Hur jag fick 80 rosor i Stuttgart 1995

När jag letade efter bilder till min biografi, så hittade jag den här bilden, fotograferad 1995 i centrum av Stuttgart (Schloßplatz).

Jag bodde då på Finkenweg i Stetten (Kernen im Remstal), som ligger i södra Tyskland, nära Stuttgart. Jag jobbade på Andreas Stihl Ag:s huvudkontor i grannorten Waiblingen. Jag var på den franska sektionen / internationella avdelningen.

Det var en varm och vacker dag, en lördag i början av juli. En ledig dag.

Jag kommer fortfarande ihåg hur Henrik och jag gick hand i hand längs gågatan Königstraße (Kungsgatan) i Stuttgart.

Gatan var livlig – full av människor som yrade på.

Längs med gatan fanns det olika torgstånd.

I början av en liten sidogata, stod det ett par tomma torgstånd. Vi hörde ljud bakom dem, och gick nyfiket dit för att titta vad som händer.

Torgförsäljaren hade just avslutat sin dag. Han tryckte ihop allt skräp i en container. Det var det som hade ljud. Vi pratade en stund med honom och noterade ett ämbar fullt med vackra rosor vid skräpcontainern.

“Vad tänker du göra med dem?” frågade vi.

“Antagligen slänga dem” sade han, “om ingen vill köpa dem”.

Vi blev chockade – så fina blommor borde man väl inte slänga!

“Vill ni köpa dem?” frågade han.

Vi sade att vi inte har råd med 80 så fina och dyra rosor.

“Hur mycket har du i fickan?” frågade försäljaren och riktade sin blick på Henrik.

Henrik satte handen i fickan och hittade några slantar. Jag vill minnas att det var ca 4 tyska Mark (ca 2 Euro).

“Det här är allt” sade han och visade försäljaren.

Försäljaren var snäll och söt. En varm människa. Han ville att vi skulle få blommorna. “Det räcker bra” sade han och gav den jättestora buketten åt mig.

Vi blev alla så glada! Härliga blommor och härliga människor.

Jag hade aldrig hållit en så stor bukett rosor, och jag gick omkring med den hela dagen. Jag var glad och överlycklig.

Buketten var så väldigt stor (och tung) att jag direkt fick ge bort många rosor till människor jag mötte.

Buketten skänkte inte bara glädje åt mig. Alla jag mötte log. Den väckte massor av positiva reaktioner i alla. Flera började prata med oss – vi fick bekanta oss med många nya människor den dagen.

Vi åkte samma dag vidare till Ludwigsburg slott, för att njuta av den stora och härliga trädgården där. Där fanns det vackra rosenplanteringar, så min dag blev fylld av rosor.

Ludwigsburg 1995, självporträtt, filmkamera med timer.

Om någon inte känner till rosor och rosensorter (och inte har alla fakta) kunde de nog lätt ha trott att jag varit framme i slottets trädgård med sekatören…

Man ska inte låta skenet bedra!

* * * * *