Nu i april har jag och min älskade man Henrik varit gifta i 25 år. Vi firar alltså Silverbröllop.
Jag har fortfarande svårt att förstå att det gått så lång tid. Tjugofem år! Det känns som bara några ögonblick, och vi räknar oss fortfarande som nygifta och nyförälskade!
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Det har vi haft, även genom tider av lidande, möda och sorg. Få gifta par har dels varit så privilegierade som vi har varit, dels haft sådana otroliga krafter emot sig som vi har haft. Kontrasterna är stora, men vår relation har utvecklats och förstärkts genom allt vi fått gå igenom.
Det finns trots allt ingen bättre känsla, än att få dela livet med den du älskar. I slutändan mäts din levnadsframgång i kärleksfulla relationer, inte i karriär, förmögenhet eller status. Att finna ditt livs kärlek är den största gåva du kan få. Att ge och få ta emot kärlek är det vackraste som finns!
Varje kväll somnar Henrik och jag in hand i hand – och varje morgon när vi igen vaknar upp hand i hand, tittar vi djupt in i varandras ögon och viskar förväntansfullt;
“En dag till, min skatt, vi får en dag till!“
För oss är varje ny dag en värdefull gåva, något vi är oerhört tacksamma för, och ingenting vi kan ta för givet. Vårt liv har präglats av funktionshinder och sjukdom, och vi inser människans bräckliga existens i denna värld.
Vår relation och kärlekshistoria har kontinuerligt utvecklats och mognat under äktenskapets gång. Vi både gläds och slipas fortfarande, varje dag.
Varje dag vill vi vara en bättre partner för den andra personen. Varje dag gör vi vårt yttersta för att respektera, älska och högakta varandra, och överösa varandra med kärleksgester.
Jag är oändligt tacksam för att ha fått förmånen att uppleva den kärlek och den relation vi har fått ha. Det är inte många förunnat, och jag önskar att varje människa skulle få uppleva det.
TACK min älskade Henrik, för att du är den du är och för att jag får vara din fru! Du lyfte upp mig, gav mig vingar, lärde mig att flyga, och släppte mig fri!
Jag har tidigare kort skrivit om bröllopet och även om bröllopstårtan och musiken vid vigseln.
När jag nu blickar tillbaka och reflekterar över vårt äktenskap och vårt silverbröllop, inser jag att det finns så många minnen och så mycket mer jag vill berätta för dig.
Jag börjar med att ta dig tillbaka till tiden för bröllopet (året 1998). Du får läsa om bröllopet i Svartå slott, brudklänningen, vigselringarna, bröllopsnatten, bröllopsresan till Koh Samui och mycket mer.
I ett senare blogginlägg ska jag fundera på receptet för ett lyckligt äktenskap – hur du kan få ditt äktenskap att blomstra.
Bröllop i Svartå slott, den stora dagen
Henrik och jag hade varit nästan tre år förlovade, när vi skulle gifta oss våren 1998. Vi var 23 år gamla och fortfarande studeranden. Vi hade drömt om ett litet och elegant slottsbröllop, och om en lång smekmånad i värme och sol, direkt efter bröllopet.
Vi planerade, arrangerade och bekostade vårt bröllop själva.
Budgeten var stram. Bröllopet (inkl. allt som hade med bröllopet att göra, också bröllopsresan) skulle få kosta max 60 000 mk (10 000 euro). Den summan hade jag sparat på sparkonto – och det motsvarade då ungefär ett års inkomst från Elfving (mitt anrika släktföretag från mammas sida).
Det gällde att prioritera rätt saker, och bara satsa på det som var allra viktigast för oss. Det är vi bra på! Vi kunde följa våra hjärtan, och förverkliga alla våra drömmar och visioner med integritet och stil.
Vi började med att välja plats för bröllopet.
Valet var enkelt. För det första fanns det inte många slott att välja på i Finland, och för det andra har jag personlig anknytning till Svartå slott, det elegantaste slottet du kan hitta för ett bröllop. Svartå slott ligger i västra Nyland, cirka 1,5 timme från Åbo (vår hemort) och en timme från huvudstadsregionen (där min släkt bor).
Vi var helt förtjusta i Svartå slott. Där hade vi tillbringat många fina stunder, och vi hade också ätit mycket gott på slottets fina restaurang Slottskrogen (en av de bättre restaurangerna i landet, i stjärnklass enligt min bedömning). Slottets stora park är också unik i finska förhållanden. Helheten är en riktig pärla!
Min mormors farfar, Karl August Möller (1839-1914), var trofast präst i Svartå slottskyrka i över 50 år, ända fram till sin död 1914. Han tjänstgjorde under slottets glansperiod, då slottet beboddes av Hjalmar Linder (Finlands då rikaste man).
Svartå slott kändes som ett självklart och praktiskt val för vårt bröllop. Vi ville absolut gifta oss där.
Slottsherre Magnus Linder gick med på att låna ut det museiskyddade slottet till oss, och låta oss använda dess vackra festsal (stora salen) som bröllopslokal. Det var ett privilegium som är få förunnat. Tänk att få ordna bröllopsfest i samma kulturhistoriska byggnad som också kung Gustav III och tsarerna Alexander I och Alexander II sovit i.
Vi hade reserverat slottet till lördagen den 9.5.1998, men märkte att det var svårt att (inom vår begränsade budget) hitta en passande bröllopsresa då. Vinterns förmånliga fjärrmål hade paus, och det var fortfarande relativt svalt att resa i Europa.
Vi ville resa iväg på bröllopsresa direkt efter bröllopet, och jag ville simma i varmt vatten.
Via Finnairs resebyrå TopClub hittade vi en prisvärd drömresa till den tropiska paradisön Koh Samui, men vårens sista avgångar var redan i april.
Då bestämde vi oss för att boka om hela bröllopet till april istället.
Vädermässigt var det förstås en risk, för vårvädret är alltid osäkert i Finland.
Vi hade dock otrolig tur med vädret. På vår bröllopsdag (i april) var det tolv grader varmt och växlande molnighet, ibland lite solglimt, och nästan hela dagen uppehåll. Det var jag tacksam för. Dagen efter snöade det.
Vigseln i kyrkan, som ligger ett stenkast från slottet, skulle börja klockan 15:00.
Hela mitt liv, ända sedan jag var liten, hade jag drömt om denna stund – att få vara brud, och att få gifta mig med min drömprins.
Nu stod jag där, i kyrkans lilla entré, redo att målmedvetet och i sakta mak skrida upp till altaret – till min älskade drömprins. Jag sken som en sol, och kände mig strålande vacker i min gnistrande klarvita brudklänning.
Henrik stod nervös i sin högtidliga frack och väntade vid altaret, tillsammans med bröllopsmarskalkarna Simon och Marcus. Som sedligt är, hade brudgummen inte fått se sin blivande brud innan vigseln.
Jag minns fortfarande hur en tsunami av adrenalin och känslor svallade över mig, när kantorn inlevelsefullt började spela Närmare Gud till Dig (Nearer my God to Thee), den känsloladdade hymnen som skulle inleda vår vigselceremoni, innan ingångsmusiken.
Min bröstkorg höll på att sprängas av ett euforiskt glädjetryck, och mina knän darrade. Jag försökte att andas lugnt, och kramade kraftigt om min söta brudbukett. Jag var trött, men ivrig och glad – jag hade följt mitt hjärta i allt.
Den gångna veckan (innan bröllopet) hade varit otroligt intensiv. Förutom alla förberedelser för bröllopet, och den tre veckor långa bröllopsresan till tropikerna, hade vi även slutfört alla vårens studier, hälsat på vigselprästen i Karis, och flyttat ut från våra gamla bostäder till ett nytt gemensamt hem i Akropolis-huset på Gamla Hirvensalovägen 4 (dubbel ner- och uppackning, städning & flytt). Det blev många stora livsomställningar på bara några få dagar.
Dessutom hade min kära brudtärna Kamilla och mina vänner ordnat en oförglömlig möhippa för mig, med en privat flygtur (där jag nästan kunde snudda vårt kommande hem från luften) och festmiddag på en fin restaurang. Det hade inte blivit många timmars sömn den senaste veckan.
Allt hade ändå gått bra och enligt plan. Alla förberedelser var gjorda. Allt var under kontroll. Stunden var kommen och målet hägrade.
Plötsligt dånade Mendelssohns mäktiga bröllopsmarsch fram ur kyrkorgelns blankpolerade pipor, och stämningen tätnade. Äntligen! Nu var det dags att träda in i kyrkan, där min mormors farfar varit präst i över 50 år.
Vår kyrkliga vigselceremoni följde evangelisk-luthersk vigselordning, och vigseln förrättades av prosten Gunnar Weckström. Vid vigseln framfördes också frihetspsalmen Amazing Grace (Förunderlig nåd) som en vacker duett av bröllopsmarskalken Marcus och hans fru.
Efter cirka 45 minuter var ceremonin (med löften, ringväxling och en varm och innerlig kyss) avklarad. Vi var gifta!
Utgångsmarsch var J.S. Bach Preludium och Fuga i F-dur, som i likhet med ingångsmarschen spelades på orgel. Du kan lyssna på vigselmusiken i inlägget här.
Efter en kort andningspaus och några ord med prosten (då vi tackade honom, och han överlämnade det signerade vigselbeviset och en vit vigselbibel till oss), trädde vi ut på kyrkans trappa och blev överösta av riskorn och jubelrop. Riskornen följde oss flera dagar, i olika skrymslen, vrår och hår.
Nu skulle det snart bli dags för bröllopsfest!
Vi fördes i minikortege genom den vackra slottsparken till Svartå slott.
Framme i slottet väntade brudskål och mingel, som följdes av en snabb fotosession i Fruns salong. Medan Ålandsfotografen Kjell Söderlund rutinerat tog våra stiliga och tidlösa bröllopsporträtt, fick gästerna en guidad rundtur i slottet.
Det var rätt stressigt att ordna fotograferingen mitt i bröllopet, men det var den enda möjligheten vi kunde hitta. Vi ville inte bli fotograferade före vigseln (Henrik fick inte se mig i brudklänning innan) och direkt efter bröllopet skulle vi åka iväg på en flera veckors bröllopsresa.
När fotograferingen var avklarad förflyttade vi oss till slottets andra våning. Allt var så ståtligt och fint! En underbar doft av nylagad mat spreds i den flera hundra år gamla byggnaden.
Stora salen, med sina väggmålningar i trompe-l’œil-stil, var högtidligt uppdukad till bröllopsfest. Snart skulle vi och våra drygt fyrtio bröllopsgäster få sätta oss vid det formella, vitduksbeklädda, u-formade långbordet.
Vi hade valt att satsa på kvalitet framför kvantitet. Vårt mål var att varje gäst skulle få känna sig som en uppmärksammad hedersgäst – och få ett oförglömligt minne för livet.
I Svartå slott var vi alla i mycket goda händer.
Svartå slott bedriver högklassig hotell- och restaurangverksamhet, och skräddarsyr varje bröllop och fest enligt önskemål. Servicenivån är hög och professionell. Vi bemöttes som kungligheter.
Vi hade tidigare fått provsmaka bröllopsmenyn, under våra planeringsmöten med hovmästaren Hannele (som hade stor rutin på bröllopsmenyer). Att välja meny var inte alls komplicerat.
Vår minimalistiska bröllopsmeny:
Purjo-potatispurésoppa
And på slottets vis
Bröllopstårta och kaffe
Slottets personal skötte om allt det praktiska, med största finess. Flera av våra nära familjemedlemmar, släktingar och vänner hjälpte oss också med att förbereda och verkställa firandet, på många olika sätt. Vi behövde bara slappna av och njuta av festen.
Bröllopet var barnfritt och klädkoden var mörk kostym.
Bröllopsmiddagens program följde det klassiska formatet. Föräldrar, släktingar och vänner framförde tal, och många gjorde också sång- och musikframträdanden. Programmet varvades med musik, allsång och lite lekar och spex.
Min högkänsliga Henrik hade förberett ett härligt tal, som blev en succé.
Kvällens höjdpunkt var den magnifika, tre våningar höga prinsessbröllopstårtan från St. Honoré! Det var ett riktigt mästerverk, som jag redan tidigare har presenterat här.
Innan vi smet iväg från festen, först av alla, hann vi också med brudvalsen, som var ackompanjerad av brudgummens far.
Det blev ett riktigt drömbröllop, ett minne för livet. Jag är glad och tacksam för alla som deltog, och jag vill återigen rikta ett stort tack till varenda person, familj och vänner, som generöst ställde upp och gjorde allt ni kunde för att dagen skulle bli så fin, lyckad och oförglömlig som möjligt! Varje sak ni gjorde, varje detalj, betydde massor för oss, tack ännu en gång!
Ett speciellt stort tack vill jag rikta till brudtärnan Kamilla och bröllopsmarskalken Simon, som även fungerade som värdar vid middagen! Ni har haft en enorm betydelse, både för oss och för många andra, genom allt!
Brudklänning & accessoarer
Några månader innan bröllopet var det dags att välja brudklänning.
Jag önskade mig en enkel, klassisk och elegant brudklänning, i modernt snitt.
Tillsammans med min omtänksamma och stilsäkra brudtärna Kamilla gick vi till Fiancée, en fin liten brudklänningsbutik i Åbo. Den erfarna och skickliga butikspersonalen lyssnade på mina önskemål, och plockade snabbt fram några klänningar som skulle passa mig.
En av klänningarna stod ut ur mängden, och jag begärde att få prova den.
I samma stund som jag klätt mig i den frasigt vita brudklänningen, och tittat mig själv i spegeln, visste jag att det här var den rätta klänningen för mig. Den passade mig och min personlighet perfekt. Stram elegans och minimalistisk finess. Den var som gjord för mig!
Jag tittade inte på fler klänningar, och provade endast denna. Jag visste precis vad jag ville ha och behövde inte fundera mer. Valet var gjort.
När jag vet att något är rätt, är det inte svårt att bestämma sig. Den första blev den enda.
Min brudklänning var en klassiskt vit, A-linjeformad, ärmlös klänning, med ett litet sidenrosettband i midjan. Den var okomplicerad och praktisk, och skön och bekväm att bära. Jag tyckte speciellt om stadgan i det sköna sidentyget. Designen är skandinaviskt stilren och tidlös. Brudslöjan, handskarna och bröllopsskorna valde jag också ut från samma butik. Jag är fortfarande i dag väldigt nöjd med alla mina val.
Vad var det för märke på brudklänningen, frågar du kanske nu?
Jag plockade fram klänningen ur garderoben, för att ta reda på det, men hittade inget märke. Den är märkeslös.
Jag fäster inte så stor vikt vid märken – det är kvaliteten, designen och funktionen som är det viktiga för mig.
Då frågar du kanske, vad kostade klänningen?
Jag minns inte specifikt klänningens pris, men helheten med brudklänning, brudslöja, handskar och vita bröllopsskor i läder blev tillsammans 453 euro (2700 mark i februari 1998). Det var en bra affär!
Till vårt bröllop i april hyrde jag även en vit cape (med tidstypiska vadderade axlar), som värmde mig utomhus.
Här är två bilder från vintern 2020, när jag efter 22 år plockade fram brudklänningen igen för att se om den ännu passade:
Till bröllopet köpte jag inga nya brudsmycken. Jag använde bara smycken jag redan hade hemma – ett par enkla droppörhängen i guld, och ett enkelt droppformat guldhalsband.
Min bröllopsfrisyr och brudsminkning gjordes på en av de bättre salongerna i staden. Jag gjorde ingen provfrisyr eller provsminkning, utan utgick korrekt från att proffsen jag hade valt ut skulle få till det jag önskade direkt på bröllopsdagen.
Naglarna fixade jag själv, med en enkel fransk manikyr, om jag minns rätt. Möjligtvis hann jag inte ens med det.
Den konstnärliga brudbuketten skapades av en prisbelönt ung florist, som för 25 år sedan hade en egen blomateljé på Tavastgatan i Åbo (i samma kvarter som jag bodde i). Blomateljén finns inte längre, men jag tror att floristen jobbar här.
Floristen designade brudbuketten med kärlek och omsorg. Buketten bestod i huvudsak av ljusröda rosor, nejlikor, brudslöja och murgröna. Speciellt rosor betyder mycket för mig (och jag har även haft en egen rosenträdgård).
Den söta och charmigt spretiga brudbuketten var livsglad och expressiv, frisinnad och konstnärlig, tuff och tålig, och samtidigt stram, bestämd och sansad – helt som min personlighet också är.
Jag älskade buketten, och sparade den torkad i säkert tio år.
Samma florist gjorde också corsage och boutonnièreblommor till brudgum, brudtärna och bröllopsmarskalkar.
Övriga blomsterarrangemang (de stora och ståtliga ljus- och blomsterdekorationerna som prydde slottskyrkan och festsalen) var en underbar överraskning och bröllopsgåva från min mormor och morfar, som alltid var ett enormt stöd för mig.
Min älskade morfar, kommerseråd Nils Elfving (1925-2022), gick bort i fjol, och jag vill hedra hans minne även här i mitt bröllopsjubileumsinlägg. Jag är tacksam för att han var min morfar, och tacksam för allt han var. Som en del av mig lever han vidare för alltid, och lämnar aldrig mitt hjärta. Tack morfar för allt!
Min morfar var den mest betydande fadersfiguren i mitt liv – en trygg, fri och stark person som alltid stod bakom mig och villkorslöst hjälpte mig genom allt. Jag kommer senare att berätta mer om min morfar i ett eget inlägg (så som jag tidigare skrivit om morfars far, konsul och kommerseråd Hemming Elfving här).
Ringarna
Vigselringen ses allmänt som den ultimata bekräftelsen på det löfte om ömsesidig kärlek och trohet, som parterna i ett äktenskap ger varandra. Ringen är en synlig och påtaglig kulturell symbol, och ett betydelsefullt personligt minne.
Vi ville utväxla ringar vid vigseln.
Det betydde att vi behövde hitta en ring till mig, och en ring till Henrik.
Istället för att skaffa en ny ring åt Henrik, beslöt vi oss för att designa om hans gamla förlovningsring. Vi hade en vision som den skicklige guldsmeden Petri Ruusunen på Kultasarvi förverkligade.
Jag önskade mig en klassisk och tidlös guldring med tre briljantslipade diamanter.
När vi gick runt och tittade i guldsmedsaffärerna, hittade jag en ring som jag fastnade för. Det var en trestensring från finska Tillander.
“Den vill jag ha!” tänkte jag, innan jag fick veta priset och villkoren.
Ringen tillverkades bara på beställning, och kostade över 7000 mark (1175 euro), långt över Henriks allokerade budget på 2000 mark (335 euro). Den budgeten kunde Henrik inte överskrida.
Min drömring var alldeles för dyr för oss. Jag minns att jag blev lite ledsen då jag insåg att vi inte skulle ha råd med den.
Även om vi skulle ha haft råd, så var beställningstiden så lång att vi förmodligen inte ens skulle ha fått ringen i tid till bröllopet.
Men så blev vi inbjudna till en liten och exklusiv bröllopsmässa i Åbo (på en privatklubb).
Där råkade guldsmedsaffären Suominen ställa ut. Chefen och ägaren visade oss flera ringar, men jag hittade inget jag gillade. Till sist sade han: “Vänta lite, jag tror att jag ännu har något annat“, och så grävde han länge i lådorna bakom disken. Till min stora förvåning tog han fram en trestensring som väldigt mycket liknade på min drömring.
Han berättade att han haft ringen i lådan i flera år, och att diamanterna var av toppklass.
Affärsinnehavaren var osäker på priset och bad oss komma till guldsmedsaffären följande dag, för närmare diskussioner. Han uppskattade ändå att han skulle kunna sälja ringen för cirka 3000-4000 mk (500-670 euro). På själva mässan såldes inga produkter, det var mest ett visningstillfälle.
Nästa dag gick vi förväntansfulla till guldsmedsaffären för att se noggrannare på ringen och få närmare prisuppgifter om den, samt se om affären hade andra lämpliga ringar inom Henriks budget.
Ägaren hämtade direkt ringen och jag provade den på nytt. Jag glömde alla andra ringar! Den här ville jag ha! Storleken var också perfekt, så inga förändringar skulle behöva göras.
Men den stora frågan var priset. Vad månne ringen skulle kosta?
Vi berättade för ägaren om budgeten på 2000 mark (335 euro), och att Henrik inte hade råd att betala mer för ringen. Ägaren räknade och funderade en god stund, tills han kom fram till att under 3000 mk (500 euro) ville han inte sälja den för.
Ringen var exakt det jag önskade mig, men vi insåg också att skillnaden mellan det begärda priset och Henriks budget var för stor.
Det fanns inget annat att göra än att acceptera läget. Ringen var för dyr. Ledsen tog jag av mig ringen och gav den tillbaka till ägaren. Vi var tillbaka på ruta ett, och det kändes som luften gick ur mig och jag sjönk ihop inombords.
Vi tackade för oss och började gå mot dörren.
När Henrik öppnat dörren för mig, ropade ägaren “Vänta, vänta ännu lite“.
Förvånat vände vi oss om.
“Sade ni att ni inte vill göra några ändringar på ringen?” frågade han.
“Ja“, svarade vi.
“Och inte ens en gravering?” frågade han vidare.
“Nej, det behövs inte“, sade vi, eftersom vi tänkt göra graveringen hos guldsmeden Ruusunen som gjorde Henriks vigselring.
“Ja, det blir nog inte en bra affär för mig det här, men tänk om vi skulle säga att det är okej med 2000 mark (335 euro) för den här ringen, som den är?“, sade butiksägaren till sist.
Jag kunde inte tro mina öron.
Det här var helt otroligt! Gapet mellan startpriset och vår budget var så stort att jag knappt ens vågat drömma om att få till en affär. Som ekonomiestuderande förstod jag mycket väl ägarens dilemma och uppoffring, och jag var mycket tacksam.
Vi slutförde glada och omtumlade affären.
Ägaren plockade fram ringens etui och dokumentation. Och gissa vad det stod där?
Tillander!
Jag tittade med stora ögon på Henrik. Varför står det Tillander där? Var det här min drömring, den ring jag velat ha från första början?
“Är det här Tillanders trestensring?” frågade jag med darrande röst.
Ägaren tittade på mig lite frågande, så där som att han inte riktigt visste om jag var nöjd eller besviken.
“Ja, det är en Tillander-ring, en väldigt väldigt fin ring” sade han och nickade djupt och eftertänksamt.
Vi kunde inte tro att det var sant! Det visade sig att ringen var exakt den Tillander-trestensring som jag önskat mig! Vilket fynd! Jag har fortfarande, efter 25 år, svårt att förstå hur allt kunde ordna sig så här bra.
Vi fick ringen med oss direkt.
Under de kommande månaderna (innan bröllopet) tog jag många gånger fram ringen igen, för att titta på den, och tänkte ofta på att den snart kommer att sitta på mitt ringfinger för alltid.
Hos guldsmeden Petri Ruusunen på Kultasarvi fick ringen en konstnärligt handgjord gravering, som jag i dag uppskattar väldigt mycket. Ruusunen formade också om min förlovningsring så att den bättre skulle matcha med vigselringen.
Första åren bar vi vigselringarna varje dag.
Efter att Henrik blivit sjuk, och tappat mycket vikt, började vigselringen trilla av hans finger. Då gav jag honom en ny ring, en titanring med en liten zirkoniasten. Ringen kostade 20 euro.
Titanringen symboliserar på sätt och vis också titanimplantaten som Henrik har inoperedade i sin kropp. Titanimplantaten bär upp och ersätter delar av hans livsviktiga ryggrad.
De senaste 10 åren har också titanringen varit för stor (då Henrik blivit ännu spinkigare). Men det gör inte så mycket, eftersom vi vant oss att vara utan ringar i vår vardag.
Hemma, och i trädgården, använder jag sällan ringar. Förut, när vi kunde gå ut bland folk, brukade jag sätta ringarna på före vi åkte iväg, om jag bara kom ihåg det.
Vi har nu levt i fullständig COVID-19 isolering sedan sommaren 2020 (och varit hemma 32 månader i sträck), så jag har knappt alls använt mina ringar de senaste åren.
När Henrik och jag varit 15 år gifta hade jag tänkt fira jubileet med en solitärring. Jag hade länge sparat pengar i ett kuvert för ändamålet.
Kuvertet blev allt fetare, och jag räknade med att få ihop till en cirka 1 karats diamantring.
Guldsmedsaffärerna i Åbo hade inte så stora och dyra diamantringar i lager, så de specialbeställde in ringar jag kunde prova. När jag provade ringarna kändes allt fel. Ren galenskap, tänkte jag.
Jag började göra efterforskningar om diamantbranschen. Jag gillade inte vad jag såg. Hela systemet förfärade mig, och jag ville inte ha fler diamantringar.
Jag tog kuvertet med pengarna jag hade sparat, och gav det till välgörande ändamål.
Sedan gick jag till Kultajousi i Skanssi köpcentrum, och köpte en solitärring i silver, med en stor zirkonia sten. Butiken begärde 35 euro för ringen, men jag prutade den till 20 euro.
Det blev min jubileumsring, och jag är mycket glad för den, ännu i dag. Den fyller sin funktion och glittrar fint.
Eftersom zirkoniaringarna är förmånliga kan du skaffa en sådan ring till nästan varje större jubileum, vilket jag också flera gånger gjort.
Bröllopsbilderna
Jag är glad och tacksam för alla bilder av bröllopet.
Minnena kan falna, men bilderna väcker dem till nytt liv igen.
Vår bröllopsfotograf, Ålandsfotografen Kjell Söderlund, tog våra vackra, fina och högklassiga bröllopsporträtt i slottet, och förevigade rutinerat och proffsigt vår stora dag.
Också många av bröllopsgästerna tog härliga bilder som de generöst delat med oss.
Jag vill ännu en gång tacka alla för de fantastiska bilderna!
Bröllopsnatten och morgongåvor
När bröllopsfesten nådde sin höjdpunkt, lämnade vi festen (först av alla), och åkte iväg på vår smekmånad.
Jag minns hur bröllopsgästerna stod på slottets trappa och vinkade farväl till oss. Det kändes lite vemodigt att lämna slottet, och några tårar rann sakta nerför mina kinder. Den finaste dagen i mitt liv började gå mot sitt slut.
En av våra bästa vänner körde oss i sin skinande, grannröda och sött dekorerade Audi.
Han förde oss lugnt och tryggt till Hotell Hesperia, där vi skulle tillbringa vår bröllopsnatt, innan vi följande dag skulle resa vidare på smekmånad till Koh Samui i Thailand.
Min morfar och mormor stod för bröllopsnattsarrangemangen.
Hesperia var ett seriöst hotell med praktiskt läge – en smidig övergång från dagens bröllop till nästa dags bröllopsresa (bland annat för att Finnairs flygbuss trafikerade mellan hotellet och flygfältet).
Vi checkade in i rum 323, och hittade en flaska champagne på rummet. Vi avnjöt champagnen tillsammans med den översta våningen av vår härliga prinsessbröllopstårta, som slottspersonalen omtänksamt hade skickat med oss.
Oj, vad vi njöt! Det var först då vi faktiskt förstod, i lugn och ro, hur fin och god bröllopstårtan från St. Honoré verkligen var.
Vi myste och slappnade av, tappade upp ett bad, och pratade nästan hela natten. Vi var mycket nöjda med vår bröllopsdag.
Jag minns att det kändes lite ledsamt att ta av sig brudklänningen, för jag visste att när jag gör det är dagen snart förbi, och den kommer aldrig tillbaka. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut.
Efter några få timmars sömn, på söndagsmorgonen, vaknade vi första gången upp som nygifta.
Till morgongåva gav Henrik mig, förutom all KÄRLEK, ett vackert Lapponia silverhalsband, designat av Björn Weckström (en av mina favoritdesigners). Det blev mitt älsklingshalsband, och jag har använt det väldigt mycket. Halsbandet var ännu ett fynd som ägaren till guldsmedsaffären Suominen hade plockat fram ur sina lådor åt Henrik.
Henrik fick en unik slipsnål av mig. Slipsnålen är designad och skapad av guldsmeden Ruusunen på Kultasarvi.
Vi skulle gärna ha stannat i sängen hela morgonen, men vi hade en lång resa framför oss, och det gällde att inte missa flyget.
När vi stod bakom hotellet och väntade på flygbussen som skulle transportera oss till flygfältet, snöade det massor. Tänk vilken tur vi hade haft med vädret, dagen innan, på vårt bröllop!
Och tänk, snart skulle vi få vara i värme och sol!
Några timmar senare var vi på flygfältet, redo att stiga ombord på planet till Bangkok.
Bröllopsresa till Koh Samui
Äntligen fick jag ta av mig skorna, och känna Stilla havsvattnet skölja över mina trötta fötter. Den varma och vita sanden kändes mjuk och skön under fotsulorna, och det harmoniska vågskvalpet smekte ömt både sinne och själ. Spänningen började släppa.
Vi promenerade hand i hand längs vattenbrynet på den vita sandstranden. Havet var vackert turkosfärgat, och den härliga paradisstranden kantades av svajande palmer.
Solen var stark. Vi var nära ekvatorn, och det var mitt på dagen. Vi tittade på våra skuggor. De var rakt under oss. Det här var vi inte vana med.
Hett var det också. Över 34 grader i skuggan. Så hett att de lokala thailändarna klagade på att det var för hett. Då är det verkligen hett!
Lite tidigare på dagen hade vi anlänt till vår tropiska smekmånadsdestination; den exotiska paradisön Koh Samui, som tidigare hade varit ett okänt och avslappnat hippieparadis, men som nu började byggas ut till en lyxig turistort.
Koh Samui är belägen i Thailandviken utanför Thailands östkust (i västra delen av Stilla havet). Ön är relativt liten (cirka 25 km på det bredaste stället), med en totalyta på 228,7 km².
Resan till Koh Samui var lång.
Det tog tolv timmar att flyga från Helsingfors till Bangkok, där vi gjorde ett kort stopp innan vi flög vidare till Koh Samui (i ett litet och skrangligt propellerplan).
Flyget mellan Helsingfors och Bangkok var fullproppat – och jag var helt supertrött efter en väldigt intensiv vecka. Vi hade hoppats på att få en hel bänkrad för oss själva (så att jag skulle kunna lägga mig ner och vila), men det fanns bara ett enda ledigt säte i hela flygplanet, och det var inte bredvid oss.
Efter vänliga förhandlingar, först med den främmande storväxta sittkamraten, och sedan med en trevlig flygpurser, lyckades vi få den tomma platsen placerad bredvid oss. Jag fick lägga mig ner nästan raklång, med huvudet i Henriks sköna famn, och slappna av. Vilken lyx!
Vi hade försökt hålla vår smekmånadsdestination hemlig. Ingen visste vart vi skulle åka (trodde vi i alla fall). När flygpursern hämtade en flaska champagne åt oss, och den inte var från flygbolaget, fick vi oss ett gott skratt. Det var en trevlig överraskning, och ett litet mysterium! Vem kunde den vara ifrån?
Den sista flygetappen mellan Bangkok och Koh Samui, tog drygt en timme.
Det privata flygfältet Samui International Airport var nytt och fint, och liknade inget annat flygfält vi tidigare varit på. Alla byggnader var gjorda som öppna paviljonger, utan väggar eller fönster. Året innan hade flygfältet (som tidigare varit en kokosnötplantage) fått sin internationella status, och pris för den naturnära arkitekturen.
Vid flygfältet väntade några lokala taxibilar. De flesta taxibilarna var av typen songthaew pickup-flakbilar, som kunde ta drygt tio resenärer på flaket. Det fanns bara en vanlig taxipaketbil där, och efter att vi förhandlat oss till ett bra pris, tog vi den till hotellet.
Vi visste att man ska förhandla och pruta på alla priser i Thailand. Det är någonting vi annars också är mycket duktiga på – att förhandla och pruta. Jag lyckas vanligtvis pruta överallt (till och med på Stockmann och i apoteket). I Thailand blev prutandet nästan en sport.
Taxin körde oss mot Chaweng, som är öns hjärta. Vi skulle bo nästan tre veckor på Chaweng Regent Beach Resort, en av de första större lyxhotellanläggningarna på den då annars rätt oexploaterade ön. På den tiden var turismen där inte alls lika intensiv som nu.
Jag upplevde nog en kulturchock de första dagarna. Det var första gången jag var i sydostasien och i tropikerna. Jag förstod inte deras språk och kunde inte läsa deras texter. Vägarna var dåliga, och vänstertrafiken kaotisk (1-2 turister förolyckades varje dag). Maten var god, men jag visste oftast inte ens vad jag åt. Det var många småsaker, men jag vande mig snabbt.
Positiva saker var vänligt bemötande, hög servicenivå och billiga priser.
Koh Samuis klimat gränsar mellan tropiskt monsunklimat och tropiskt regnskogsklimat. April och maj är de hetaste månaderna.
Vi hade alltså lyckats pricka in årets tre hetaste veckor för vår smekmånad i tropikerna – och det här året var det ännu hetare än normalt på Koh Samui.
Dagstemperaturen var mellan 35 och 40 grader, och nattemperaturen sjönk aldrig under 27 grader. Hettan förvärrades av tryckande hög luftfuktighet (vilket gjorde att temperaturen kändes som närmare 50 grader). Bakom värmeböljan låg klimatfenomenet El Niño, som år 1998 var en av de mest kraftfulla El Niño i historien (och som orsakade temperaturförändringar och naturkatastrofer över hela världen).
Det var alldeles för varmt för mig! Vi klarade inte alls av att åka runt och utforska ön så mycket som vi hade velat. Det blev istället att äta mycket godis och chips på det luftkonditionerade hotellrummet, och avslappning & chill vid hotellets lugna och härliga simbassänger (jag älskar att simma!).
Också just nu (i slutet av april 2023) är det rekordhett i Thailand, och myndigheterna har gått ut med varningar om att vistas utomhus.
På vår bröllopsresa var havsvattnet cirka 28 grader varmt. Det var en skön temperatur. Ändå simmade vi inte mycket i havet, för havsströmmarna var ofta starka (röd flagg) och det fanns obehagligt mycket brännande maneter (som kunde vara livsfarliga). Vi höll oss mest till hotellpoolerna.
När inte solen sken, kunde det regna ordentligt och plötsligt. Det är vanligt för tropikerna året runt. Det kunde också åska, blixtra och storma kraftigt, och då blev det ofta strömavbrott. Det var skrämmande och samtidigt lite mysigt.
Sandvägarna och den guppiga huvudgatan saknade dränering, så när det regnade översvämmades de ofta, och blev små floder istället. Vissa dagar kunde vi därför inte lämna hotellet alls.
Det passade oss också bra, för vi åkte till Koh Samui för att söka lugn och ro, inte äventyr. Vi ville vara för oss själva, njuta av varandra och ta det lugnt. Hotellet var fint och erbjöd allt vi kunde behöva.
På kvällarna vaknade Chawengs huvudgata till liv. Längs vägen fanns förutom restauranger också otaliga små stånd och butiker, som sålde kläder, klockor, skor, väskor, solglasögon, smycken och CD & DVD-skivor, av mycket varierande kvalitet.
Vi har en ypperlig fingerkänsla för kvalitet, så vi kunde plocka ut flera högklassiga produkter, som vi än i dag har kvar och använder (bland annat några söta sommarklänningar och shorts). Vi visste på förhand att shoppingen kan vara bra i Thailand, så vi reste dit med halvtomma kappsäckar, och hem med fulla kappsäckar.
Vi letade också upp öns bästa skräddare och bad honom skräddarsy en kritstrecksrandig kostymdräkt (jacka, byxor, lång kjol och kort kjol) till mig, och en frack (i mohair ull) till Henrik.
Vi valde ut de finaste materialen och resultatet blev toppen (och passformen perfekt). Hela proceduren tog ungefär två veckor (från måttagning och design till färdig produkt).
Tillsammans kostade de skräddarsydda plaggen bara 200 dollar, och vi kunde personligen försäkra oss om att skräddaren hade bra arbetsförhållanden.
För oss var den här resan den ultimata bröllopsresan, och en berikande upplevelse. Vi njöt och hade roligt, och fick många fina minnen för livet. Samtidigt lärde jag mig också att tropiskt klimat inte riktigt passar mig.
Jag vill också påpeka att Koh Samui i dag inte är vad Koh Samui var år 1998, då ön inte ännu fanns på den ordinarie turistkartan. Turismen och öns exploatering har ökat nästan exponentiellt sedan dess, och i dag besöker 2,7 miljoner turister Koh Samui årligen.
Tre veckor i Koh Samui gick väldigt fort.
Efter en lång hemresa med tre flyg (först det skrangliga propellerplanet till Bangkok, sedan Finnairs ruttflyg till Helsingfors, och slutligen ett inrikesflyg till Åbo), landade vi på Åbo flygfält, utan vårt incheckade bagage.
Lyckligtvis kom våra väskor (med alla inköp och skräddarsydda kläder) fram en dag senare.
Då vi kom tillbaka till Åbo i maj, möttes vi av en hemstad som redan stod i full sommargrönska. Det var härligt! Under vår resa hade det nämligen också varit relativt varmt här, och till och med rekordvarmt (över 22 grader) på valborgsmässoaftonen den 30 april 1998.
Vi såg nu entusiastiskt fram emot att få starta vårt gemensamma vardagsliv tillsammans, i vårt nya fina hem.
Det var ett enormt privilegium att få ett så vackert bröllop och en så fantastisk bröllopsresa som vi fick, och vi är än i dag oerhört glada och tacksamma för allt. Även om 25 år nu har gått, känns det som vi fortfarande är på samma resa, på vår bröllopsresa, ännu i dag!
Tack till min man
Jag vill avsluta mitt långa jubileumsinlägg med att säga ett långt tack till min älskade man!
Tack för din kärlek, tack för din tid, och tack för din omsorg!
Tack för din vänskap, tack för din känslighet, och tack för varje kram!
Tack för ditt alltid lyssnande öra, tack för ditt tålamod, och tack för din uthållighet!
Tack för att du håller det du lovar!
Tack för din kreativitet, tack för dina visioner, och tack för dina drömmar!
Tack för glädje, tack för skratt, och tack för tårar!
Tack för din mildhet, och tack för att vi kan skratta och gråta tillsammans!
Tack för din mentala styrka, tack för ditt mod, och tack för din klarsynthet!
Tack för din vishet, tack för din intelligens, och tack för ditt exempel!
Tack för din starka personlighet, och tack för din sunda självkänsla!
Tack för din karaktär, tack för din trofasthet, och tack för att du respekterar mina gränser!
Tack för “no secrets”, tack för “no games”, och tack för “no surprises”!
Tack för dina idéer, och tack för alla projekt!
Tack för din förmåga att lösa problem!
Tack för din grundlighet, tack för din samvetsgrannhet, och tack för din stamina!
Tack för din envishet, tack för din orubblighet, och tack för att du ser möjligheter i alla situationer!
Tack för att du står när alla andra skulle falla!
Tack för att du ser längre än alla andra, och tack för att du är ett ljus i mörkret!
Tack för att du högaktar mig, tack för att vi är ett team, och tack för att vi är jämställda!
Tack för din uppskattning, tack för din lojalitet, och tack för att du bryr dig om!
Tack för din söthet, tack för din älskvärdhet, och tack för din ljuvlighet!
Tack för din frihet, tack för din öppenhet, och tack för att du är äkta!
Tack för att du är pedagogisk, och tack för att du gett mig din värdefulla tid!
Tack för din lyhördhet, tack för din generositet, och tack för din diplomati!
Tack för att du är öppensinnad, tack för att du inte fördömer, och tack för att du förstår det ingen annan förstår!
Tack för att du kör, tack för den briljanta chaufför du är, och tack för att jag får vara din medpassagerare!
Tack för att du kör ditt eget race, och tack för att du inte bryr dig om vad andra tänker!
Tack för att du ser tendenser långt innan de flesta gör det, och tack för att du gör saker bättre!
Tack för ditt leende, tack för din humor och tack för din värme!
Tack för att du ser skönheten i det äkta, tack för att du ser när något är genuint, och tack för att du tar bort falska fasader!
Tack för att du är min skyddsängel, och tack för att du varnar mig för gropar och stenar!
Tack för att du visar mig saker jag inte sett förut!
Tack för att du uppskattar skönhet, tack för att du förstår dig på ljus, och tack för alla de vackra saker du gör!
Tack för att du är man nog att hålla min handväska och min brudbukett!
Tack för att du är en riktig man utan att vara macho!
Tack för din hårda panna och ditt mjuka hjärta!
Tack för att du visar mig vad äkta kärlek är!
Tack för livet tillsammans med dig!
Tack för ALLT!
Nu kan du se ett nytt bildgalleri med dagliga bilder för april i min visuella dagbok. Jag älskar april, när våren kommer och fåglarna återvänder. I år har jag njutit extra mycket när vi fått fira 25-års jubileum som gifta. Det blev lite mera bilder än vanligt.
Se det nya April bildgalleriet här >
Se det föregående bildgalleriet från vårvintern här >
Det finns många fler bildgallerier i Dokumentation & Bilder.
* * * * *
