Med Kungen och Beethoven på Nobelkonsert (Stockholm 2014)

Det var en spännande dag.

Det var första gången vi besökte Konserthuset Stockholm, för Nobelpriskonserten den 8 december 2014.

Kungliga Filharmonikerna skulle spela under ledning av en av mina favoritdirigenter, Andris Nelsons, från Lettland.

Vi var där i god tid, eftersom alla måste inta sina platser innan Kungaparet kommer.

I promenoaren i Konserthuset Stockholm. Bilderna är från Nobelkonserterna 2015 och 2016, jag hade inte kvar några bilder från 2014.

Konserten skulle börja klockan 19. Vi hade över en timme till godo. Vi promenerade omkring och bekantade oss med Konserthuset, arkitekturen och konsten.

Vi träffade några välkomnande människor, som ivrigt började prata med oss. De var på väg till förfesten med Nobelprisvinnarna. De ville ta med oss dit. Vi sade artigt att vi kanske inte riktigt hörde till den gruppen ännu, men de var så idoga i sitt insisterande att de övertygade oss. Vi följde glatt med dem.

De tog oss till den vackra Grünewaldsalen och introducerade oss för Nobel-chefen som hälsade oss välkomna. Det var ett fint litet pre-party där Nobelprisvinnarna med familjer, Akademiens ledamöter och de viktigaste gästerna deltog. Ett glatt sorl fyllde salen och alla stod och pratade. Det bjöds på ätbart och champagne.

Jag minns hur vi just hade träffat på en norsk familj (där både frun och mannen hade fått Nobelpris i medicin det året) när jag märkte att en man lite kritiskt stod och tittade på oss. Väldigt kritisk blick, tänkte jag. Han var upptagen med sina egna konversationer, men det märktes att han hade lite svårt att koncentrera sig. Han stod nog och funderade på vem vi var. Det visade sig senare att han till yrket var en kritiker. Horace Engdahl hette han.

Förfesten gick mot sitt slut. Arrangörerna var noga med att alla i god tid skulle hinna gå till konsertsalen (och sätta sig på sina platser) innan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia slutligen skulle anlända. Det följde ett stramt protokoll.

När Kungaparet kom reste sig alla i salen och hyllade dem.

Jag har haft med en hel del kungligheter att göra, men det var första gången jag sett den svenska Kungen på så nära håll. Kungen nickade vänligt åt mig både när han kom och gick. Antagligen för att han inte kände mig sedan tidigare.

Eller kanske det var pälskragen på min festjacka som väckte Kungens intresse. Jag har för mig att han är jägare och jaktintresserad. Kragen ser ut som äkta päls men den är fuskpäls. Jag tycker mycket om jackan (Zara) och har använt den på alla fina evenemang, i över 15 år. Jag ser faktiskt alltid likadan ut.

Kungaparet satt rätt nära oss, ca 8 meter ifrån. Jag kunde inte låta bli att nu och då titta, hur Kungen reagerade och kände på det vi fick uppleva. Som högkänslig kan jag observera och leva mig in i hur andra upplever saker.

Konserten inleddes med sopranen Kristine Opolais tolkning av Tjajkovskijs “Brevscenen från Eugen Onegin” och fortsatte sedan med trumpetaren Håkan Hardenberger som skickligt framförde Rolf Martinssons verk “Bridge, trumpetkonsert nr 1, op. 47“. Hardenberger är en av världens bästa trumpetare.

Efter en liten paus fortsatte konserten med Ludwig van Beethovens 7:e symfoni, en av mina absoluta favoriter. Den konserten var en helt otrolig upplevelse.

Dirigenten, Andris Nelsons, kan nog också beskrivas som en ytterst särbegåvad, högkänslig person. Högkänslighet är ett underbart personlighetsdrag som bara finns hos ca 20 procent av jordens befolkning. Vi högkänsliga är empatiska, kreativa och begåvade. Våra hjärnor och nervsystem fungerar annorlunda (känsligare) än en vanlig människas hjärna. Vi har högre aktivitet i den delen av hjärnan som påverkar uppmärksamhet, minne, känslor, empati, språk, tidsuppfattning, beröring, smak-, lukt-, syn- och hörselupplevelser. Vi är också arbetsamma och ofta pedantiska perfektionister.

Andris Nelsons representerade allt detta. Han levde och andades musiken, ända ut i fingerspetsarna.

Tolkningen av symfonin var livlig och livsbejakande, fullständigt sprakande. Ibland full av kraft och intensitet, ibland stilla som en viskning. Musiken smekte ömt ens själ.

Symfonin består av fyra satser. Allegretto, den andra satsen, var spröd och delikat som en guldfjäril, så vacker att man ville gråta, medan Allegro con brio, den fjärde satsen, fullkomligt exploderade – som en färgsprakande explosion i en fransk fyrverkerifabrik. Perfekt känsla, perfekt harmoni. Man levde sig in i varenda en ton, och ville inte att det skulle ta slut.

Stundvis var musiken så mjuk att man kunde höra sina egna andetag. Man kunde känna hur hjärtat nästan stannade till en stund, i en längtansfull förväntan på vad som skulle komma till näst. Och så kom den. Explosionen.

Orkestern gav allt. Och ännu mer. Nelsons piskade med känslig och säker hand alla i den briljerande orkestern till nya höjder. Alla njöt för fullt.

Violinisterna tog i så att håren flög och strängarna glödde. Det var ett under att violinisterna inte stack ner varandra med sina ivriga stråkar, så nära satt de varandra.

Det var perfekt synkronisation, i full harmoni. Och samtidigt så mänskligt.

Upplevelsen var unik för alla.

När jag trodde att det inte är mänskligt möjligt att prestera mer än så här, lade dirigenten och orkestern i en ännu högre växel. De tog det ännu till en högre nivå, en himmelsk nivå. Hur är det möjligt?

För stunden var Beethoven vid liv.

Beethoven var där.

Salen exploderade av musikalisk skönhet och intensitet. Mitt hjärta vibrerade. Upplevelsen omfamnade min själ med sådan energi att jag började förstå teorin om big bang, och fick nästan uppleva den inom mig. Det går inte att beskriva med mänskliga ord.

Det var så passionerat, jag har aldrig sett något liknande, inte heller efter det. Man såg hur orkestermedlemmarna njöt av att kärleksfullt bli drivna till sin kanske bästa prestation någonsin. Med känslig hand kommunicerade de ordlöst vad Beethoven ville säga.

Dirigenten är alltid avgörande. Det ligger på hans ansvar att sätta riktningen och sedan styra helheten på ett mästerligt sätt, med känsla, värme och passion. Med empati. Nelsons var skicklig på detta och han hjälpte alla att nå sin fulla potential. Så skapas en enastående kulturrikedom.

Men i konserten var det inte enbart en viss person i centrum. Det viktiga var helheten, summan av att alla individer gemensamt och osjälviskt gav allting de kunde, för att skapa en så fantastisk helhet som möjligt. Det här var anti-narcissism i all sin enkelhet.

Tillsammans gjorde de upplevelsen så stark.

Jag tittade på Kungen. Det såg ut som att han darrade av hänförelse. Han reste sig upp och applåderade ivrigt.

Dirigenten Andris Nelsons såg nöjd ut. Han hade lyckats förmedla Beethovens vision.

Nelsons tog upp sitt nothäfte och pekade på Beethovens namn. Det var stort.

Beethoven var där, Kungen var där, och tänk att jag också fick vara där.

SVT filmade konserten som sedan visades i TV och på Youtube. Först tänkte jag att de avancerade kamerasystemen (med en kamera hela tiden riktad på mig) skulle störa njutningen, men fort glömde jag bort dem. Det var istället roligt att kunna se sig själv och återuppleva minnet på Youtube. Det här var bara en av mina många fina nobelupplevelser genom åren. Jag skall berätta mer senare, i andra blogginlägg.

Nobelkonserten 2014 är tyvärr inte tillgänglig på Youtube längre. Här är en annan version av Ludwig van Beethovens 7:e symfoni, också med Andris Nelsons.

* * * * *

Kulturkritik: Hur (finsk) narcissism släckte Victor Westerholms låga

Victor Westerholm (1860-1919) var en banbrytande konstnär och släkt med min man Henrik Karlberg. Båda härstammar från Åbo skärgård.

Victor levde på den ryska tiden i provinsen Finland. Det var efter den svenska tiden men innan Finland grundades 1917. Det var vid den tiden som lokala opinionsledare började konstruera finsk nationalism.

Victor var mästaren inom finländskt landskapsmåleri. Men han dog redan som 59-åring, kuvad, nedtryckt och deprimerad. Han blev offer för narcissistiskt våld, det osynliga våldet.

Hur gick det till?

Victor var otroligt skicklig och begåvad. Han studerade utomlands, i Paris och Düsseldorf. Han var inspirerad av nya, internationella vindar och tog med sig inspirationen utomlandsifrån.

Victor Westerholm: Seine invid Paris, 1888.

Victor var Finlands första impressionist.

1888 kom han som en frisk fläkt tillbaka till Åbo från Paris, och målade en vacker, impressionistiskt inspirerad tavla, “Björkhage”.

Skandaltavlan Björkhage som orsakade stort ramaskri 1888. Inte konst, ansåg finska kulturen.

Tavlan var målad i en mycket försiktig impressionistisk stil för Victor visste hur brutal, trångsynt och enkelspårig den lokala kulturen var.

“Björkhage” lämnades in till den stora, årliga landskapsmåleritävlingen i Helsingfors.

Där blev det SKANDAL.

Man fick inte måla impressionistiskt i Finland! Det här var inte konst. Det var inte tillåtet. Det var förbjudet.

Hela tävlingen avbröts och annullerades. Victor kritiserades, mobbades och tvingades överge sin nyupptäckta internationella stil.

Agendan sattes av ett fåtal ledande personer (narcissister) som ville bestämma över alla. Dessa personer påverkade och styrde opinionen. Pressen förmedlade deras agenda. Den kollektiva narcissismen trädde fram.

Istället för att nyfiket välkomna den nya stilen slogs den ner, brutalt. Och Victor med den.

Tavlan fick mycket negativ kritik i Helsingforspressen. Sedan blev tavlan effektivt, kollektivt ignorerad.

Victor skulle uteslutas om han inte fogade sig till den trångsynta kulturen. För att bli accepterad här tvingades han in i en form som på inget sätt gör honom och hans talang rättvisa. Victors möjligheter till fritt skapande blev avskurna och han måste skaffa sig ett jobb som lärare.

En frustrerad Victor Westerholm, med nakenmodell och elever i Åbo ritskola ca 1908

Victor skulle ha kunnat bli en av världens bästa impressionister (kanske i klass med Monet) men istället blev han slagen och kuvad.

Jag vet det själv (som förtryckt konstnär i Finland) hur det är att vara utnyttjad, slagen och kuvad av en narcissistisk kultur.

Victors konstnärliga frihet togs ifrån honom och han fick bara göra landskapsmålningar och porträtt. Det finns inget värre öde för en konstnär än att vara tvungen att anpassa sig efter etablissemanget.

Denna händelse satte djupa spår i Victor och man kan även tydligt se detta i sättet på vilket hans konst utvecklades.

I Victors tidigare målningar ser man en lätthet, ett ljus och en stark påverkan av impressionism. Man anar potentialet, att kunna gå väldigt långt. Han hade spenderat mycket tid i konstnärernas kreativa centrum i Europa, där större frihet råder.

I de senare målningarna ser man att han fortfarande försöker, han drömmer sig tillbaka till Paris och har ett svagt minne av färgerna men han ser dem inte längre.

Han åker ut till Kökar, så långt han kan komma inom givna gränser. No contact – med längtan efter frihet.

Victor Westerholm: Strandlandskap i Kökar, 1908. Henriks fars släkt Karlberg (från Kökar) och mors släkt Westerholm kopplade i samma bild.

Victor försöker. Han gräver i sitt innersta. Han hoppas finna en låga – en svag flackande låga av ljuset han en gång sett.

Men ljuset dör. Själen dör. Allt är borta. Ljuset är bara ett svagt, blekt, minne som han börjar betvivla – har det någonsin existerat? Så verklig är hans overklighet. Han är gaslightad av den narcissistiska kulturen. Han börjar misstro sig själv.

Man ser det tydligt, att allt är borta. Allt han hade. Kreativiteten, friheten, färgerna, ljuset, harmonin, friden. Han kan inte längre låtsas. Livet är över. Men inte slut ännu.

Allt kunde kanske se bra ut på ytan. Victor var ansedd. Han hade inkomster. Han var chef för Åbo konstmuseum. Han dansade efter narcissisternas pipa.

Det man inte ser, är det osynliga våldet. Hur han blev psykiskt misshandlad av andra konstnärer, av konstetablissemanget och av den kollektiva narcissismen. Han blev av den finska kulturen degraderad till en mekanisk målare, en slav. Han tilläts inte vara en fri konstnär.

Victor Westerholm: Vallinkoski, 1913.

I Victors senare konst dominerar de mörka, dystra färgerna. Ofta svarta, virvlande vatten. Kylan och gråheten är påtagliga. Det visar hans sinnesstämning.

Man kan känna hur han står där och överväger att hoppa i, och låta strömmarna föra bort honom, för att aldrig komma tillbaka.

Victor Westerholm: Karis, 1915.

Han var en fånge. Han hade ingen frihet. Han hade inget val. Han var kuvad, underkastad, sönderslagen och deprimerad. Narcissisterna dödade hans kreativitet, hans själ.

Stackars Victor!

Under sitt sista levnadsår, 1919, åsidosattes han igen vid en viktig utställning av finländsk konst (i Köpenhamn). Victor var alltmer deprimerad.

I början av november 1919 deltog han i en väns begravning.

Han stod och stirrade på kistan. Längtansfullt. Han längtade efter döden. Han ville också dö. Han önskade att det var han som låg i kistan.

Han var förkyld, men visste hur han skulle hantera kyla. Han var Finlands främsta landskapsmålare och kunde måla i -40 graders temperatur, ofta många dagar i sträck. Han visste vad han gjorde.

Han tog bort hatten och stod hela begravningen barhuvad.

Han insjuknade allvarligt i lunginflammation.

Efter någon vecka var Victor Westerholm död. Bara 59 år gammal. Hans sista målningar var några vackra solnedgångar. Och ett sista självporträtt.

Victor Westerholm, Självporträtt, 1919.

Han var ännu ett offer för det osynliga våldet; narcissismen och dess gaslighting.

Jag känner din sorg, Victor. Vila i frid.

* * * * *

Arndt Pekurinen by Kia Karlberg

Hur Finland avrättade pacifisten Arndt Pekurinen

För Arndt Pekurinen
Konstnär: Kia Karlberg, 2020
Blandteknik på dukpannå

Arndt Pekurinen
Död, genom avrättning, 36 år gammal, den 5 november 1941.

Denna målning skildrar det kallblodiga mordet på den finska pacifisten Arndt Pekurinen, född 1905. Arndt var en fredsälskande, religiös, snäll och tålmodig familjefader som utan våld protesterade mot den finska statens krav på att ta upp vapen.

Pekurinen kastades i fängelse, upprepade gånger och i flera år, bara för att han vägrade att bära uniform och ta upp vapen. I domstolarnas behandlingar föreslog han att han kunde utföra civiltjänst under mycket längre tid för att kompensera, förutsatt att han inte skulle behöva utföra militärtjänsten. Varje gång han överklagade sitt ärende till en högre domstol förlängdes hans straff.

Fallet med Pekurinen fick överraskande stor internationell uppmärksamhet, så att även Albert Einstein skrev till den finska försvarsministern 1930. Ministern svarade honom med lögner och felinformation om ärendet (till exempel att Pekurinen skulle ha vägrat att göra civiltjänst), vilket ledde till att Pekurinen skrev till Einstein personligen med rätt information. Einstein blev väldigt arg på Finland och skrev tillsammans med 60 brittiska parlamentsledamöter och andra dignitärer en petition för Pekurinen.

Den finska regeringen skämdes antagligen för att bli fast för lögner och ville lägga skulden på Pekurinen och straffa honom ännu mer än tidigare. För att rädda sitt ansikte och låtsas att rätta till Pekurinens situation gjorde den finska regeringen en ny lag för möjlighet till civiltjänst. Pekurinen släpptes därefter 1931. Lagen var dock tillämplig endast i fredstid.

Det är troligt att regeringen tyckte att Pekurinen var ansvarig för det dåliga rykte som landet fick, och att det sedan, bakom maktens stängda dörrar, beslutades att Pekurinen skulle dödas vid första tillfälle. Detta följer mönstret hos en narcissist, som överkänsligt reagerar på all kritik genom att bli förolämpad, och sedan sjukt besvarar med överdrivna och orimliga bestraffningar.

Under några år levde Arndt ett lyckligt liv, gifte sig och blev far till två små barn, en flicka och en pojke. De mörka molnen i Arndts framtid började dock hopas när kriget bröt ut. För att vidare måla bilden hade det högsta kommandot i landet inte glömt sina tankar om vedergällning och väntade ivrigt på en möjlighet att hämnas på Pekurinen. Ingen vågade röra vid honom i fredstid eftersom det i det här fallet var internationella ögon på regeringen, och det enda sättet att ta hämnd på honom skulle vara på ett lömskt och fegt sätt.

Kriget började. I enlighet med sina principer vägrade Pekurinen att bära vapen. Det borde inte komma som någon överraskning att han igen kastades i fängelse, även om han återigen uppgav att han var villig att utföra civiltjänst. Var det här som regeringen plötsligt kunde se en möjlig väg för vedergällningen? Under krigets oroligheter kan ett mord lättare döljas och glömmas bort.

Pekurinen hölls i fängelse i nästan två år. Sedan skickades han plötsligt till krigsfronten. Varför då?

Att skicka honom dit var meningslöst (åtminstone för någon opartisk observatör) eftersom han inte hade någon militär utbildning. Alla visste att han inte skulle vara till nytta vid fronten (tvärtom, mer i vägen) eftersom han håller fast i sina principer och aldrig skulle röra vid ett gevär. Regeringen var fullt medveten om att han skulle vägra och därmed skulle staten få sin chans till en dåligt förklädd hämnd.

Pekurinen visste att myndigheterna skulle döda honom. På vägen mot fronten sade han: “Förgäves tar du mig till vildmarken för att dödas. Du kunde ha dödat mig i Helsingfors.”

Förgäves tar du mig till vildmarken för att dödas. Du kunde ha dödat mig i Helsingfors.”

Händelserna utvecklades så som regeringen ondskefullt hade planerat. Pekurinen, hängiven pacifist, vägrade än en gång orderna att ta upp vapen.

Pekurinen beordrades att skjutas. De två första soldaterna vägrade skjuta honom, men den tredje soldaten genomförde ordern. Pekurinen var död. Avrättad utan rättegång.

Pekurinens kropp lämnades i skogen.

Regeringen ljög för Pekurinens fru och sa till henne att han hade fallit i strid. Detta är igen ett typexempel på hur narcissister fungerar. De tog inte bara Pekurinens liv och förstörde hans frus och hans barns liv, men regeringen försökte också förvränga sanningen och vanära honom så att hans fru skulle tro att han också hade svikit sin övertygelse.

När Pekurinens fru äntligen lyckades få hans kropp transporterad till Helsingfors avslöjades att kroppen hade stympats av regeringen och att hans öra slagits in i hans huvud, med ändan av ett gevär.

Regeringen ville att han skulle lida, och tyckte troligen att en snabb avrättning skulle vara för smärtfri. Därför misshandlade de antagligen honom grovt innan de sköt honom. Vilket barbariskt, omänskligt och ociviliserat beteende!

Officeren som beordrade mordet belönades senare med det högsta militära förtjänsttecknet, Mannerheim-korset med swastikan.

Kan detta vara en indikation på att ordern i första hand kom rakt från det högsta befälet? Det gjordes ingen ordentlig utredning av mordet och ingen straffades någonsin för avrättningen.

Dessutom höll Finland Pekurinens fall hemligt i över femtio år.

Alla dessa faktorer torde vara ett indirekt bevis på att hela charaden var en ond, motbjudande och grym handling från toppen av kommandot, som avslöjar ledarnas omänskliga natur. Hur en mäktig, tyrannisk nation utövar hämnd på en liten, söt, snäll individ som inte skadat någon.

Den blodiga handlingen var ett bevis på brutal och sjuk illvilja från statens sida, och själva döljandet och hemlighållandet av allting, samt den totala tystnaden därefter, gör det bara ännu mer djävulskt.

För att återgå till analogin om narcissisten; en narcissist lär sig aldrig och förändras aldrig utan gör allt om och om igen. Inget har förändrats.

Kräv fullständig upprättelse för Arndt Pekurinen!

Länge leve ditt minne.
Peace.

* * * * *