismen mot svenskan (och överhuvudtaget) var påtaglig.
Ända från att jag var liten och växte upp i en helsvensk miljö fick jag lära mig att det var farligt att tala svenska; talar man svenska i spårvagnen eller i centrum kunde man bli slagen och anfallen, så det måste man akta sig för. Man var aldrig trygg. Arga, våldsamma män kunde börja skrika åt en bara för att man talade svenska.
Det finska språket blev för mig förtryckets språk, förknippat med trauma – ett språk som förkroppsligar ett intolerant och rasistiskt samhälle. Som en följd av det kopplar jag ihop finska med hot och hat och har därmed tagit avstånd från allt finskt.
Jag har inte läst en inhemsk tidning, eller tittat på inhemsk TV, eller hört på radio, sedan min barndom. Att höra finska är som att höra påminnelser om påhopp, attacker mot mig (och min man) och trauman. Också därför har jag valt att ha minimal kontakt med det finska samhället och söker all inspiration och alla impulser utifrån, internationellt. Min man är likadan, också helsvensk, utan kontakt till det finska samhället. Han är uppvuxen på en liten ö i Åbolands skärgård, och fick redan som barn alla sina impulser från Sverige och Åland.
Eremitliv och No Contact
Jag och min man lever som eremiter, utan telefon, post, e-post eller sociala medier. Vi tittar inte på tv och läser inte tidningar. Vi lever i total avskildhet och älskar det.
Att inte bry sig om vad andra människor tycker och tänker är skönt – och att inte ens veta om vad andra tycker och tänker är ännu skönare. Man har sin alldeles egen värld och är lycklig. Man behöver inte ha med den hemska olyckliga världen att göra.
Det är en härlig känsla att vara fri från samhället, utan kontaktyta. Som att bo på en ö. Eller i sitt eget land. Man mår så mycket bättre så.
Fullständig frihet. Ingen kontakt med narcissism. Ingen kontakt med narcissisternas förödande gaslighting.
No Contact heter detta inom psykologin. Det är det enda fungerande sättet att bli fri från narcissisternas våld och värld.
No Contact är ett bra sätt att peka ut hur oviktiga narcissisterna och deras värld är – och det driver dem alltid till vansinne. När de inte når dig kan de ju inte dominera, manipulera och straffa dig.
Jag rekommenderar No Contact till alla (och speciellt till alla högkänsliga personer).
Läs mer om No Contact här.
Som outsider konstnär i ett trångsynt Finland
Jag är en global medborgare, som inte delar in världen i nationer. De enda orsakerna till att vi har fortsatt att vara bosatta i Finland är dels för att jag har Villa Kia huset och Elfving-familjeföretaget här, dels på grund av hälsoskäl eftersom min man har stora problem med hälsan.
Vår vardag är en delikat och känslig balansgång att försöka orka, leva och hålla alla sjukdomar under kontroll, en konstant kamp mot ohälsa och sjukdom, som dominerar vårt liv. Jag tror ingen kan förstå hur jobbigt det är, om man inte själv är i samma situation.
Huset på Hirvensalo har i sig blivit en börda, som det egentligen skulle vara skönt att slippa. Det har hållit mig tillbaka, i en negativ omgivning där ingen människa kan leva ett fritt, konstnärligt nyskapande liv. Det har blivit en broms i min utveckling och jag ser ingen framtid här om inte väldigt stora förändringar sker. Vad gäller huset så längtar jag efter nya utmaningar.
Alla mina impulser och konst-inspiration kommer utomlandsifrån. Vi utforskade konsten internationellt, vi hade lärt känna konstnärer runt världen och vi hade ingen kontaktyta till det finländska samhället eller finsk media. Detta är antagligen svårt för utomstående att förstå men det har varit vitalt för mitt konstnärliga skapande, för att komma upp till den nivå jag är på idag, och det hade varit omöjligt för någon annan att uppnå i Finland, där alla är mer eller mindre bundna till mentaliteten och måste på sätt eller annat följa den och anpassa sig.
Som en avvikande och självständig “outsider” ser jag annorlunda på världen, jag har en annorlunda och unik synvinkel att erbjuda. Jag är inte instängd i det rådande tankesättet och är fri att skapa bortom det.
Min situation liknar konstnären Heléne Schjerfbecks situation. Hon isolerade sig i Hyvinge och åkte inte till Helsingfors på åratal (och hon längtade för övrigt också alltid tillbaka till Paris). Hon hade också hälsoproblem och var helt svenskspråkig. Hennes isolation var det som krävdes för att hennes konst skulle florera. Men hon var utstött av folket och den tidens konstetablissemang. Ingen såg något värde i hennes konst eller talang. En av de få som stödde Heléne och återkommande köpte verk av henne var faktiskt Henriks släkting Victor Westerholm, Åbo konstmuseums grundare och ledare, som även han var utfryst av det finska konstetablissemanget på grund av sin innovativa och internationella konststil; impressionismen (Finland godtog inte impressionism som konst). Tack vare Westerholms öga och initiativ har museet nu en imponerande samling av Schjerfbecks tavlor. Idag anses Schjerfbeck vara Finlands mest betydelsefulla konstnär, fast alla i Finland tidigare spottade på henne.
Det sägs att man ska lära sig av historien, men ingenting har ändrats i Finland under alla dessa år.
Mera hälsoproblem och min nya bil
Vintern 2010 insjuknade min man till sådan grad att han blev totalt invalidiserad i över ett år. Han kunde knappt röra sig och jag fick mata och tvätta honom.
Jag berättar utförligt om min mans invaliditet, och om hur drastiskt den har påverkat vårt liv, vår livsstil och våra inkomster, i en skild artikel.
Artikeln heter Min man Henrik Karlberg: hans funktionshinder, hälsoproblem & nollinkomst, och du hittar den även i Dokumentation & Bilder.
Hösten 2010 köpte jag en ny bil – en trygg och säker Volvo XC60. Den var hög och hade stora dörrar, så att Henrik lättare skulle kunna sätta sig in i bilen. Den var också specialutrustad med bland annat ställbart aktivt chassi, som gjorde körupplevelsen mjukare och behagligare för Henriks invaliditet.
Vi tänker ekologiskt och kör endast då det är nödvändigt. Efter att jag hade haft bilen i drygt elva år var den fortfarande körd endast 40 000 km, i skick som ny. Bilderna är tagna sommaren 2020, en av de sista gångerna jag använde bilen (innan statsmakten tog den).
Se fler bilder (och bilens fulla specifikation) här. Se också några bilder från Stockholmsresor vi kunde göra med bilen.
Min konstnärsutbildning och fotokonst
Läsåret 2010-2011 gick jag en fotograf- och konstnärsutbildning i Åbo.
I min fotokonst var jag fokuserad på estetik och ville fånga skönhet och ta fram det vackraste i allt jag fotograferade. Jag gillade inte att fotografera människor och tyckte det var frustrerande och jobbigt trots att jag är en av Finlands bästa. Jag fotograferar helst saker, djur, fåglar och natur. Min specialitet är att hitta skönhet och att finna det som är vackert där andra inte har upptäckt det. Det var som en väldig utmaning, en jakt på det vackraste jag kunde hitta varje gång jag fotade, i varje person eller objekt framför min kamera. Som konstnär lyckas jag fånga unik skönhet i varje person jag fotograferar, oberoende av utgångsläget.
Min konst är filosofisk framför allt annat, ofta med estetiska inslag, men estetiken är inget självändamål. Fulhet kan filosofiskt fungera väldigt bra i konst. Det var ändå tack vare mitt estetiska öga som jag kom till en nivå som ingen annan är på och det var därför folk, kända och okända från hela landet, kom till min konstnärsateljé. Jag hade någonting som man inte annars hittade i detta landet. Jag hittade alltid skönhet och estetik även i det estetiskt fulaste objektet.
Jag hade en “magic touch” när jag fotograferade, en speciell förmåga som jag inte riktigt kan sätta ord på själv, men som kanske kunde uttryckas som en konst att skapa stjärnglans av vem eller vad som helst. Eller helt enkelt att skapa internationella och lockande verk av högsta klass, oavsett objekt.
Jag fotograferade många människor som var på toppen, eller ville till toppen, i olika synliga branscher; modeller, skådespelare, kändisar, artister, politiker och affärsmän. De flesta av de här människorna var själviska, otrevliga, och rent av vidriga som människor. Vackra på utsidan men fula inuti. De hade ingen själ, inget hjärta, inget samvete. De upprätthåller en falsk fasad, för att lura allmänheten och omgivningen.
Jag förstod att någonting var fel men inte exakt vad. Jag kände igen det narcissistiska mönstret från barndomen och min sorgliga uppväxt, men hade ännu inget ramverk för att hantera problematiken.
Först senare insåg jag att de flesta personerna jag fotograferat verkligen var giftiga narcissister som utan samvete ensidigt ville utnyttja min förmåga till sin egen nytta – de ville stjäla stjärnglansen. Min unika förmåga var för dem otroligt värdefull, men de ville bara exploatera mig som en slav.
Man kan säga att jag omedvetet var med och byggde upp en kultur, där jag med min förmåga lyfte fram ondskefulla och illasinnade människor till kändisskap, till toppen av samhället. Dessa hemska människor borde inte få ha någon synlig eller påverkande position/makt i ett hälsosamt samhälle.
Jag såg alltså verkligheten bakom narcissisternas fasader, men i brist på bättre förståelse där och då, var jag tyvärr med och byggde upp de vackra fasaderna.
Alla människor älskade mina bilder, vilket också ledde till att folket började tycka om de personer som var avbildade i mina verk. Jag kunde väcka ett ha-begär genom mina verk. Jag hade makt att styra människors perception.
Konstutställningar och mitt skapande
Mina tavlor och bilder har varit med i flera konstutställningar men jag har aldrig strävat efter att göra mitt namn berömt. Jag har inte sökt ära. Skapandet, inte erkännandet har varit viktigt.
Idag är konst för mig mer än bara skönhet, det är liv. Jag uppskattar det icke-perfekta, och ju knäppare desto bättre. Äkthet är viktigt. Jag vill skilja det äkta från det oäkta. Jag vill ha råheten, verkligheten, skörheten och det bräckliga. Jag söker sanningen. I kombination till skönheten, på sitt sätt. Där finns det verkligt vackra.
Eftersom mina inkomster kommit från familjeföretaget Elfving så har tanken med min konstnärsverksamhet aldrig heller varit ekonomisk utan jag har sett det som min plikt och mitt ansvar att förvalta och förädla mitt konstnärskap eftersom jag har haft unik möjlighet till det, på ett sätt som är få förunnat. Det självständiga, fria skapandet har varit det viktiga. Jag är en fritt utövande konstnär och det konstnärliga skapandet är mitt liv och min livsstil, inte mitt jobb. Jag gör inte konst för konstinstitutioner eller marknaden, utan för det verkliga livet. Idag är målet med min konst att ”verken ska vara en katalysator för att göra världen bättre”.
Jag skapar inte för pengar – jag har alltid helt och hållet skapat självständigt, för mitt eget konstnärliga skapandes skull, med min egen vision som min drivkraft. Denna frihet har möjliggjorts av min privilegierade ekonomiska situation. Jag har aldrig gjort något på beställning och aldrig fått en euro för något jag gjort.
Ännu mera hälsoproblem och självisolering
2011/12 insjuknade min man Henrik allvarligt i Ulcerös Kolit, en kronisk autoimmun sjukdom, och eftersom han var nära döden måste han spendera längre tider på sjukhus. Sjukdomen gör att kroppens immunförsvar attackerar de egna organen så att man förblöder. Tidvis, tack vare immunsuppressiva läkemedel, mår han bättre men han blir mera mottaglig för alla andra sjukdomar. Du kan läsa mer om Henriks hälsa här.
Eftersom vi är ansvarsfulla så inleddes här för vår del vår isolerade självkarantän, och vi började i allt högre grad undvika folksamlingar, sammankomster och restauranger. I början kändes det väldigt tungt och ovanligt, att vara utan allt sådant, men man vande sig efter en tid.
Vi har alltsedan dess (i över 13 år) varit tvungna att leva som eremiter, isolerade och avskilda från samhället. Efter COVID-19-pandemin låter det kanske inte lika främmande längre, eftersom de flesta har varit tvungna att leva isolerade och försiktiga – men det är en väldigt stor omställning då man är tvungen att göra den.
Pandemier är övergående, medan kroniska sjukdomar är livslånga. Så begränsat som människor periodvis hamnade att leva under pandemin, måste vi leva resten av livet.
Mångdubbelt offer för narcissistiskt våld
Jag är mångdubbelt offer för narcissistiskt våld.
Som jag tidigare nämnt, så är både jag och min man mycket snälla och generösa människor, super-empatiska och högkänsliga personer som psykologin kallar det. På psykologernas NPI-skala (Narcissistic Personality Inventory) får jag resultatet 3 av 40, och min man 4 av 40. Medeltalet för alla människor är drygt 15 av 40, och narcissister får förstås de högsta poängen.
Vi var lätta offer för narcissistiska människor som såg en möjlighet att utnyttja oss, och dra nytta av vad vi hade. Vi var godtrogna och blåögda. Vi trodde gott om alla. Vi litade på illusionen om ett rättvist finskt samhälle med jämlikhet, öppenhet, demokrati och konstnärlig frihet.
Några av de mest falska och exploativa människor jag träffat började en kampanj av psykiskt våld mot min man när de fick veta att han var sjuk och svag. De drog in mig också. De elaka människorna ville inte bara kontrollera och dominera oss, de ville förgöra oss (enligt det typiska mönstret som narcissister och psykopater har). De började göra vårt liv till en mardröm av aldrig tidigare skådade proportioner.
Narcissisternas mönster är alltid att hänsynslöst exploatera andra för sin egen nytta. Mönstret är tydligt och prediktivt.
Jag forskar om narcissism och kommer nedan att beskriva narcissisternas prediktiva mönster noggrannare; hur de ljuger, förvränger, manipulerar, svartmålar samt projicerar sina egna fel på sitt offer, för att med härskartekniker upprätthålla absolut makt och dominans, och för att totalt förgöra och straffa de offer som vägrar dansa efter deras pipa. Omgivningen går alltid på narcissistens skickliga spel och tror att narcissisten är ett offer, vilket i praktiken skär av all support för de verkliga offren. För att detta skall fungera bra behövs det hemlighetsmakeri, alltså sekretess och ingen insyn.
Narcissister dras till varandra. När flera narcissister samarbetar blir våldet exponentiellt.
Definition av Narcissistens beteendemönster:
Narcissister döljer sig bakom en söt, trevlig, charmig och sympatisk fasad. I verkligheten är de onda, egocentriska, manipulativa och odrägliga personer. De ljuger så de tror det själva. Och de ljuger om precis allt. Deras sanning och fakta är vad de tycker. De saknar empati, sympati och samvete. De styrs av en strävan efter makt, status och berömmelse, och söker endast sin egen nytta. Varje relation med en narcissist är ensidig och destruktiv.
Narcissister är skickliga på att nå sina mål, alltid på bekostnad av andra. De har ett enormt kontrollbehov, och vill dominera till varje pris. De utövar diverse härskartekniker, våld, hot och utpressning för att få sin vilja igenom. De har helt egna spelregler, som ständigt ändras. De är inte lojala mot någon. De håller inte överenskommelser. De är otroligt avundsjuka och lättkränkta. De har orealistiska krav. De tror de har rätt till precis allt, och att de står över alla andra. De tar alltid äran, men aldrig ansvar, skulden eller konsekvenser för något. De plockar russinen ur kakan. De förvrider allt så att felet skall sättas på andra. De projicerar sina egna fel och brott på andra. De låtsas alltid vara ett offer. De skapar konflikter, drama och intriger, där narcissistens enda mål är att dominera och förstöra sin motpart. Narcissister har förödande konsekvenser för alla. De smutskastar alla som står i vägen för deras ego. De vänder omgivningen mot offret, isolerar offret och skär av allt stöd. De gör vad som helst så att ingen skall ha insyn i vad som pågår. Allt måste hållas hemligt. De vill ha fullständig kontroll i ett fullständigt mörker. Saker tas ur sitt sammanhang och förvrängs för att passa narcissistens berättelse. De tar bort fokus från den egentliga frågan. De har bara rättigheter och inga skyldigheter. De är hypokriter, mästare i skådespel. De lever i en låtsasvärld, och levererar åsikter som fakta. De förväntar sig alltid särbehandling. Narcissister hatar sanning, öppenhet och verklighet, för allt det avslöjar dem.
När omgivningen tror på narcissistens falska spel blir konsekvenserna ödesdigra. Om man litar på en narcissist drar man alltid fel slutsats. Omgivningens sympatier ges till narcissisten, som är den verkliga förövaren, skurken. Narcissistens offer får ingen förståelse eller hjälp, utan dubbelbestraffas. När det sker genom maktpositioner på kollektiv nivå leder det till felaktiga och förödande myndighetsingrepp och svartmålning i massmedia. Den kollektiva narcissismen träder fram.
För att kunna se igenom narcissisters beteendemönster behövs fullständig genomskinlighet och öppenhet. Det behövs ljus. Sakfrågan måste öppet diskuteras.
Det är enkelt att avslöja narcissistens mönster om man objektivt kan addera ihop spelet med full information. Mönstret är mycket förutsägbart när man vet vad man skall leta efter. Bitarna faller på plats och narcissisten avslöjas.
Det har varit tungt att bli orättvist anklagad och anfallen men detta har samtidigt öppnat mina ögon för problematiken gällande narcissistiska människor i större bemärkelse än bara inom familj och relationer.
Följande chock var att identifiera att det narcissistiska mönstret fortsätter, nivå för nivå, genom hela samhällssystemet, ända upp till toppen. Systemet har gjort fel efter fel, och skyddat sig genom att göra ännu större fel. Allt detta döljs av total sekretess, helt utan offentlig insyn, genomskinlighet och offentlig debatt.
Ur mänskligt perspektiv är situationen givetvis tragisk för mig och min man, men händelserna har avslöjat ett tydligt mönster hos de narcissistiska individerna och det narcissistiska samhället. Systemet avslöjar sig själv, i sin kamp för att upprätthålla den falska fasaden till varje pris.
Mina empiriska observationer av händelserna kan bygga vetenskaplig förståelse för hur narcissistiskt våld fungerar i samhällssystem.
Genom att identifiera och forska i detta mönster har jag fått insikter som är banbrytande och som på sikt (under de kommande generationerna) kommer att leda till stora globala förändringar och förhoppningsvis en revolution av sanning, kärlek och öppenhet. Jag återkommer till det här senare i min text.
Min trädgård och varför den är så viktig
För att komma bort från stress och bekymmer har jag satsat alltmer på trädgården. Vi har designat och skapat vår egen trädgård från ingenting. Tomten var förut bara en öppen, nersjunken åkerplätt, nästan 1900 m² stor.
Jag är en passionerad och kreativ trädgårdsmästare och älskar att vara i trädgården. Att klippa gräs, rensa ogräs, vattna, kratta, planera, ansa, klippa häckar – allt är givande att göra.
Trädgården reflekterar hurudana vi är. Det finns ett gammalt talesätt av Alfred Austin: “Show me your garden and I’ll tell you what you are“.
“Show me your garden and I’ll tell you what you are”
Naturen och grönskan är otroligt viktiga för mig. Trädgården har varit ett av mina huvudprojekt på sommarhalvåren och jag är många timmar varje dag ute och jobbar i trädgården, som vi sköter helt själva.
Trädgården är både modern och klassisk med inspiration från Medelhavet. Den består av två delar; en stram, strikt del med strukturer och rabatter, och en friare del som är anpassad för det som vi kallar “wildlife”, alltså fåglar, insekter och djur. Vi försöker se till att alla har det bra; vi skapar boplatser för fåglar med holkar, träd och buskar. Djur och insekter hittar mat där och vi planterar fjärils- och bivänliga plantor och växter. I trädgården har vi placerat ut flera vattenpunkter så att fåglar, insekter och djur kan dricka. Också luftkvaliteten i området förbättras tack vare de 600 träd och thujan vi planterat.
Vi har en kompost dit vi för trädgårdsavfall, en del hushållsrester, toarullar och löv. Komposten ger nyttig gödsel till delar av trädgården. Den är ett effektivt och miljövänligt sätt att minska andelen hushållsavfall som hamnar i soporna. I övrigt sorterar vi noga allt avfall så att det mesta kan återvinnas, genom att ha egna sorteringskärl för varje sorts avfall.
Det tog många år att skapa och forma trädgården och även om den nu har nått mognad blir den ändå aldrig klar. Det finns alltid nya projekt och idéer att förverkliga. Den är ett levande konstverk som förändras varje år.
Allting är cykliskt i naturen – varje årstid har sin egen charm med sina egna uppgifter och upplevelser. Trädgården är ett viktigt ställe för mediterande och reflekterande över meningen med livet. Man känner sig grundad i naturen. Man glömmer alla bekymmer runtomkring en och kan stilla sitt sinne medan man koncentrerar sig på något fysiskt, eller på att planera en kommande plantering, eller bara på att njuta av den skönhet som omringar en.
Man finner lugn och ro och värdighet i djupet som en trädgård förmedlar. Man ser och upplever saker som man inte gör inomhus eller i städer. Att bygga upp och sköta en trädgård är ett terapeutiskt och kreativt, fysiskt hårt men väldigt belönande jobb. Jag själv ser trädgården som en nyckel till psykiskt och fysiskt välmående. Jag får starkare muskler, starkare hjärta, bättre sömn, bättre självförtroende och mindre stress, ångest och depression.
Trädgårdsskötsel är också en moralisk och pragmatisk livsskola som ger dygder som tålamod, uthållighet, tillförlitlighet och ödmjukhet. Man inser sin litenhet inför naturens krafter, man kan uppleva och bearbeta många olika känslor som glädje, sorg, optimism och hopp. Det gemensamma är att man får bearbeta det man upplever och att naturen är väldigt direkt. Den har ingen fasad. Man ser livets bräcklighet, ena dagen finns man, den andra inte. Livscykeln. Nytt liv och nya möjligheter varje vår.
Naturen är natur – det händer saker, vissa saker trivs inte bra medan andra frodas och lyckas väldigt bra. Man får anpassa sig och se det som fungerar just i de förutsättningar som råkar existera på platsen. I trädgården kan man också experimentera och lära sig nya saker.
Man lär sig med tiden att acceptera att saker händer, växer, kommer och går. Man inser att saker tar och får ta tid. Naturen har sin egen vilja, sin egen gång. Det finns en massa faktorer som man inte kan påverka – även om man försöker skapa de bästa förutsättningarna kan man inte kontrollera någonting. Detta inger respekt och vördnad och insikt. Man får analysera vidare då det är något man inte förstår, eller som inte fungerade så som man trodde att det skulle göra. Man får ta lärdom av naturens vishet, det finns otroligt mycket att hämta där. I trädgården kan man vara sig själv, utan yttre påtryckningar eller påfrestningar. Man kan gå med eller utan kläder och naturen tycker det är det mest naturliga som finns.
Hittar man någonting som fungerar kan man upprepa det om och om igen i trädgården. Det är en otrolig känsla att se saker man planerat ta form, växa till sig och leva sitt eget liv och i sin tur generera nya möjligheter till liv. Livscykeln påbörjas återigen, ett nytt år och en ny tid.
I blogginlägget Så ledde Villa Ephrussi till Finlands finaste häck (+ 5 skötselråd) berättar jag mera om inspirationen till vår trädgård och ger praktiska skötselråd, hur man sköter en tujahäck.
På sidan Dokumentation & Bilder finns det mera trädgårdsbilder. Jag har också gjort en vacker video av årets första gräsklippning (med min batteridrivna gräsklippare).
Se också Trädgården & alla växter i bilder (detaljerad växtlista).
Fågelskådning
Ett av mina intressen är fågelskådning och tack vare att vi har fått bo granne med ett naturreservat (med en stor skyddad fågelvik) har jag fått göra sällsynta och speciella observationer genom husets fönster.
Ägretthägrar, gråhägrar, tranor, havsörnar, fiskgjuse och kärrhökar ser man nästan dagligen under sommarhalvåret. En mycket sällsynt svarthakad buskskvätta var en gång på besök i trädgården. På våren och hösten reser fåglarna ofta via vår fågelvik, så man kan observera stora fågelskockar, t.ex. ett femtiotal hägrar på en gång. Allt som allt har jag observerat (och fotograferat) nästan 120 olika fågelarter hemifrån.
I sektionen Dokumentation & Bilder ser du mera fågelbilder och min kompletta tomtlista på alla fågelarter jag observerat från Villa Kia.
Ett 20-tal fågelpar häckar varje år i trädgården (exempelvis ringduva, rödhake, svartvit flugsnappare, sädesärla, hämpling, grönfink, pilfink, gråsparv, blåmes, talgoxe, skata och björktrast). Jag blir alltid överlycklig då jag hör de små pip-ljuden (som betyder att småfåglarna lyckats med häckningen) och man sedan ser de energiska föräldrarna flyga fram och tillbaka till boet med mat.
Norden och Stockholm som främsta hem
Av hälsoskäl blev det allt svårare för oss att resa och Norden blev vårt främsta hem. Vinterhalvåren 2014-2017 bodde vi i Stockholm, i en takvåning vid vattnet i Sickla, som vi hyrde av ett pensionärspar som for till Thailand över vintrarna.
Bostaden var stor och rymlig, 122 m². Det var som en egen villa på toppen av ett litet höghus (med praktiskt garage i källaren). Panoramautsikten var mot Sicklasjön, Nackareservatet och Hammarbybacken. Vi kunde följa med världscup-tävlingar i parallellslalom genom fönstren.
I Stockholm brukade vi delta i Nobelfestligheterna och varje år gå på Nobelpriskonserterna. Det var en vetenskaplig festvecka, där Kungafamiljen och Nobelprisvinnare med familjer deltog. Att bekanta sig med de framstående vetenskapsmännen och deras tankesätt var för mig en stor inspiration till innovativ forskning.
Jag beskriver en av mina Nobelkonsertupplevelser i blogginlägget Med Kungen och Beethoven på Nobelkonsert (Stockholm 2014).
Den vackra Cadierbaren i Grand Hôtel Stockholm blev ofta vårt andra vardagsrum (där man kunde njuta av en Club sandwich eller bakelse i lugn och ro). I baren kunde man också observera kända narcissister i en naturlig och avslappnad miljö, vilket gav mångsidig empiri till min forskning (jag är en högkänslig person och ser saker som inte andra ser). Den trevligaste tiden i Cadierbaren var helt klart under Nobelveckorna, då Nobelprisvinnarna med sina familjer umgicks med alla. Att få sitta där med de främsta vetenskapsmännen, de visaste i världen, är någonting jag aldrig glömmer.
I Stockholm deltog jag ofta i gudstjänsterna i Kungliga Hovförsamlingen i Slottskyrkan, som generöst öppnar sina portar för alla och erbjuder fina och givande gudstjänster.
Vi har också tidvis bott i Danmark, t.ex. i VM Husene i Köpenhamn, och på flera mindre orter både på Jylland och Själland.
I sektionen Dokumentation & Bilder finns det fler bilder av vår bostad i Stockholm, under åren 2014-2015, 2016 & 2017.
Annorlunda dygnsrytm, kaffe och skicklighet
Vi har en dygnsrytm som väsentligt avviker från den cirkadiska dygnsrytmen, oftast till sådan grad att man inte ens kan kalla det en rytm. Vi är nattmänniskor och sover oftast på dagen. Vi har en helt annan takt än samhället. Natten är härligt tyst och lugn, perfekt för skapande och koncentration. Som högkänsliga personer älskar vi stillhet och lider av oljud.
Jag är en kaffe-aficionado/hemmabarista och börjar varje dag (efter frukost) med ritualen att manuellt laga en välsmakande espresso på nymalda kaffebönor.
Kaffeproceduren tar vanligtvis 25 minuter fast själva bryggningen går på 27 sekunder. Det mesta av tiden går åt till förberedelse och efterarbete. Att göra saker bra tar alltid mycket tid.
Kaffekvaliteten, kaffemängden, malningen, tampningen, vatten- och utrustningstemperaturen samt tidsåtgången måste vara exakt rätt. Varje gång. Resultatet blir en summa av allt.
Jag använder en billig DeLonghi espressomaskin (99 €) och en Krups kaffekvarn (49 €). Kaffekvarnen skaffade jag redan år 2004 och har använt den dagligen sedan dess.
Jag använder Arvid Nordquists Espresso Nero kaffebönor, ett verkligt fynd (som bara kostar ca 8-9 € per 500 g). En påse räcker en hel månad. Kaffesumpen är ett fantastiskt gödsel för trädgården, och den tomma kaffeförpackningen returnerar jag till återvinning.
Mitt vardagskaffe brygger jag på en blandning av Arvid Nordquists Franskrost (kunde förut vara på erbjudande 3 paket för 10 €) och Oquendo (ett spanskt Torrefacto kaffe) i en över 24 år gammal Moccamaster. Jag dricker två koppar per dag.
Alla som smakat mitt kaffe säger samma sak – att det är det bästa kaffet de någonsin druckit.
Jag vill här dra en parallell till mitt skapande och min konst, som väcker samma positiva reaktion hos människorna. Alla som sett mina verk säger samma sak – att resultatet är det bästa och finaste de någonsin sett.
Kom ihåg att resultatet aldrig är fast i utrustningen, eller dess pris.
Man kan skapa med allt. Det är förmågan och skickligheten som räknas. Alltså hur skickligt man kan använda den utrustning man har. Talang kombinerat med vision, hårt jobb och många års erfarenhet ger en unik förmåga. Kan man, så kan man. Det gäller allt i livet.
Titta på min mans bilder. Fantastiska och mästerliga konstverk som han främst skapat med en gammal pocketkamera (som inte kostat mycket).
Har man skicklighet och förmåga så kan man skapa med vilka verktyg som helst. Och det bästa är att ingen någonsin kan ta denna förmåga ifrån dig, hur de än skulle försöka.
Mina fadderbarn
Det har varit en stor glädje för mig och min man, att få ha åtta fadderbarn via Compassion, en internationell hjälporganisation.
Vi har 6 fadderbarn i Etiopien (Bula, Selam, Bontu, Tigist, Naftati och Barkot), 1 fadderbarn i Uganda (Ssemanda) och 1 fadderbarn i Colombia (Marien).
Via faddersystemet, som är väl beprövat sedan årtionden, kan barnen t.ex. få skolgången betald. De kan få mat, kläder och förnödenheter samt tillgång till sjukvård och stöd.
Utöver fadderskapet är det även möjligt att ge extra gåvor till barnen och deras familjer.
Den ultimata fattigdomen i områdena där Compassion verkar är svår att greppa för oss här i väst. Behoven är aldrig sinande.
Jag valde Compassion efter en grundlig jämförelse mellan olika organisationer. Jag ville hitta en effektiv organisation där så lite som möjligt av gåvorna går till administration, och så mycket som möjligt till direkt hjälp.
Compassion har ett humant och genomskinligt system, där varje barn får kommunicera med faddern (och också redogöra utförligt för hur gåvorna använts). På så sätt vet man att hjälpen når fram, och hur barnens liv drastiskt förändras till det bättre.
Det är rörande att läsa barnens brev (som kommer i elektronisk form via Compassion-systemet, med bilder) där barnen beskriver hur familjerna använt gåvorna, exempelvis köpt hönor, getter, grisar och kor, mat och kläder och skor, madrasser och lakan, tvål och hygienartiklar, säckar med säd, eller betalat skolavgifter för syskon mm.
Redan en 100 € gåvosumma kan (på vissa ställen) ge en ko, eller flera getter eller grisar, till en fattig familj. Djuren genererar nya möjligheter (och fler djur) och kan totalt förändra en hel familjs livssituation, på lång sikt.
Som exempel så har vårt äldsta fadderbarn (fyller 21 år) med familj skaffat många djur. De började med hönor, grisar och getter, och har nu också flera kor. De har kunnat bygga ett eget hus med inkomsterna från djuren, och även syskonen har kunnat gå i skola. Det känns som ett ansvarsfullt sätt att ge och hjälpa.
Jag rekommenderar att du ger så mycket du kan. Den enda rikedom du har, är den du ger bort. Gör dina egna efterforskningar och välj någon organisation som passar dig.
Jag har varit nöjd med Compassion. Vill du veta mera om dem så hittar du information här: Compassion Sverige, Compassion International & Compassion blogg.
Se också mitt testamente till välgörande ändamål (barn i Afrika).
Ekonomi och testamente
De senaste åren har min egen finansiella situation ändrats drastiskt.
Familjeföretaget Elfving har gjort stora förluster, på över 5 miljoner euro per år, vilket för mig känns helt oförklarligt. Jag kan inte förstå orsaken till detta (och jag är Ekonomie Magister). Företaget verkar stå på konkursens brant.
Sommaren 2020 var jag nära att avsluta företaget helt och hållet eftersom jag inte längre var säker på att det klarar av att sköta sina skulder och jag betvivlade att företaget överlag har någon framtid. Företaget överlevde denna gång med nöd och näppe.
Jag har inte alls haft inkomster på många år nu.
Jag har för länge sedan testamenterat alla mina tillgångar till välgörande ändamål; att gå till att fortsätta hjälpa dem som behöver det allra mest, via hjälporganisationer, framför allt barn i Afrika. Jag vill ge vidare det jag har fått. Jag hoppas att det vid min död finns tillgångar att dela ut till de behövande. Läs mitt testamente här.
Jag har levt mitt liv så rätt och genomskinligt jag kan, och försökt att givmilt hjälpa alla. Allt i mitt liv kan granskas i total öppenhet från alla håll. Jag har levt med heder och ärlighet, integritet och värdighet, utan att få erkännande eller betalning.
Mitt liv kan se glamoröst och dyrt ut, men jag är mycket ekonomisk (och håller kostnaderna låga). Jag lever sparsamt, men ger bort mycket. Jag har alltid rest off-season och kunde resa två månader för samma pris som andra reser en vecka. Det mesta i min garderob är över tio år gammalt (men av bra kvalitet och klassisk design). Jag följer inte trender. Allt i vårt hem är “original”, oförändrat sedan bygget 2004, och mycket är äldre än så. Jag köper (och slänger) så lite som möjligt.
De senaste årens snittlevnadskostnad för vårt hushåll (två personer, som inte rest alls) har varit under 20.000 € per år, inberäknat allt förutom låneamorteringarna. Det senaste året lyckades vi få ner utgifterna till ca 12.000 €. Jag sparar alla kvitton och verifikat.
Ännu mera fakta, tankar och bröst
Jag har självlockigt hår som var helt blont när jag var ung, men som mörknat aningen med åldern, och nu börjar bli grått (vilket jag både gillar och uppskattar).
Jag är 170 cm lång och väger 58 kg. Jag har en smal midja och fina, naturliga bröst. Jag är ofta konstmodell för min man, som är Finlands ledande nakenfotograf och en av de bästa i världen. Jag uppskattar högt hans konstform liksom alla normala, förnuftiga människor gör.
Jag tycker att bröst och nakenhet är vackert och naturligt. Det är frihet. Frihet från skam. Så som Gud skapade oss. Så som vi föddes. Om den finska kulturen inte klarar av att uppskatta denna konstform är det fel på kulturen, inte på konsten.
Skam är ett av narcissisternas effektivaste vapen. Genom skam kan narcissister manipulera, dominera och bestraffa människor.
En kultur som inte kan acceptera och hantera nakenhet är en sjuk, narcissistisk och hypokritisk kultur.
Jag skäms inte för någonting – annat än att bli kallad finländare. Jag vill inte vara en del av den sjuka, skenheliga kulturen. Se vilka fel Finland har gjort mot mig. Det som staten gör bara bekräftar det jag redan visste. Och inom några år kommer alla att veta det.
Jag talar svenska, engelska, tyska, franska, spanska och lite italienska och holländska.
Jag är aktiv och påhittig, vänlig och fredlig, tillgiven och trogen, envis och viljestark, lugn och samvetsgrann, flitig och kreativ, högkänslig och särbegåvad. Jag har stor arbetsglädje och stor prestationsförmåga. Jag är otroligt seg och stark. Jag må bli slagen gul och blå, men jag studsar alltid tillbaka, och reser mig alltid upp igen. Alltid. Så länge jag lever.
Jag är passionerad och ivrig, unik och annorlunda, erfaren och kompetent, kapabel och duktig, företagsam och handlingskraftig, inflytelserik och betydelsefull, noggrann och omsorgsfull, motiverad och fokuserad, uthållig och målmedveten, vaken och skarpsynt, observant och uppmärksam, beslutsam och disciplinerad, karaktärsfast och lojal, värdig och respektabel, ärlig och uppriktig, trovärdig och tillförlitlig, rättfram och principfast, rakryggad och hederlig, äkta och autentisk, naturlig och okonstlad, modig och nyfiken, frigjord och öppensinnad, välvillig och godhjärtad, storsint och överseende, mild och fördragsam, förlåtande och hjälpsam, frikostig och givmild, human och empatisk, rättvis och behärskad, saklig och förnuftig, artig och hövlig, livsbejakande och levnadsglad. Mänsklig.
Jag tycker om sommar och värme, men tål inte stark sol. På vintern går jag i ide.
Jag har två kylskåp och tre frysar, och handlar livsmedel och förnödenheter för 1-2 månader per gång. Tidvis bakar jag precis allt bröd själv, med hjälp av en Ankarsrum köksassistent (som jag tycker så mycket om att jag tar den med mig på resor och utlandsvistelser). Min Ankarsrum är nog en av de mest beresta köksassistenterna som finns. Läs också: Brödet som smakar bättre än din hustrus bak (mitt favoritrecept).
Jag använder inte alkohol, inte andra rusmedel och röker inte. Jag har en hälsosam livsstil.
Jag har hjärtfel, som har uppkommit pga trauman från psykisk misshandel och våld som jag har utsatts för. Jag lider av C-PTSD (complex posttraumatic stress disorder) och svåra sömnproblem. Jag har laktosintolerans och besvärlig IBS, som inkräktar på och begränsar normala funktioner i vardagen.
Jag är gladlynt och positiv. En survivor och fighter, en som aldrig ger upp. Jag vet inte själv hur jag har orkat igenom allt men jag verkar ha en livsgnista som inte går att släcka, som alltid brinner för livet och friheten, full av hopp och kärlek.
Jag har levt ett spännande och mycket meningsfullt liv. Den bärande kraften i mitt liv är min tro på Gud. Han har gett mig livet och fyllt mig med kärlek. Varje dag är en gåva.
Jag vill vara ett ljus i mörkret och en röst för de svaga.
Jag vill hjälpa och rädda andra genom att informera, belysa, skaka om, ifrågasätta status quo, förändra till det bättre, starta en rörelse och en revolution, visa på felaktigheter, ställa mig upp på det godas sida, kämpa den goda kampen, outtröttligt tala om narcissismens faror och förmedla detta viktiga budskap genom min konst och genom texter jag skriver. Så länge jag finns.
Den finska staten förstör med sina lögner både landets och mitt rykte. Men även om mitt rykte raseras kommer jag ändå att fortsätta kämpa, även om ingen skulle lyssna på mig just då. Någon, som behöver det, kan råka lyssna och deras liv kan förändras totalt, till det bättre. En dag kommer min röst att bli hörd, och jag kommer att få rätt. Det handlar endast om tid och tålamod. Historien är full av exempel på detta.
Jag vill säga de saker som ingen vågar säga, den obekväma sanningen om lögnerna som samhället byggt upp och försvarar till varje pris. Jag vill ha förändring som gör världen bättre.
Min banbrytande forskning om narcissism
Sedan 2014 har jag tvärvetenskapligt forskat om narcissismen och dess katastrofala inverkan på människan och samhället.
Modern forskning indikerar att narcissister har ett fysiskt fel på hjärnan. Felet är patologiskt, kroniskt, obotligt och troligtvis ärftligt. Genom att använda magnetic resonance imaging (MRI) har vetenskapsmän kunnat mäta att narcissister har fysiska abnormaliteter i de delar av hjärnan (cerebral cortex och amygdala) som genererar empati.
Då amygdalan är förminskad betyder det att den sjuka individen är inkapabel att känna empati, och den kommer aldrig att kunna lära sig att göra det. En narcissist fungerar alltså inte som en normal människa. Dessa upptäckter omkullkastar de flesta gamla (och förvrängda) teorierna om narcissism och ställer hela situationen i ett nytt ljus.
Narcissister, psykopater och sociopater hör alla till samma grupp.
Det uppskattas att narcissisterna utgör 5-20% av jordens befolkning, alltså många hundratals miljoner människor. Narcissism är inget nytt, problemet har existerat genom historien. Först nu börjar verkligheten avslöjas, men många tror fortfarande att det fråga om en ny epidemi.
Narcissismen följer ett mönster. Mönstret går att identifiera och det är inte särskilt svårt att hitta det bara man vet vad man letar efter. Mönstret hittas överallt, i alla tider och i alla sammanhang.
Eftersom narcissisten aldrig ändras utan alltid fungerar på samma sätt, enligt liknande mönster, betyder det att narcissistens skadliga mönster går igenom hela dennes liv, på alla områden, där den råkar befinna sig.
Narcissisten är som en droppe dödligt gift som förgiftar varje vattenglas. Oavsett hur man försöker rena vattnet, så förgiftar de alltid det på nytt.
En narcissist kan vara vem som helst, ofta den du minst anar. Man hittar narcissister överallt i samhället, men speciellt mycket i ledande positioner. Därmed sätter narcissismen destruktiva spår på alla plan i samhället, i alla samhällsklasser och system. De förgiftar allt. Detta kan man identifiera genom historien.
I stort sett alla personer som du ser i media (ledare, politiker, affärsmän, makt- och myndighetsfigurer, kändisar, influencers mfl) är med största sannolikhet narcissister, som attraheras av makt, pengar och synlighet. Man kan utgå från att de alla är narcissister tills motsatsen genomskinligt och vetenskapligt bevisats.
Vår värld, kultur och historia är formad av narcissisterna (för att trygga deras intressen). Narcissisterna är till sin natur onda. De har satt sin sjuka prägel på allt; politik, ekonomi, religion, rättssystem och historia. Vi lever i ett system skapat av narcissister för narcissister. Mycket av orättvisan och ojämlikheten i världen kan direkt spåras till narcissismen.
Ser du det mönster jag ser?
Min stora upptäckt är att narcissismen är roten till de flesta problemen i världen.
Narcissismen är problemet bakom alla andra problem.
Världens andra problem är i verkligheten bara symptom på narcissism-problemet. Vi måste få bort källan till förgiftningen – roten till det onda; narcissismen.
Narcissismen måste elimineras.
Hittills har man bara behandlat symptomen, inte själva grundproblemet, som ignorerats och gömts.
Narcissisterna har nämligen hittat på spelet och skrivit reglerna.
I nuvarande paradigm går det därför inte att ifrågasätta narcissisternas spel, typ fråga såhär: Varför är det såhär? Man måste bara ta det för givet, att så här är det, och att detta är det normala – acceptera spelreglerna och den hemska verkligheten som narcissisterna byggt upp. Den nuvarande paradigmen är utformad så att narcissismen inte skall bli avslöjad. Psykologin och vetenskapen saknar verktyg.
Många förstår inte ens vad narcissism egentligen är, och hur farligt det är. Hittills har fenomenet i stort sett nonchalerats, förvrängts eller bortförklarats.
Med min insikt och upptäckt ser man på världen med helt nya ögon. Saken är både enkel och invecklad, och jag kommer att i min blogg försöka förklara och utveckla allting för dig. Mitt forskningsresultat kommer att vara banbrytande. Vi måste skifta paradigm och se på världen ur ett nytt perspektiv. Verkligheten förklaras då och det går äntligen att förstå varför världen är som den är, full av själviskhet, ondska och problem.
Upptäckten ger upphov till en ny filosofisk skola, som inte bara skriver om reglerna – den skapar ett helt nytt spel.
När du förstår hur narcissismen fungerar så genomskådar du allt.
Du förstår varför allting fungerar som det gör. Du ser igenom narcissisterna och deras lögner. Du vet i varje situation vad som kommer att hända till näst. Du vet hur narcissisterna (och omvärlden) kommer att reagera och varför. Du känner igen det frustrerande mönstret och systematiken i varje problem. Mönstret är alltid liknande.
Den här insikten är nyckeln till att hantera och lösa alla problem som världen brottas med. Vilket problem det än gäller. Överallt i världen.
Lär dig allt om narcissismen. Applicera det på de problem du brottas med.
Du får ett helt nytt verktyg att tackla problemen med. Det är en revolutionerande insikt, som ingen hittills har förstått (eller vågat förstå och kommunicera).
Den här insikten vill jag genom min forskning öppet ge vidare till alla – att lära sig, att dela vidare och att utveckla.
Det här är en av de mest grundläggande upptäckterna i världshistorien, och jag är säker på att de vetenskapsmän som lyckas utveckla den till en teori kommer att vara värda ett Nobelpris.
Vetenskapen och tekniken har möjliggjort en kollektiv intelligens som aldrig förr. Bara genom innovativ tvärvetenskaplig forskning, kollektiv intelligens och global enhet kan vi tillsammans hitta en lösning på narcissism problemet. Vi kan tillsammans avslöja narcissisterna och deras maktspel.
Enade, ett folk, en värld, en framtid!
Jag tror att tiden är inne för stora förändringar – för en revolution!
Finlands förtryck av mig
Mina insikter har kommit till ett högt pris.
Den finska staten har obefogat slängt mig i fängelse, svartmålat mig, beslagtagit mitt forskningsmaterial och alla mina hundratals tusen digitala verk, och dessutom tagit alla mina livsbesparingar ifrån mig (nästan 200.000 Euro). Allt har skett i hemliga processer, där allmänheten inte har någon insyn alls. Jag får inte försvara mig eller berätta något. Finlands media får inte rapportera om saken. Sekretessen är total.
Det är alltså med stor och unik erfarenhet jag uttalar mig om den kollektiva narcissismen och maktstrukturer.
Finland har övergett mänskliga rättigheter och alla demokratiska rättsstatsprinciper i sitt desperata förtryck av mig och min man.
Situationen är så tragisk, in absurdum, att den nästan blir komisk; som en urdålig parodi på ett totalitärt och dysfunktionellt samhälle. Hur detta är möjligt i verkligheten, i ett land som många tidigare har ansett vara ett framstående och öppet land, kan egentligen ingen förstå?
Finlands grundlag tryggar explicit vetenskapens och konstens frihet. Men i praktiken följer Finland varken sin egen grundlag eller internationella fördrag om mänskliga rättigheter och friheter. För att dölja detta förkastar Finland demokratin i ett fullständigt mörker; i absolut sekretess.
Jag kan inte göra annat än luta mig tillbaka och beskåda Finlands absurda skådespel, på den hemliga teaterscenen i deras lilla och betydelselösa låtsasvärld. Jag iakttar hur den finska nationen skadeskjuter sig själv, inte bara i foten, utan också rakt i sitt eget huvud. Alla vet hur det slutar.
Vad systemet försöker säga, kommunicera eller bevisa förstår varken jag eller någon annan?
Det enda som verkligen bevisas är det narcissistiska systemets tyranni och dårskap.
I all den ondska som jag blivit hänsynslöst utsatt för de senaste åren finns en röd tråd, och det är ett mönster av narcissistiskt utnyttjande, tyranni och kollektiv narcissism.
Ser du det inte ännu så vänta och se vad Finland gör till näst. Mönstret är tydligt.
Jag har en fantastisk förmåga, och en stark vilja att främja samhällets bästa. Finland är uppenbart en svag och dysfunktionell nation, med dåligt självförtroende, som inte kan ta tillvara denna resurs, utan istället sätter otroliga resurser på att förtrycka, förstöra och förgöra den.
Det här förtrycket, våldet och maktmissbruket har lyft fram helt nya insikter om ett tydligt, igenkänneligt mönster i både narcissistiska individer och i hela systemet, den kollektiva narcissismen.
Narcissismen avslöjas, sakta men säkert, lager efter lager. Mönstret går allt högre upp. Hur mycket som kommer att avslöjas återstår att se men det är en process på tiotals år och den är bara i startgroparna. Systemets tyranni blir avslöjat. Sanningen kommer alltid fram. Ingen kommer någonsin undan verkligheten och sanningen.
Samhället kan fortfarande välja sin position; att barnsligt fortsätta den totalitära linjen i riktning mot en stalinistisk diktatur, eller öppna ögonen och lära sig, ta del av denna empiriska erfarenhet, information och insikt, och använda det till att skapa ett öppnare, starkare, rättvisare och jämlikare samhälle.
Ansvaret och möjligheten till förbättring ligger främst hos allmänheten, den kollektiva intelligensen och vetenskapen; på varje individ, enade tillsammans. På myndigheter och media kan vi inte förlita oss.
Slutord
Så länge jag lever kommer jag att sträva efter att göra världen till en bättre plats för alla.
Jag skriver allt detta, inte bara för att du ska veta vem jag är, utan också för att påminna mig själv om vem jag är. Narcissismens förödande attacker går ut på att förstöra och förgöra ens karaktär – att få en människa att betvivla sig själv.
Jag vill inte bli arg eller bitter. Jag vill se allt detta som en utmaning – en möjlighet att bli starkare, bättre och visare. En möjlighet till djupare insikt och kunskap, för att förändra och göra världen bättre. Jag växer i takt med utmaningarna jag ställs inför.
Det har stått mig dyrt, men jag är villig att offra allt, också livet, för det.
Kram, Kia
[ sammanställt 2021 av flera biografi-blogginlägg, tidsangivelser uppdaterade 2024 ]