Visst, jag förstår att jag kanske inte är helt objektiv. Men det är en otrolig lyx att få bli fotograferad av någon som är så skicklig som han (om inte “den bästa”, så åtminstone en av världens bästa).
Här vill jag visa dig några härliga, svartvita bilder, som Henrik tog helt ad hoc när solen plötsligt visade sig en liten stund i början av februari. Vilka underbara klassiker.
Bilderna är som vanligt obearbetade – rakt från kameran.
Den här målningen skildrar textilfabrikskollapsen i Bangladesh, hur jag föreställer mig att det kändes, när allt brakade ihop.
Jag har skapat målningen “Bangladesh, ge inte upp“, dels som ett minnesmärke över Rana Plazas offer, dels för att lyfta fram den bakomliggande orsaken till katastrofen; narcissismen.
Onsdagen den 24 april 2013 kollapsade Rana Plaza, en åtta våningar hög textilfabriksbyggnad i Savar, Bangladesh. Fabriksbyggnaden var eländig och dålig – och full av slavarbetare.
Åtminstone 1132 människor dog och mer än 2500 människor skadades.
De här människorna är lika unika, viktiga och värdefulla som du och jag. De har ett hjärta och de har en själ. Vi hör alla till samma stora familj.
Katastrofen var inte någon slumpmässig och isolerad tragedi. Det var ett narcissistiskt massmord, ett uppenbart resultat av det narcissistiska världssystemet.
Bangladesh är ett av världens fattigaste länder och finns i Sydasien (öster om Indien). Staden Savar ligger i huvudstadsregionen Dhaka. Dhaka är världens tionde största stad. De flesta i västvärlden vet ingenting om Bangladesh, och verkar inte heller bry sig. Varför är det så, kan man fråga sig?
Fabrikerna i Rana Plaza-byggnaden producerade kläder för märken som Benetton, Bonmarché, Prada, Gucci, Versace, Moncler, El Corte Inglés, Mango, Matalan, Primark och Walmart. Dessa märken ägs (direkt eller indirekt) av de rikaste människorna i världen.
Bangladesh är fullt av livsfarliga textilfabriker, där miljontals fattiga människor fortsättningsvis måste jobba i slavliknande förhållanden. Av dem är ca 80% kvinnor.
Arbetarna i textilfabrikerna får samma omänskliga lön (oftast mindre än 100 €/månad) oavsett vilket varumärke de producerar för.
Under 2-3% av klädernas detaljhandelspris går till arbetarna.
Om textilarbetarna istället skulle få en rättvis levnadslön, så skulle konsumentpriset för en produkt bara öka med ca 1% (även om den ökade lönekostnaden till fullo belastade slutkonsumenten). Priset på ett plagg som nu kostar 9,90 €, skulle istället bli 9,99 €.
Klädmärkena gör generellt en bruttovinst på 50-60% av försäljningspriset.
I praktiken betyder det att den fattiga kvinnan som tillverkar ett plagg (med butikspris 9,90 €) får ca 10 cent, medan klädmärket tar en bruttovinst på 5-6 €.
Varför godkänner och understöder du ett sådant system?
De rika utnyttjar de svaga och fattiga, för att bli ännu rikare. Det gäller både nationellt, och internationellt. Det finns ingen gräns för narcissisternas girighet. Världssystemet godkänner detta, skyddar detta, och belönar detta. Det här följer narcissisters tanke- och beteendemönster. Det är narcissister som har lagt grunden till alla våra system.
Jag vill lyfta fram allt det här igen genom min konst. Jag vill påminna om orättvisan och ojämlikheten, som grundar sig på narcissism. Jag vet hur det känns att slita på utan skälig ersättning, och jag behandlas själv som en slav utan rättigheter i mitt land. Du kan läsa mer om det i inlägget Så här är det att möta narcissistiskt våld från en hel nation (Finland).
Vårt nuvarande världssystem är bara en fortsättning på kolonialismen och slaveritiden. Vi har bara kompartmentaliserat och utlokaliserat hemskheterna, så att de hamnat utanför vårt medvetande. Det är en ohälsosam försvarsmekanism. Det gör att vi undviker moraliskt, ekonomiskt och politiskt ansvar. Det gör att vi förhåller oss apatiska till den sorgliga situationen. Vi låtsas inte se verkligheten.
Vi kanske skenheligt säger saker (för att tysta vårt samvete) men gör egentligen ingenting. Det är dock våra handlingar som är avgörande, inte orden vi säger. Handlingarna avslöjar hur vi faktiskt tänker.
Narcissisterna putsar skenheligt upp fasaden lite, men grundproblemet kvarstår alltid. Kom ihåg att du aldrig kan lita på narcissisters ord!
Rana Plaza katastrofen belyser problemen inom en bransch; mode- och klädindustrin. Dessa problem är dock bara symptom på det verkliga och underliggande problemet bakom allt; narcissismen.
Narcissism är ett påtagligt och identifierbart personlighetsproblem, som hittas speciellt ofta i personer som har politisk, ekonomisk och religiös makt. Makt och narcissism är en dålig och farlig kombination. Vi måste radikalt ifrågasätta systemet. Om vi inte begränsar och åtgärdar narcissismen först, så kan vi aldrig lösa våra problem på ett hållbart sätt. Anti-narcissism är nyckeln – pusselbiten som saknats. När du förstår den bakomliggande dynamiken så öppnar det upp helt nya möjligheter till effektiv problemlösning.
Jag kommer att kritisera modeindustrin mera i ett senare blogginlägg, men jag vill redan nu säga att jag inte är en vän av modeindustrin. Modeindustrin är ett monster som har katastrofal inverkan på både människor och miljö. Branschen främjar en skadlig och ohälsosam kultur, som baserar sig på utseendemässig status, exploatering och ohållbar konsumtion. Industrin är den näst största förorenaren i världen, strax efter oljeindustrin.
Efter Rana Plaza katastrofen startades Fashion Revolution, en global rörelse som försöker lyfta fram problemen inom mode- och klädindustrin.
Du kan fråga #WhoMadeMyClothes eller #VemTillverkarMinaKläder av modeföretagens ledare, för att kräva ökad transparens i produktionskedjorna. Använd din köpmakt vist! Själv köper jag väldigt lite kläder (du kan se mitt hushålls alla kvitton listade här).
Fashion Revolution kampanjerar för ökad genomskinlighet. Det är en början. Genomskinlighet leder till granskning. Granskning leder till ansvar. Ansvar leder till förändringar. Det är så vi begränsar narcissisternas spelrum och gaslighting.
Alltid när någon gör saker i hemlighet (utan insyn från allmänheten) så kan du vara säker på att de gör något fel – något som inte tål öppen granskning. Genomskinlighet och insyn är en grundförutsättning för rättvisa och jämlikhet i samhället.
Rana Plaza tragedin var en glimt av de stora världsproblemen som narcissisterna skapar. Ansvaret är dock på oss alla. Vi måste göra allt vi kan för att förbättra situationen.
I dagens globala värld måste vårt ansvar gå mycket längre än de nationella gränserna. Det behövs ett globalt ansvar. Och vi måste hålla våra politiska och ekonomiska ledare och förmånstagare personligt ansvariga. Först då kommer vi att få se drastiska förändringar.
Här kan du läsa mer om Rana Plaza katastrofen och modeindustrin:
“HAITI”, min nyaste målning, belyser en av världens hemskaste historier. Det är en historia som de flesta människor inte känner till, inte ens de mest allmänbildade personerna.
Målningen berättar om hur vidrigt mänskligheten har behandlat Haiti och dess befolkning, som till största delen varit slavar. Med målningen vill jag lyfta fram det som västvärlden försöker dölja och glömma. Jag försöker fånga den obeskrivliga våndan, ångesten och orättvisan, och det enorma lidandet, som människorna på Haiti genom tiderna varit tvungna att genomgå, utan att omvärlden reagerar eller bryr sig.
Min man Henrik filmade när jag målade tavlan (det tog flera dagar).
Jag presenterar här en “making of” video från den kreativa processen. Följ med och se hur den viktiga målningen kom till.
Haitis historia är ett av de hemskaste (men också ett av de tydligaste) exemplen på narcissism, narcissistiskt våld och exploatering, som man kan hitta – oavsett med vilket perspektiv man ser på saken.
Haiti exploaterades omänskligt genom kolonisation, slaveri och utpressning.
Hur många vet t.ex. att Frankrike och Napoleon slutligen bestämde att hela Haitis vuxna befolkning skulle avlivas (alla över 12 år) – och att fransmännen konstruerade gaskammare på sina krigsskepp (där över 100.000 människor gasades ihjäl)? Napoleons gaskammare var prototypen för Hitlers gaskammare.
Hur många vet vilken ofantligt enorm summa Frankrike (genom utpressning) har tagit av Haiti, och förstört deras framtid för alltid?
Saken är ännu inte uppredd (eller knappt ens behandlad). Frankrike slingrar sig från sitt ansvar. Hela världen blundar – och ingen vill göra något åt saken. Förtrycket fortgår ännu idag.
Det går inte att ändra på det som hänt – men det finns möjlighet att ändra på hur världen går framåt.
Det är nu dags för Frankrike, Europa och världen att ta sitt ansvar. Genom anti-narcissism kan vi äntligen ta itu med saken.
Så fort jag hinner skall jag presentera Haitis historia mycket utförligare för dig, och ge dig referenser till djupare forskning i ämnet. Alla bör känna till informationen.
Läsåret 2010-2011 gick jag en fotograf- och konstnärsutbildning i Åbo.
I min fotokonst var jag fokuserad på estetik och ville fånga skönhet och ta fram det vackraste i allt jag fotograferade. Jag gillade inte att fotografera människor och tyckte det var frustrerande och jobbigt trots att jag är en av Finlands bästa. Jag fotograferar helst saker, djur, fåglar och natur. Min specialitet är att hitta skönhet och att finna det som är vackert där andra inte har upptäckt det. Det var som en väldig utmaning, en jakt på det vackraste jag kunde hitta varje gång jag fotade, i varje person eller objekt framför min kamera. Som konstnär lyckas jag fånga unik skönhet i varje person jag fotograferar, oberoende av utgångsläget.
Min konst är filosofisk framför allt annat, ofta med estetiska inslag, men estetiken är inget självändamål. Fulhet kan filosofiskt fungera väldigt bra i konst. Det var ändå tack vare mitt estetiska öga som jag kom till en nivå som ingen annan är på och det var därför folk, kända och okända från hela landet, kom till min konstnärsateljé. Jag hade någonting som man inte annars hittade i detta landet. Jag hittade alltid skönhet och estetik även i det estetiskt fulaste objektet.
Jag hade en “magic touch” när jag fotograferade, en speciell förmåga som jag inte riktigt kan sätta ord på själv, men som kanske kunde uttryckas som en konst att skapa stjärnglans av vem eller vad som helst. Eller helt enkelt att skapa internationella och lockande verk av högsta klass, oavsett objekt.
Jag fotograferade många människor som var på toppen, eller ville till toppen, i olika synliga branscher; modeller, skådespelare, kändisar, artister, politiker och affärsmän. De flesta av de här människorna var själviska, otrevliga, och rent av vidriga som människor. Vackra på utsidan men fula inuti. De hade ingen själ, inget hjärta, inget samvete. De upprätthåller en falsk fasad, för att lura allmänheten och omgivningen.
Jag förstod att någonting var fel men inte exakt vad. Jag kände igen det narcissistiska mönstret från barndomen och min sorgliga uppväxt, men hade ännu inget ramverk för att hantera problematiken.
Först senare insåg jag att de flesta personerna jag fotograferat verkligen var giftiga narcissister som utan samvete ensidigt ville utnyttja min förmåga till sin egen nytta – de ville stjäla stjärnglansen. Min unika förmåga var för dem otroligt värdefull, men de ville bara exploatera mig som en slav.
Man kan säga att jag omedvetet var med och byggde upp en kultur, där jag med min förmåga lyfte fram ondskefulla och illasinnade människor till kändisskap, till toppen av samhället. Dessa hemska människor borde inte få ha någon synlig eller påverkande position/makt i ett hälsosamt samhälle.
Jag såg alltså verkligheten bakom narcissisternas fasader, men i brist på bättre förståelse där och då, var jag tyvärr med och byggde upp de vackra fasaderna.
Alla människor älskade mina bilder, vilket också ledde till att folket började tycka om de personer som var avbildade i mina verk. Jag kunde väcka ett ha-begär genom mina verk. Jag hade makt att styra människors perception.
Mina tavlor och bilder har varit med i flera konstutställningar men jag har aldrig strävat efter att göra mitt namn berömt. Jag har inte sökt ära. Skapandet, inte erkännandet har varit viktigt.
Idag är konst för mig mer än bara skönhet, det är liv.
Jag uppskattar det icke-perfekta, och ju knäppare desto bättre.
Äkthet är viktigt. Jag vill skilja det äkta från det oäkta.
Jag vill ha råheten, verkligheten, skörheten och det bräckliga. Jag söker sanningen. I kombination till skönheten, på sitt sätt. Där finns det verkligt vackra.
Eftersom mina inkomster kommit från familjeföretaget Oy Elfving Ab så har tanken med min konstnärsverksamhet aldrig heller varit ekonomisk utan jag har sett det som min plikt och mitt ansvar att förvalta och förädla mitt konstnärskap eftersom jag har haft unik möjlighet till det, på ett sätt som är få förunnat.
Det självständiga, fria skapandet har varit det viktiga.
Jag är en fritt utövande konstnär och det konstnärliga skapandet är mitt liv och min livsstil, inte mitt jobb. Jag gör inte konst för konstinstitutioner eller marknaden, utan för det verkliga livet.
Idag är målet med min konst att ”verken ska vara en katalysator för att göra världen bättre”.
Jag skapar inte för pengar – jag har alltid helt och hållet skapat självständigt, för mitt eget konstnärliga skapandes skull, med min egen vision som min drivkraft. Denna frihet har möjliggjorts av min privilegierade ekonomiska situation. Jag har aldrig gjort något på beställning och aldrig fått en euro för något jag gjort.
Vi har en dygnsrytm som väsentligt avviker från den cirkadiska dygnsrytmen, oftast till sådan grad att man inte ens kan kalla det en rytm. Vi är nattmänniskor och sover oftast på dagen. Vi har en helt annan takt än samhället. Natten är härligt tyst och lugn, perfekt för skapande och koncentration. Som högkänsliga personer älskar vi stillhet och lider av oljud.
Jag är en kaffe-aficionado/hemmabarista och börjar varje dag (efter frukost) med ritualen att manuellt laga en välsmakande espresso på nymalda kaffebönor.
Kaffeproceduren tar vanligtvis 25 minuter fast själva bryggningen går på 27 sekunder. Det mesta av tiden går åt till förberedelse och efterarbete. Att göra saker bra tar alltid mycket tid.
Kaffekvaliteten, kaffemängden, malningen, tampningen, vatten- och utrustningstemperaturen samt tidsåtgången måste vara exakt rätt. Varje gång. Resultatet blir en summa av allting.
Jag använder en billig DeLonghi espressomaskin (99 €) och en Krups kaffekvarn (49 €). Kaffekvarnen skaffade jag redan år 2004 och har använt den dagligen sedan dess.
Jag använder Arvid Nordquists Espresso Nero kaffebönor, ett verkligt fynd (som bara kostar ca 7 € per 500 g). En påse räcker en hel månad. Kaffesumpen är ett fantastiskt gödsel för trädgården, och den tomma kaffeförpackningen returnerar jag till återvinning.
Mitt vardagskaffe brygger jag på en blandning av Arvid Nordquists Franskrost (kunde förut vara på erbjudande 3 paket för 10 €) och Oquendo (ett spanskt Torrefacto kaffe) i en över 22 år gammal Moccamaster. Jag dricker två koppar per dag.
Alla som smakat mitt kaffe säger samma sak – att det är det bästa kaffet de någonsin druckit.
Jag vill här dra en parallell till mitt skapande och min konst, som väcker samma positiva reaktion hos människorna. Alla som sett mina verk säger samma sak – att resultatet är det bästa och finaste de någonsin sett.
Kom ihåg att resultatet aldrig är fast i utrustningen, eller dess pris.
Man kan skapa med allt. Det är förmågan och skickligheten som räknas. Alltså hur skickligt man kan använda den utrustning man har. Talang kombinerat med vision, hårt jobb och många års erfarenhet ger en unik förmåga. Kan man, så kan man. Det gäller allt i livet.
Titta på min mans bilder. Fantastiska och mästerliga konstverk som han främst skapat med en gammal pocketkamera (som inte kostat mycket).
Har man skicklighet och förmåga så kan man skapa med vilka verktyg som helst. Och det bästa är att ingen någonsin kan ta denna förmåga ifrån dig, hur de än skulle försöka.
“För Arndt Pekurinen” Konstnär: Kia Karlberg, 2020 Blandteknik på dukpannå
Arndt Pekurinen Död, genom avrättning, 36 år gammal, den 5 november 1941.
Denna målning skildrar det kallblodiga mordet på den finska pacifisten Arndt Pekurinen, född 1905. Arndt var en fredsälskande, religiös, snäll och tålmodig familjefader som utan våld protesterade mot den finska statens krav på att ta upp vapen.
Pekurinen kastades i fängelse, upprepade gånger och i flera år, bara för att han vägrade att bära uniform och ta upp vapen. I domstolarnas behandlingar föreslog han att han kunde utföra civiltjänst under mycket längre tid för att kompensera, förutsatt att han inte skulle behöva utföra militärtjänsten. Varje gång han överklagade sitt ärende till en högre domstol förlängdes hans straff.
Fallet med Pekurinen fick överraskande stor internationell uppmärksamhet, så att även Albert Einstein skrev till den finska försvarsministern 1930. Ministern svarade honom med lögner och felinformation om ärendet (till exempel att Pekurinen skulle ha vägrat att göra civiltjänst), vilket ledde till att Pekurinen skrev till Einstein personligen med rätt information. Einstein blev väldigt arg på Finland och skrev tillsammans med 60 brittiska parlamentsledamöter och andra dignitärer en petition för Pekurinen.
Den finska regeringen skämdes antagligen för att bli fast för lögner och ville lägga skulden på Pekurinen och straffa honom ännu mer än tidigare. För att rädda sitt ansikte och låtsas att rätta till Pekurinens situation gjorde den finska regeringen en ny lag för möjlighet till civiltjänst. Pekurinen släpptes därefter 1931. Lagen var dock tillämplig endast i fredstid.
Det är troligt att regeringen tyckte att Pekurinen var ansvarig för det dåliga rykte som landet fick, och att det sedan, bakom maktens stängda dörrar, beslutades att Pekurinen skulle dödas vid första tillfälle. Detta följer mönstret hos en narcissist, som överkänsligt reagerar på all kritik genom att bli förolämpad, och sedan sjukt besvarar med överdrivna och orimliga bestraffningar.
Under några år levde Arndt ett lyckligt liv, gifte sig och blev far till två små barn, en flicka och en pojke. De mörka molnen i Arndts framtid började dock hopas när kriget bröt ut. För att vidare måla bilden hade det högsta kommandot i landet inte glömt sina tankar om vedergällning och väntade ivrigt på en möjlighet att hämnas på Pekurinen. Ingen vågade röra vid honom i fredstid eftersom det i det här fallet var internationella ögon på regeringen, och det enda sättet att ta hämnd på honom skulle vara på ett lömskt och fegt sätt.
Kriget började. I enlighet med sina principer vägrade Pekurinen att bära vapen. Det borde inte komma som någon överraskning att han igen kastades i fängelse, även om han återigen uppgav att han var villig att utföra civiltjänst. Var det här som regeringen plötsligt kunde se en möjlig väg för vedergällningen? Under krigets oroligheter kan ett mord lättare döljas och glömmas bort.
Pekurinen hölls i fängelse i nästan två år. Sedan skickades han plötsligt till krigsfronten. Varför då?
Att skicka honom dit var meningslöst (åtminstone för någon opartisk observatör) eftersom han inte hade någon militär utbildning. Alla visste att han inte skulle vara till nytta vid fronten (tvärtom, mer i vägen) eftersom han håller fast i sina principer och aldrig skulle röra vid ett gevär. Regeringen var fullt medveten om att han skulle vägra och därmed skulle staten få sin chans till en dåligt förklädd hämnd.
Pekurinen visste att myndigheterna skulle döda honom. På vägen mot fronten sade han: “Förgäves tar du mig till vildmarken för att dödas. Du kunde ha dödat mig i Helsingfors.”
“Förgäves tar du mig till vildmarken för att dödas. Du kunde ha dödat mig i Helsingfors.”
Händelserna utvecklades så som regeringen ondskefullt hade planerat. Pekurinen, hängiven pacifist, vägrade än en gång orderna att ta upp vapen.
Pekurinen beordrades att skjutas. De två första soldaterna vägrade skjuta honom, men den tredje soldaten genomförde ordern. Pekurinen var död. Avrättad utan rättegång.
Pekurinens kropp lämnades i skogen.
Regeringen ljög för Pekurinens fru och sa till henne att han hade fallit i strid. Detta är igen ett typexempel på hur narcissister fungerar. De tog inte bara Pekurinens liv och förstörde hans frus och hans barns liv, men regeringen försökte också förvränga sanningen och vanära honom så att hans fru skulle tro att han också hade svikit sin övertygelse.
När Pekurinens fru äntligen lyckades få hans kropp transporterad till Helsingfors avslöjades att kroppen hade stympats av regeringen och att hans öra slagits in i hans huvud, med ändan av ett gevär.
Regeringen ville att han skulle lida, och tyckte troligen att en snabb avrättning skulle vara för smärtfri. Därför misshandlade de antagligen honom grovt innan de sköt honom. Vilket barbariskt, omänskligt och ociviliserat beteende!
Officeren som beordrade mordet belönades senare med det högsta militära förtjänsttecknet, Mannerheim-korset med swastikan.
Kan detta vara en indikation på att ordern i första hand kom rakt från det högsta befälet? Det gjordes ingen ordentlig utredning av mordet och ingen straffades någonsin för avrättningen.
Dessutom höll Finland Pekurinens fall hemligt i över femtio år.
Alla dessa faktorer torde vara ett indirekt bevis på att hela charaden var en ond, motbjudande och grym handling från toppen av kommandot, som avslöjar ledarnas omänskliga natur. Hur en mäktig, tyrannisk nation utövar hämnd på en liten, söt, snäll individ som inte skadat någon.
Den blodiga handlingen var ett bevis på brutal och sjuk illvilja från statens sida, och själva döljandet och hemlighållandet av allting, samt den totala tystnaden därefter, gör det bara ännu mer djävulskt.
För att återgå till analogin om narcissisten; en narcissist lär sig aldrig och förändras aldrig utan gör allt om och om igen. Inget har förändrats.
Jag heter Kia Karlberg och är konstnär och filosofisk forskare bosatt i Åbo, Finland. Jag skapar fritt och forskar tvärvetenskapligt om narcissism.
Jag vill använda den här bloggen till att dela med mig av min konst, och mina tankar, insikter och erfarenheter. Jag hoppas du finner inspiration, kunskap och hopp.
