Kulturkritik: Hur (finsk) narcissism släckte Victor Westerholms låga

Victor Westerholm (1860-1919) var en banbrytande konstnär och släkt med min man Henrik Karlberg. Båda härstammar från Åbo skärgård.

Victor levde på den ryska tiden i provinsen Finland. Det var efter den svenska tiden men innan Finland grundades 1917. Det var vid den tiden som lokala opinionsledare började konstruera finsk nationalism.

Victor var mästaren inom finländskt landskapsmåleri. Men han dog redan som 59-åring, kuvad, nedtryckt och deprimerad. Han blev offer för narcissistiskt våld, det osynliga våldet.

Hur gick det till?

Victor var otroligt skicklig och begåvad. Han studerade utomlands, i Paris och Düsseldorf. Han var inspirerad av nya, internationella vindar och tog med sig inspirationen utomlandsifrån.

Victor var Finlands första impressionist.

1888 kom han som en frisk fläkt tillbaka till Åbo från Paris, och målade en vacker, impressionistiskt inspirerad tavla, “Björkhage”.

Tavlan var målad i en mycket försiktig impressionistisk stil för Victor visste hur brutal, trångsynt och enkelspårig den lokala kulturen var.

“Björkhage” lämnades in till den stora, årliga landskapsmåleritävlingen i Helsingfors.

Där blev det SKANDAL.

Man fick inte måla impressionistiskt i Finland! Det här var inte konst. Det var inte tillåtet. Det var förbjudet.

Hela tävlingen avbröts och annullerades. Victor kritiserades, mobbades och tvingades överge sin nyupptäckta internationella stil.

Agendan sattes av ett fåtal ledande personer (narcissister) som ville bestämma över alla. Dessa personer påverkade och styrde opinionen. Pressen förmedlade deras agenda. Den kollektiva narcissismen trädde fram.

Istället för att nyfiket välkomna den nya stilen slogs den ner, brutalt. Och Victor med den.

Tavlan fick mycket negativ kritik i Helsingforspressen. Sedan blev tavlan effektivt, kollektivt ignorerad.

Victor skulle uteslutas om han inte fogade sig till den trångsynta kulturen. För att bli accepterad här tvingades han in i en form som på inget sätt gör honom och hans talang rättvisa. Victors möjligheter till fritt skapande blev avskurna och han måste skaffa sig ett jobb som lärare.

Victor skulle ha kunnat bli en av världens bästa impressionister (kanske i klass med Monet) men istället blev han slagen och kuvad.

Jag vet det själv (som förtryckt konstnär i Finland) hur det är att vara utnyttjad, slagen och kuvad av en narcissistisk kultur.

Victors konstnärliga frihet togs ifrån honom och han fick bara göra landskapsmålningar och porträtt. Det finns inget värre öde för en konstnär än att vara tvungen att anpassa sig efter etablissemanget.

Denna händelse satte djupa spår i Victor och man kan även tydligt se detta i sättet på vilket hans konst utvecklades.

I Victors tidigare målningar ser man en lätthet, ett ljus och en stark påverkan av impressionism. Man anar potentialet, att kunna gå väldigt långt. Han hade spenderat mycket tid i konstnärernas kreativa centrum i Europa, där större frihet råder.

I de senare målningarna ser man att han fortfarande försöker, han drömmer sig tillbaka till Paris och har ett svagt minne av färgerna men han ser dem inte längre.

Han åker ut till Kökar, så långt han kan komma inom givna gränser. No contact – med längtan efter frihet.

Victor försöker. Han gräver i sitt innersta. Han hoppas finna en låga – en svag flackande låga av ljuset han en gång sett.

Men ljuset dör. Själen dör. Allt är borta. Ljuset är bara ett svagt, blekt, minne som han börjar betvivla – har det någonsin existerat? Så verklig är hans overklighet. Han är gaslightad av den narcissistiska kulturen. Han börjar misstro sig själv.

Man ser det tydligt, att allt är borta. Allt han hade. Kreativiteten, friheten, färgerna, ljuset, harmonin, friden. Han kan inte längre låtsas. Livet är över. Men inte slut ännu.

Allt kunde kanske se bra ut på ytan. Victor var ansedd. Han hade inkomster. Han var chef för Åbo konstmuseum. Han dansade efter narcissisternas pipa.

Det man inte ser, är det osynliga våldet. Hur han blev psykiskt misshandlad av andra konstnärer, av konstetablissemanget och av den kollektiva narcissismen. Han blev av den finska kulturen degraderad till en mekanisk målare, en slav. Han tilläts inte vara en fri konstnär.

I Victors senare konst dominerar de mörka, dystra färgerna. Ofta svarta, virvlande vatten. Kylan och gråheten är påtagliga. Det visar hans sinnesstämning.

Man kan känna hur han står där och överväger att hoppa i, och låta strömmarna föra bort honom, för att aldrig komma tillbaka.

Han var en fånge. Han hade ingen frihet. Han hade inget val. Han var kuvad, underkastad, sönderslagen och deprimerad. Narcissisterna dödade hans kreativitet, hans själ.

Stackars Victor!

Under sitt sista levnadsår, 1919, åsidosattes han igen vid en viktig utställning av finländsk konst (i Köpenhamn). Victor var alltmer deprimerad.

I början av november 1919 deltog han i en väns begravning.

Han stod och stirrade på kistan. Längtansfullt. Han längtade efter döden. Han ville också dö. Han önskade att det var han som låg i kistan.

Han var förkyld, men visste hur han skulle hantera kyla. Han var Finlands främsta landskapsmålare och kunde måla i -40 graders temperatur, ofta många dagar i sträck. Han visste vad han gjorde.

Han tog bort hatten och stod hela begravningen barhuvad.

Han insjuknade allvarligt i lunginflammation.

Efter någon vecka var Victor Westerholm död. Bara 59 år gammal. Hans sista målningar var några vackra solnedgångar. Och ett sista självporträtt.

Han var ännu ett offer för det osynliga våldet; narcissismen och dess gaslighting.

Jag känner din sorg, Victor. Vila i frid.

* * * * *