På tisdagen den 21 november vaknade vi upp av att de finska myndigheterna igen med våld bröt sig in i vårt hem. Det var en grupp poliser och stämningsmän som hämtade en massa olika stämningar, samt meddelanden om ensidiga domar.
Allt det här är en fortsättning på det grova maktmissbruket och det olagliga förtrycket som finska staten kontinuerligt gjort sig skyldig till gentemot mig och min man Henrik Karlberg, som är invalidiserad konstnär.
Vi blev bland annat beordrade att infinna oss till en ny skenprocess i Åbo tingsrätt redan på torsdag den 30 november.
Jag vet inte hur det ska vara möjligt för oss.
Vi hör till högriskgruppen för Coronaviruset och Henriks immunförsvar är hämmat och hindrat av immunsuppressiva läkemedel. Vi har levt i total isolering i 39 månader, och inte lämnat vårt hem på tre år. Vi har inte heller fått vaccinering. Staten har dessutom beslagtagit, utmätt och tvångssålt min bil i fjol, så vi har inget färdmedel.
På tisdagen nämnde stämningsmannen ännu två ytterligare summor på ca 70 000 € vardera (140 000 € tillsammans), som de till näst tänker ta via ensidiga domar.
Det är tillsammans redan långt över 300 000 € som de bara tar i hemlighet, och utan giltig grund. Summorna är rekordstora i det här landet. Staten har hela tiden också försökt ta vårt hem ifrån oss, för att göra oss hemlösa.
Vad skenprocessen som börjar på torsdag innebär vet jag ingenting om.
Tydligen har också den föregående hemliga skenprocessen behandlats i hovrätten (utan att jag vetat om det eller fått vara med). I den processen avvek också domstolen från vedertagen praxis att döma villkorligt första gången, och utdömde förutom villkorligt fängelse också ovillkorligt fängelse och samhällstjänst, både för mig och min invalidiserade man.
Sjunde december, dagen efter självständighetsdagen, är vi kallade till tingsrätten igen för omvandlande av samhällstjänst till ovillkorligt fängelse.
Det här verkar bli ett av landets genom tiderna värsta justitiemord!
När en falsk och bedräglig stat tillåts utföra sina uppsåtliga och grova brott i skydd av full sekretess, så finns det ingen ände på maktmissbruket och förtrycket. Se vad de gör till näst!
Jag har inte gjort något fel. Jag är ärlig, samvetsgrann och duktig, och allt jag gör kan granskas i total öppenhet. Det är statens illegala verksamhet som inte tål granskning. När en stat måste dölja allt för omvärlden så vet du med säkerhet att staten gör någonting allvarligt fel.
Jag accepterar inte detta odemokratiska och orättvisa förfarande. Det kränker mina rättigheter och mitt människovärde. Jag går inte med på att behandlas så här.
Finlands grundlag tryggar explicit vetenskapens och konstens frihet, men i praktiken följer staten varken sin egen grundlag eller internationella fördrag om mänskliga rättigheter och friheter. Därmed förlorar statens alla handlingar sin legitimitet. Hela staten förlorar sin legitimitet.
Det staten gör mot mig är odemokratiskt, rättsvidrigt och fullständigt olagligt.
När staten missbrukar sin makt, och inte respekterar grundläggande demokratiska rättigheter och friheter (eller internationella fördrag), så har jag som människa, medborgare och skapande konstnär ingen trygghet alls. Utan allmänhetens insyn och rätt till granskning kan staten komma undan med vad som helst.
Jag behöver din hjälp
Det finns så många fina människor i det här landet, och så mycket fint att stå upp för. Jag vill folkets bästa, helt som min morfars far, kommerserådet Hemming Elfving, som försåg det finska folket med mat när det var kris och krigsnöd.
Finns det ingen som vågar ställa sig upp och ifrågasätta det staten gör, och ställa dem till svars? Finns det inte en enda journalist som vågar gå till grunden i saken, och skriva om det? Finns det inte en enda organisation eller institution som vågar komma till undsättning? Du har ännu en chans, ta den innan det är för sent!
Fråga staten: Hur säkerställer det här historiska prejudikatfallet konstens frihet, yttrandefriheten, pressfriheten och konstnärens äganderätt till sina verk och sitt skapande? Fråga varför ena parten särbehandlas?
Kräv full information, och full insyn i allt som sker.
Kräv att saken behandlas på ett fullständigt öppet, rättvist och demokratiskt sätt!
Kräv att Finland respekterar konstens frihet, yttrandefriheten, mänskliga rättigheter och rätten till information, på ett transparent, sanningsenligt och jämlikt sätt. Det borde vara en grundförutsättning i varje demokrati.
Begär också att Finlands grannländer grundligt granskar ärendet, och hur staten agerat i saken.
Du kan hjälpa till att få landet att agera på korrekt sätt, och ställa de verkliga förövarna till svars.
Gör allt du kan!
Varför jag orkat igenom allt
Det grova förtrycket mot mig och min man har redan varat i över tio år, och det är bara början. Få människor skulle ha orkat så här länge.
Hur orkar jag med det, kanske du funderar?
I all den ondska som jag blivit hänsynslöst utsatt för de senaste åren finns en röd tråd, och det är ett mönster av narcissistiskt våld, tyranni och kollektiv narcissism.
Det här förtrycket, våldet och maktmissbruket har lyft fram helt nya insikter om ett tydligt, igenkännligt mönster i både narcissistiska individer och i hela systemet, den kollektiva narcissismen. Förtrycket exemplifierar narcissisternas vidriga mönster, så tydligt det kan bli.
Narcissister är mästare i skådespel, och experter på bedrägeri. De är patologiska lögnare som manipulerar alla. De gör vad som helst för att utnyttja och dominera andra, samt dölja sina egna fel. De håller inte avtal eller överenskommelser. De gör falska anklagelser, och projicerar sina egna brott på andra. De spelar alltid oskyldigt offer, det är deras standardtrick. De svartmålar och isolerar det egentliga offret, och skär av allt stöd. Mönstret är globalt och historiskt, alltid liknande, och lätt att känna igen. Läs mer om mönstret här.
Tack vare allt jag lärt mig om narcissismen, och det narcissistiska tanke- och beteendemönstret, kan jag genomskåda det som sker, och hantera det. Narcissisternas mönster är alltid likadant.
Sist och slutligen är det ett litet antal personer, en handfull narcissister, som försöker dominera och kontrollera allt. De är roten till det onda, och förgiftar omgivningen för alla. Genom maktmissbruk, sekretess och manipulation bedrar de omvärlden med sin gaslighting, och drar ner hela landet i ett mörker.
Jag förstår att roten till ondskan ligger i narcissisternas hjärna, och att felet är patologiskt och obotligt. Narcissister förändras aldrig. Det är vi friska människor som måste sätta stopp för dem. Vi måste sluta tro på deras lögner och manipulationer. Vi måste kräva öppenhet och information. Vi måste avslöja alla narcissister och sätta gränser för dem.
Jag har omvandlat mina insikter till en global filosofi som heter Anti-narcissism.
Vi står snart inför en revolution av Anti-narcissism och Artificial Intelligence (AI) som kommer att förändra precis allt. Tillsammans kommer AI och Anti-narcissism att införa en ny paradigm – en helt ny världssyn.
Jag är en positiv och levnadsglad människa (också genom tunga och svåra tider) och jag hoppas att mitt lidande får vara till befrielse för miljarder människor i framtiden.
Ett historiskt viktigt ärende för Artificial Intelligence
Det här är ett historiskt viktigt mål som kommer att ändra på framtiden.
Finland toppar ofta listor på transparens, icke-korruption, pressfrihet med mera, och ses som ett mönsterland. Det här ärendet kan ses som ett test av systemet, och Finland består inte provet. Resultatet är klart underkänt, inte bättre än Nordkorea. Det visar tydligt att det inte finns något system i den nuvarande världen som klarar testet. Alla system är/blir korrupta när narcissister är inblandade. Grunden är fel.
Det här ärendet har avslöjat narcissisterna och deras system. Det har tvingat narcissisterna att visa exempel på vem de är och hurudana de egentligen är, bakom de falska fasaderna.
AI lär sig mönster och kan lägga ihop allt, på ett helt annat sätt än människor.
Jag tror att det här ärendet kommer att bli ett av de mest väldokumenterade casen för AI att lära sig av – för att kunna se igenom de nuvarande narcissistiska systemen. AI kommer att se allt och ha tillgång till allt, varje detalj du kan tänka dig, också allt som staten försöker gömma och radera. AI kommer inte att bli lurad av narcissisternas gaslighting.
När AI lär sig om narcissismen kan den räkna ut allt och förstå allt.
Det går inte att spela med spelare som fuskar, bedrar och manipulerar. Ett sådant spel blir alltid skevt. Jag tror därför att AI kommer att eliminera ur spelet alla spelare som inte spelar ärligt och redligt (alltså alla narcissister).
Jag arbetar mot all narcissism i världen
Det är alltid farligt att ställa sig upp mot en narcissist (miljontals människor har mist sitt liv så). Narcissister är aggressiva och extrema, och de respekterar inga gränser. Om inte omvärlden sätter stopp för dem så finns det ingen ände på deras ondska och förtryck.
Anti-narcissism är inte en personlig kamp mot individer, organisationer, religioner eller nationer. Den är en global kamp mot all narcissism i världen; mot all ondska, orättvisa och ojämlikhet (vilka alltid är resultatet av narcissism).
Jag har skrivit mycket om narcissism här på min webbplats. Läs och lär dig allt du kan.
Läs också följande engelskspråkiga artiklar av Julie L. Hall på Psychology Today:
Öppet brev till Finlands president och Finlands Justitieombudsman
Finska staten har gjort fel efter fel gentemot mig och min man Henrik Karlberg, och statens brott blir bara grövre hela tiden. Maktmissbruket sker i Finlands namn. Ansvaret ligger i sista hand på Finlands president Sauli Niinistö och Finlands regering.
Jag accepterar inte detta odemokratiska och orättvisa förfarande. Det kränker mina rättigheter och mitt människovärde. Jag går inte med på att behandlas så här.
Statens handlingar gentemot mig och min man saknar legitimitet, eftersom de strider mot grundlagen, internationella förpliktelser och övriga lagar.
Hur säkerställer det här historiska prejudikatfallet konstens frihet, yttrandefriheten, pressfriheten och konstnärens äganderätt till sina verk och sitt skapande? Varför särbehandlas ena parten? Är debatten öppen, ärlig och konstruktiv? Hur blir samhället öppnare, tolerantare och mer kreativt av statens grova och orättvisa tvångsåtgärder mot oss två konstnärer? Varför gäller inte samma regler och samma villkor för alla?
Jag kräver att alla ärenden mot mig och min man omedelbart makuleras, återkallas och repareras. Jag kräver nya öppna behandlingar i full transparens och offentlighet. Jag kräver att allmänheten och pressen ska få tillgång till all information, och att press och media fritt ska få skriva, behandla och debattera saken utan censur.
Jag kräver att allt som staten tagit av mig och min man returneras.
Kia Karlberg, Åbo 27.11.2023
(Jag ser gärna att så många som möjligt skickar vidare detta till JO och presidenten, för att uppmärksamma dem på statens maktmissbruk)
Open letter to Ai Weiwei from a fellow artist
Dear Ai WeiWei,
You have many times spoken up for those who don’t have a voice, and shed light on injustices done by governments and state actors against individuals and groups. Thank you for your courage in doing that – please don’t ever stop! Your voice is acutely needed.
I have a theory which I will explain here, and invite you to an artistic mind-painting exploration.
If I could, I would lend you a pair of anti-narcissistic eyeglasses. These glasses would colour everything you see and have experienced in a new way. Your worldview would change in the blink of an eye.
-“How would they do that“, you may ask.
These glasses will let you see the world from an anti-narcissistic perspective, revealing to you the devastating impact narcissism has on everything around us. The glasses show you the reality of narcissism. Once you have seen the pattern, you will begin to recognize it everywhere, and you don’t need the special glasses anymore.
Let me give you an idea of how these glasses work, with examples from your life. Please forgive ignorance, simplifications and generalizations for the sake of this experiment. See this as an artistic mind-painting/exploration instead.
You left your country because of the prevailing narcissism there, which took the form of a specific kind of government, a controlled society and restrictions to artistic freedom among other things.
You came to the West, to stay in different countries, only to become disillusioned time after time. The sad reality of things is that, no matter where in the world you are – whatever country, culture or society, there is always narcissism, which pervades every aspect of a country (in different ways and forms). Narcissism is the root cause of all problems, the problem behind all other problems.
This lesson – to realize that anywhere you go in the world, another disappointment awaits, is a disheartening one. You could say that the whole world suffers from the consequences of narcissism. Every city, every town and every place. It’s the same everywhere – narcissism destroys everything. It merely changes shapes and forms, to adapt to another reality.
-“What is there to do, then?” you ask me.
The answer is the new philosophy Anti-narcissism, in different forms and shapes. In many ways, you already live out anti-narcissism through your art and through actively shedding light on topics and questions that need to be addressed.
But if we don’t know the real cause of a symptom, we will never find a cure. We will always only be treating the symptoms instead of the root problem. We will chase after smokescreens that narcissists create, instead of getting the root rot out of the system. We need to address narcissism, in every shape and form.
I believe the root cause to every malaise in every society is narcissism in different forms and shapes, and this knowledge opens up new opportunities for real change.
Once you have had your eyes opened, there is no going back, and there is no way to unsee the things you can see through your new anti-narcissistic lenses. Anti-narcissism truly changes everything.
I look forward to meeting you one day for further philosophical and artistic explorations.
Yours truly, Kia Karlberg
Ps. Please, give my warmest regards to Julian Assange. No individual should ever be allowed to be treated the way he is being treated in a civilized democratic society. It’s inhumane and no better than the witch-hunts from ages ago. Free Julian Assange!
Dela gärna: Dela gärna min webbplats www.kiakarlberg.org och informationen till så många som möjligt. Skicka mitt rop på hjälp till alla journalister, organisationer, politiker och människor runt hela världen.
Nu i april har jag och min älskade man Henrik varit gifta i 25 år. Vi firar alltså Silverbröllop.
Jag har fortfarande svårt att förstå att det gått så lång tid. Tjugofem år! Det känns som bara några ögonblick, och vi räknar oss fortfarande som nygifta och nyförälskade!
Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt. Det har vi haft, även genom tider av lidande, möda och sorg. Få gifta par har dels varit så privilegierade som vi har varit, dels haft sådana otroliga krafter emot sig som vi har haft. Kontrasterna är stora, men vår relation har utvecklats och förstärkts genom allt vi fått gå igenom.
Det finns trots allt ingen bättre känsla, än att få dela livet med den du älskar. I slutändan mäts din levnadsframgång i kärleksfulla relationer, inte i karriär, förmögenhet eller status. Att finna ditt livs kärlek är den största gåva du kan få. Att ge och få ta emot kärlek är det vackraste som finns!
Varje kväll somnar Henrik och jag in hand i hand – och varje morgon när vi igen vaknar upp hand i hand, tittar vi djupt in i varandras ögon och viskar förväntansfullt;
“En dag till, min skatt, vi får en dag till!“
För oss är varje ny dag en värdefull gåva, något vi är oerhört tacksamma för, och ingenting vi kan ta för givet. Vårt liv har präglats av funktionshinder och sjukdom, och vi inser människans bräckliga existens i denna värld.
Vår relation och kärlekshistoria har kontinuerligt utvecklats och mognat under äktenskapets gång. Vi både gläds och slipas fortfarande, varje dag.
Varje dag vill vi vara en bättre partner för den andra personen. Varje dag gör vi vårt yttersta för att respektera, älska och högakta varandra, och överösa varandra med kärleksgester.
Jag är oändligt tacksam för att ha fått förmånen att uppleva den kärlek och den relation vi har fått ha. Det är inte många förunnat, och jag önskar att varje människa skulle få uppleva det.
TACK min älskade Henrik, för att du är den du är och för att jag får vara din fru! Du lyfte upp mig, gav mig vingar, lärde mig att flyga, och släppte mig fri!
När jag nu blickar tillbaka och reflekterar över vårt äktenskap och vårt silverbröllop, inser jag att det finns så många minnen och så mycket mer jag vill berätta för dig.
Jag börjar med att ta dig tillbaka till tiden för bröllopet (året 1998). Du får läsa om bröllopet i Svartå slott, brudklänningen, vigselringarna, bröllopsnatten, bröllopsresan till Koh Samui och mycket mer.
I ett senare blogginlägg ska jag fundera på receptet för ett lyckligt äktenskap – hur du kan få ditt äktenskap att blomstra.
Bröllop i Svartå slott, den stora dagen
Henrik och jag hade varit nästan tre år förlovade, när vi skulle gifta oss våren 1998. Vi var 23 år gamla och fortfarande studeranden. Vi hade drömt om ett litet och elegant slottsbröllop, och om en lång smekmånad i värme och sol, direkt efter bröllopet.
Vi planerade, arrangerade och bekostade vårt bröllop själva.
Budgeten var stram. Bröllopet (inkl. allt som hade med bröllopet att göra, också bröllopsresan) skulle få kosta max 60 000 mk (10 000 euro). Den summan hade jag sparat på sparkonto – och det motsvarade då ungefär ett års inkomst från Elfving (mitt anrika släktföretag från mammas sida).
Det gällde att prioritera rätt saker, och bara satsa på det som var allra viktigast för oss. Det är vi bra på! Vi kunde följa våra hjärtan, och förverkliga alla våra drömmar och visioner med integritet och stil.
Vi började med att välja plats för bröllopet.
Valet var enkelt. För det första fanns det inte många slott att välja på i Finland, och för det andra har jag personlig anknytning till Svartå slott, det elegantaste slottet du kan hitta för ett bröllop. Svartå slott ligger i västra Nyland, cirka 1,5 timme från Åbo (vår hemort) och en timme från huvudstadsregionen (där min släkt bor).
Vi var helt förtjusta i Svartå slott. Där hade vi tillbringat många fina stunder, och vi hade också ätit mycket gott på slottets fina restaurang Slottskrogen (en av de bättre restaurangerna i landet, i stjärnklass enligt min bedömning). Slottets stora park är också unik i finska förhållanden. Helheten är en riktig pärla!
Min mormors farfar, Karl August Möller (1839-1914), var trofast präst i Svartå slottskyrka i över 50 år, ända fram till sin död 1914. Han tjänstgjorde under slottets glansperiod, då slottet beboddes av Hjalmar Linder (Finlands då rikaste man).
Min fina mamma bredvid slottskyrkans porträtt av min mormors farfar Karl August Möller.
Svartå slott kändes som ett självklart och praktiskt val för vårt bröllop. Vi ville absolut gifta oss där.
Slottsherre Magnus Linder gick med på att låna ut det museiskyddade slottet till oss, och låta oss använda dess vackra festsal (stora salen) som bröllopslokal. Det var ett privilegium som är få förunnat. Tänk att få ordna bröllopsfest i samma kulturhistoriska byggnad som också kung Gustav III och tsarerna Alexander I och Alexander II sovit i.
Vi hade reserverat slottet till lördagen den 9.5.1998, men märkte att det var svårt att (inom vår begränsade budget) hitta en passande bröllopsresa då. Vinterns förmånliga fjärrmål hade paus, och det var fortfarande relativt svalt att resa i Europa.
Vi ville resa iväg på bröllopsresa direkt efter bröllopet, och jag ville simma i varmt vatten.
Via Finnairs resebyrå TopClub hittade vi en prisvärd drömresa till den tropiska paradisön Koh Samui, men vårens sista avgångar var redan i april.
Då bestämde vi oss för att boka om hela bröllopet till april istället.
Vädermässigt var det förstås en risk, för vårvädret är alltid osäkert i Finland.
Vi hade dock otrolig tur med vädret. På vår bröllopsdag (i april) var det tolv grader varmt och växlande molnighet, ibland lite solglimt, och nästan hela dagen uppehåll. Det var jag tacksam för. Dagen efter snöade det.
Nervös inför bröllopet, i Svartå slott. Jag anlände i god tid, tillsammans med min brudtärna Kamilla, för att klä mig till brud.
Vigseln i kyrkan, som ligger ett stenkast från slottet, skulle börja klockan 15:00.
Hela mitt liv, ända sedan jag var liten, hade jag drömt om denna stund – att få vara brud, och att få gifta mig med min drömprins.
Nu stod jag där, i kyrkans lilla entré, redo att målmedvetet och i sakta mak skrida upp till altaret – till min älskade drömprins. Jag sken som en sol, och kände mig strålande vacker i min gnistrande klarvita brudklänning.
Henrik stod nervös i sin högtidliga frack och väntade vid altaret, tillsammans med bröllopsmarskalkarna Simon och Marcus. Som sedligt är, hade brudgummen inte fått se sin blivande brud innan vigseln.
Jag minns fortfarande hur en tsunami av adrenalin och känslor svallade över mig, när kantorn inlevelsefullt började spela Närmare Gud till Dig (Nearer my God to Thee), den känsloladdade hymnen som skulle inleda vår vigselceremoni, innan ingångsmusiken.
Min bröstkorg höll på att sprängas av ett euforiskt glädjetryck, och mina knän darrade. Jag försökte att andas lugnt, och kramade kraftigt om min söta brudbukett. Jag var trött, men ivrig och glad – jag hade följt mitt hjärta i allt.
Den gångna veckan (innan bröllopet) hade varit otroligt intensiv. Förutom alla förberedelser för bröllopet, och den tre veckor långa bröllopsresan till tropikerna, hade vi även slutfört alla vårens studier, hälsat på vigselprästen i Karis, och flyttat ut från våra gamla bostäder till ett nytt gemensamt hem i Akropolis-huset på Gamla Hirvensalovägen 4 (dubbel ner- och uppackning, städning & flytt). Det blev många stora livsomställningar på bara några få dagar.
Dessutom hade min kära brudtärna Kamilla och mina vänner ordnat en oförglömlig möhippa för mig, med en privat flygtur (där jag nästan kunde snudda vårt kommande hem från luften) och festmiddag på en fin restaurang. Det hade inte blivit många timmars sömn den senaste veckan.
Allt hade ändå gått bra och enligt plan. Alla förberedelser var gjorda. Allt var under kontroll. Stunden var kommen och målet hägrade.
Plötsligt dånade Mendelssohns mäktiga bröllopsmarsch fram ur kyrkorgelns blankpolerade pipor, och stämningen tätnade. Äntligen! Nu var det dags att träda in i kyrkan, där min mormors farfar varit präst i över 50 år.
Vår vigsel förrättades av prost Gunnar Weckström. De vackra blomsterdekorationerna lades på min mormor Inger Elfvings (1926-1967) grav efter bröllopet.
Vår kyrkliga vigselceremoni följde evangelisk-luthersk vigselordning, och vigseln förrättades av prosten Gunnar Weckström. Vid vigseln framfördes också frihetspsalmen Amazing Grace (Förunderlig nåd) som en vacker duett av bröllopsmarskalken Marcus och hans fru.
Efter cirka 45 minuter var ceremonin (med löften, ringväxling och en varm och innerlig kyss) avklarad. Vi var gifta!
Utgångsmarsch var J.S. Bach Preludium och Fuga i F-dur, som i likhet med ingångsmarschen spelades på orgel. Du kan lyssna på vigselmusiken i inlägget här.
Efter en kort andningspaus och några ord med prosten (då vi tackade honom, och han överlämnade det signerade vigselbeviset och en vit vigselbibel till oss), trädde vi ut på kyrkans trappa och blev överösta av riskorn och jubelrop. Riskornen följde oss flera dagar, i olika skrymslen, vrår och hår.
Ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Nygifta herrskapet Kia och Henrik Karlberg träder för första gången fram inför hela världen.
Nu skulle det snart bli dags för bröllopsfest!
Vi fördes i minikortege genom den vackra slottsparken till Svartå slott.
Framme i slottet väntade brudskål och mingel, som följdes av en snabb fotosession i Fruns salong. Medan Ålandsfotografen Kjell Söderlund rutinerat tog våra stiliga och tidlösa bröllopsporträtt, fick gästerna en guidad rundtur i slottet.
Det var rätt stressigt att ordna fotograferingen mitt i bröllopet, men det var den enda möjligheten vi kunde hitta. Vi ville inte bli fotograferade före vigseln (Henrik fick inte se mig i brudklänning innan) och direkt efter bröllopet skulle vi åka iväg på en flera veckors bröllopsresa.
Brudskål i slottet, innan fotograferingen. Bredvid oss står min fantastiska brudtärna Kamilla.
När fotograferingen var avklarad förflyttade vi oss till slottets andra våning. Allt var så ståtligt och fint! En underbar doft av nylagad mat spreds i den flera hundra år gamla byggnaden.
Stora salen, med sina väggmålningar i trompe-l’œil-stil, var högtidligt uppdukad till bröllopsfest. Snart skulle vi och våra drygt fyrtio bröllopsgäster få sätta oss vid det formella, vitduksbeklädda, u-formade långbordet.
Bröllopsmiddag i stora salen, i Svartå slott.
Vi hade valt att satsa på kvalitet framför kvantitet. Vårt mål var att varje gäst skulle få känna sig som en uppmärksammad hedersgäst – och få ett oförglömligt minne för livet.
I Svartå slott var vi alla i mycket goda händer.
Svartå slott bedriver högklassig hotell- och restaurangverksamhet, och skräddarsyr varje bröllop och fest enligt önskemål. Servicenivån är hög och professionell. Vi bemöttes som kungligheter.
Vi hade tidigare fått provsmaka bröllopsmenyn, under våra planeringsmöten med hovmästaren Hannele (som hade stor rutin på bröllopsmenyer). Att välja meny var inte alls komplicerat.
Vår minimalistiska bröllopsmeny:
Purjo-potatispurésoppa And på slottets vis Bröllopstårta och kaffe
Slottets personal skötte om allt det praktiska, med största finess. Flera av våra nära familjemedlemmar, släktingar och vänner hjälpte oss också med att förbereda och verkställa firandet, på många olika sätt. Vi behövde bara slappna av och njuta av festen.
Bröllopet var barnfritt och klädkoden var mörk kostym.
Bruden och gästerna underhålls med spex av brudgum, brudtärna och marskalk.
Bröllopsmiddagens program följde det klassiska formatet. Föräldrar, släktingar och vänner framförde tal, och många gjorde också sång- och musikframträdanden. Programmet varvades med musik, allsång och lite lekar och spex.
Min högkänsliga Henrik hade förberett ett härligt tal, som blev en succé.
Kvällens höjdpunkt var den magnifika, tre våningar höga prinsessbröllopstårtan från St. Honoré! Det var ett riktigt mästerverk, som jag redan tidigare har presenterat här.
Vår underbara bröllopstårta från St. Honoré.
Innan vi smet iväg från festen, först av alla, hann vi också med brudvalsen, som var ackompanjerad av brudgummens far.
Det blev ett riktigt drömbröllop, ett minne för livet. Jag är glad och tacksam för alla som deltog, och jag vill återigen rikta ett stort tack till varenda person, familj och vänner, som generöst ställde upp och gjorde allt ni kunde för att dagen skulle bli så fin, lyckad och oförglömlig som möjligt! Varje sak ni gjorde, varje detalj, betydde massor för oss, tack ännu en gång!
Ett speciellt stort tack vill jag rikta till brudtärnan Kamilla och bröllopsmarskalken Simon, som även fungerade som värdar vid middagen! Ni har haft en enorm betydelse, både för oss och för många andra, genom allt!
Brudklänning & accessoarer
Några månader innan bröllopet var det dags att välja brudklänning.
Jag önskade mig en enkel, klassisk och elegant brudklänning, i modernt snitt.
Tillsammans med min omtänksamma och stilsäkra brudtärna Kamilla gick vi till Fiancée, en fin liten brudklänningsbutik i Åbo. Den erfarna och skickliga butikspersonalen lyssnade på mina önskemål, och plockade snabbt fram några klänningar som skulle passa mig.
En av klänningarna stod ut ur mängden, och jag begärde att få prova den.
I samma stund som jag klätt mig i den frasigt vita brudklänningen, och tittat mig själv i spegeln, visste jag att det här var den rätta klänningen för mig. Den passade mig och min personlighet perfekt. Stram elegans och minimalistisk finess. Den var som gjord för mig!
Jag tittade inte på fler klänningar, och provade endast denna. Jag visste precis vad jag ville ha och behövde inte fundera mer. Valet var gjort.
När jag vet att något är rätt, är det inte svårt att bestämma sig. Den första blev den enda.
Min brudklänning var en klassiskt vit, A-linjeformad, ärmlös klänning, med ett litet sidenrosettband i midjan. Den var okomplicerad och praktisk, och skön och bekväm att bära. Jag tyckte speciellt om stadgan i det sköna sidentyget. Designen är skandinaviskt stilren och tidlös. Brudslöjan, handskarna och bröllopsskorna valde jag också ut från samma butik. Jag är fortfarande i dag väldigt nöjd med alla mina val.
Vad var det för märke på brudklänningen, frågar du kanske nu?
Jag plockade fram klänningen ur garderoben, för att ta reda på det, men hittade inget märke. Den är märkeslös.
Jag fäster inte så stor vikt vid märken – det är kvaliteten, designen och funktionen som är det viktiga för mig.
Då frågar du kanske, vad kostade klänningen?
Jag minns inte specifikt klänningens pris, men helheten med brudklänning, brudslöja, handskar och vita bröllopsskor i läder blev tillsammans 453 euro (2700 mark i februari 1998). Det var en bra affär!
Till vårt bröllop i april hyrde jag även en vit cape (med tidstypiska vadderade axlar), som värmde mig utomhus.
Här är två bilder från vintern 2020, när jag efter 22 år plockade fram brudklänningen igen för att se om den ännu passade:
Till bröllopet köpte jag inga nya brudsmycken. Jag använde bara smycken jag redan hade hemma – ett par enkla droppörhängen i guld, och ett enkelt droppformat guldhalsband.
Min bröllopsfrisyr och brudsminkning gjordes på en av de bättre salongerna i staden. Jag gjorde ingen provfrisyr eller provsminkning, utan utgick korrekt från att proffsen jag hade valt ut skulle få till det jag önskade direkt på bröllopsdagen.
Naglarna fixade jag själv, med en enkel fransk manikyr, om jag minns rätt. Möjligtvis hann jag inte ens med det.
Den konstnärliga brudbuketten skapades av en prisbelönt ung florist, som för 25 år sedan hade en egen blomateljé på Tavastgatan i Åbo (i samma kvarter som jag bodde i). Blomateljén finns inte längre, men jag tror att floristen jobbar här.
Floristen designade brudbuketten med kärlek och omsorg. Buketten bestod i huvudsak av ljusröda rosor, nejlikor, brudslöja och murgröna. Speciellt rosor betyder mycket för mig (och jag har även haft en egen rosenträdgård).
Min brudbukett.
Den söta och charmigt spretiga brudbuketten var livsglad och expressiv, frisinnad och konstnärlig, tuff och tålig, och samtidigt stram, bestämd och sansad – helt som min personlighet också är.
Jag älskade buketten, och sparade den torkad i säkert tio år.
Samma florist gjorde också corsage och boutonnièreblommor till brudgum, brudtärna och bröllopsmarskalkar.
Övriga blomsterarrangemang (de stora och ståtliga ljus- och blomsterdekorationerna som prydde slottskyrkan och festsalen) var en underbar överraskning och bröllopsgåva från min mormor och morfar, som alltid var ett enormt stöd för mig.
Min älskade morfar, kommerseråd Nils Elfving (1925-2022), gick bort i fjol, och jag vill hedra hans minne även här i mitt bröllopsjubileumsinlägg. Jag är tacksam för att han var min morfar, och tacksam för allt han var. Som en del av mig lever han vidare för alltid, och lämnar aldrig mitt hjärta. Tack morfar för allt!
Min morfar var den mest betydande fadersfiguren i mitt liv – en trygg, fri och stark person som alltid stod bakom mig och villkorslöst hjälpte mig genom allt. Jag kommer senare att berätta mer om min morfar i ett eget inlägg (så som jag tidigare skrivit om morfars far, konsul och kommerseråd Hemming Elfving här).
Min älskade och saknade morfar kommerseråd Nils Elfving och mormor Solveig Elfving (f. Hartman), på min studentdimissionsfest hemma i Grankulla 1993. Mormors och morfars ädla och helhjärtade stöd inför bröllopet var oerhört viktigt för oss (både psykologiskt och praktiskt), och jag har så mycket att tacka dem för!
Ringarna
Vigselringen ses allmänt som den ultimata bekräftelsen på det löfte om ömsesidig kärlek och trohet, som parterna i ett äktenskap ger varandra. Ringen är en synlig och påtaglig kulturell symbol, och ett betydelsefullt personligt minne.
Vi ville utväxla ringar vid vigseln.
Det betydde att vi behövde hitta en ring till mig, och en ring till Henrik.
Istället för att skaffa en ny ring åt Henrik, beslöt vi oss för att designa om hans gamla förlovningsring. Vi hade en vision som den skicklige guldsmeden Petri Ruusunen på Kultasarvi förverkligade.
Henriks unika vigselring, med KIA minimalistiskt infällt i rött guld (fotograferad april 2023). Du ser hur smal Henrik är, efter att han blivit sjuk. Ringen är alltför stor, trots att Henrik redan var smal vid tiden för bröllopet.
Jag önskade mig en klassisk och tidlös guldring med tre briljantslipade diamanter.
När vi gick runt och tittade i guldsmedsaffärerna, hittade jag en ring som jag fastnade för. Det var en trestensring från finska Tillander.
“Den vill jag ha!” tänkte jag, innan jag fick veta priset och villkoren.
Ringen tillverkades bara på beställning, och kostade över 7000 mark (1175 euro), långt över Henriks allokerade budget på 2000 mark (335 euro). Den budgeten kunde Henrik inte överskrida.
Min drömring var alldeles för dyr för oss. Jag minns att jag blev lite ledsen då jag insåg att vi inte skulle ha råd med den.
Även om vi skulle ha haft råd, så var beställningstiden så lång att vi förmodligen inte ens skulle ha fått ringen i tid till bröllopet.
Men så blev vi inbjudna till en liten och exklusiv bröllopsmässa i Åbo (på en privatklubb).
Där råkade guldsmedsaffären Suominen ställa ut. Chefen och ägaren visade oss flera ringar, men jag hittade inget jag gillade. Till sist sade han: “Vänta lite, jag tror att jag ännu har något annat“, och så grävde han länge i lådorna bakom disken. Till min stora förvåning tog han fram en trestensring som väldigt mycket liknade på min drömring.
Han berättade att han haft ringen i lådan i flera år, och att diamanterna var av toppklass.
Affärsinnehavaren var osäker på priset och bad oss komma till guldsmedsaffären följande dag, för närmare diskussioner. Han uppskattade ändå att han skulle kunna sälja ringen för cirka 3000-4000 mk (500-670 euro). På själva mässan såldes inga produkter, det var mest ett visningstillfälle.
Nästa dag gick vi förväntansfulla till guldsmedsaffären för att se noggrannare på ringen och få närmare prisuppgifter om den, samt se om affären hade andra lämpliga ringar inom Henriks budget.
Ägaren hämtade direkt ringen och jag provade den på nytt. Jag glömde alla andra ringar! Den här ville jag ha! Storleken var också perfekt, så inga förändringar skulle behöva göras.
Men den stora frågan var priset. Vad månne ringen skulle kosta?
Vi berättade för ägaren om budgeten på 2000 mark (335 euro), och att Henrik inte hade råd att betala mer för ringen. Ägaren räknade och funderade en god stund, tills han kom fram till att under 3000 mk (500 euro) ville han inte sälja den för.
Ringen var exakt det jag önskade mig, men vi insåg också att skillnaden mellan det begärda priset och Henriks budget var för stor.
Det fanns inget annat att göra än att acceptera läget. Ringen var för dyr. Ledsen tog jag av mig ringen och gav den tillbaka till ägaren. Vi var tillbaka på ruta ett, och det kändes som luften gick ur mig och jag sjönk ihop inombords.
Vi tackade för oss och började gå mot dörren.
När Henrik öppnat dörren för mig, ropade ägaren “Vänta, vänta ännu lite“.
Förvånat vände vi oss om.
“Sade ni att ni inte vill göra några ändringar på ringen?” frågade han.
“Ja“, svarade vi.
“Och inte ens en gravering?” frågade han vidare.
“Nej, det behövs inte“, sade vi, eftersom vi tänkt göra graveringen hos guldsmeden Ruusunen som gjorde Henriks vigselring.
“Ja, det blir nog inte en bra affär för mig det här, men tänk om vi skulle säga att det är okej med 2000 mark (335 euro) för den här ringen, som den är?“, sade butiksägaren till sist.
Jag kunde inte tro mina öron.
Det här var helt otroligt! Gapet mellan startpriset och vår budget var så stort att jag knappt ens vågat drömma om att få till en affär. Som ekonomiestuderande förstod jag mycket väl ägarens dilemma och uppoffring, och jag var mycket tacksam.
Min fina vigselring.
Vi slutförde glada och omtumlade affären.
Ägaren plockade fram ringens etui och dokumentation. Och gissa vad det stod där?
Tillander!
Jag tittade med stora ögon på Henrik. Varför står det Tillander där? Var det här min drömring, den ring jag velat ha från första början?
“Är det här Tillanders trestensring?” frågade jag med darrande röst.
Ägaren tittade på mig lite frågande, så där som att han inte riktigt visste om jag var nöjd eller besviken.
“Ja, det är en Tillander-ring, en väldigt väldigt fin ring” sade han och nickade djupt och eftertänksamt.
Vi kunde inte tro att det var sant! Det visade sig att ringen var exakt den Tillander-trestensring som jag önskat mig! Vilket fynd! Jag har fortfarande, efter 25 år, svårt att förstå hur allt kunde ordna sig så här bra.
Vi fick ringen med oss direkt.
Under de kommande månaderna (innan bröllopet) tog jag många gånger fram ringen igen, för att titta på den, och tänkte ofta på att den snart kommer att sitta på mitt ringfinger för alltid.
Hos guldsmeden Petri Ruusunen på Kultasarvi fick ringen en konstnärligt handgjord gravering, som jag i dag uppskattar väldigt mycket. Ruusunen formade också om min förlovningsring så att den bättre skulle matcha med vigselringen.
Jag fick min drömring: trestensringen från Tillander. Här tillsammans med min förlovningsring (som formades om för att matcha vigselringen).
Första åren bar vi vigselringarna varje dag.
Efter att Henrik blivit sjuk, och tappat mycket vikt, började vigselringen trilla av hans finger. Då gav jag honom en ny ring, en titanring med en liten zirkoniasten. Ringen kostade 20 euro.
De senaste 10 åren har också titanringen varit för stor (då Henrik blivit ännu spinkigare). Men det gör inte så mycket, eftersom vi vant oss att vara utan ringar i vår vardag.
Hemma, och i trädgården, använder jag sällan ringar. Förut, när vi kunde gå ut bland folk, brukade jag sätta ringarna på före vi åkte iväg, om jag bara kom ihåg det.
Vi har nu levt i fullständig COVID-19 isolering sedan sommaren 2020 (och varit hemma 32 månader i sträck), så jag har knappt alls använt mina ringar de senaste åren.
Min 15-års bröllopsjubileumsring.
När Henrik och jag varit 15 år gifta hade jag tänkt fira jubileet med en solitärring. Jag hade länge sparat pengar i ett kuvert för ändamålet.
Kuvertet blev allt fetare, och jag räknade med att få ihop till en cirka 1 karats diamantring.
Guldsmedsaffärerna i Åbo hade inte så stora och dyra diamantringar i lager, så de specialbeställde in ringar jag kunde prova. När jag provade ringarna kändes allt fel. Ren galenskap, tänkte jag.
Jag började göra efterforskningar om diamantbranschen. Jag gillade inte vad jag såg. Hela systemet förfärade mig, och jag ville inte ha fler diamantringar.
Jag tog kuvertet med pengarna jag hade sparat, och gav det till välgörande ändamål.
Sedan gick jag till Kultajousi i Skanssi köpcentrum, och köpte en solitärring i silver, med en stor zirkonia sten. Butiken begärde 35 euro för ringen, men jag prutade den till 20 euro.
Det blev min jubileumsring, och jag är mycket glad för den, ännu i dag. Den fyller sin funktion och glittrar fint.
Eftersom zirkoniaringarna är förmånliga kan du skaffa en sådan ring till nästan varje större jubileum, vilket jag också flera gånger gjort.
Bröllopsbilderna
Jag är glad och tacksam för alla bilder av bröllopet.
Minnena kan falna, men bilderna väcker dem till nytt liv igen.
Vår bröllopsfotograf, Ålandsfotografen Kjell Söderlund, tog våra vackra, fina och högklassiga bröllopsporträtt i slottet, och förevigade rutinerat och proffsigt vår stora dag.
Också många av bröllopsgästerna tog härliga bilder som de generöst delat med oss.
Jag vill ännu en gång tacka alla för de fantastiska bilderna!
Bröllopsnatten och morgongåvor
När bröllopsfesten nådde sin höjdpunkt, lämnade vi festen (först av alla), och åkte iväg på vår smekmånad.
Jag minns hur bröllopsgästerna stod på slottets trappa och vinkade farväl till oss. Det kändes lite vemodigt att lämna slottet, och några tårar rann sakta nerför mina kinder. Den finaste dagen i mitt liv började gå mot sitt slut.
Brudparet lämnar festen först av alla.
En av våra bästa vänner körde oss i sin skinande, grannröda och sött dekorerade Audi.
Han förde oss lugnt och tryggt till Hotell Hesperia, där vi skulle tillbringa vår bröllopsnatt, innan vi följande dag skulle resa vidare på smekmånad till Koh Samui i Thailand.
Min morfar och mormor stod för bröllopsnattsarrangemangen.
Hesperia var ett seriöst hotell med praktiskt läge – en smidig övergång från dagens bröllop till nästa dags bröllopsresa (bland annat för att Finnairs flygbuss trafikerade mellan hotellet och flygfältet).
Vi checkade in i rum 323, och hittade en flaska champagne på rummet. Vi avnjöt champagnen tillsammans med den översta våningen av vår härliga prinsessbröllopstårta, som slottspersonalen omtänksamt hade skickat med oss.
Oj, vad vi njöt! Det var först då vi faktiskt förstod, i lugn och ro, hur fin och god bröllopstårtan från St. Honoré verkligen var.
Trötta men lyckliga kysser vi varandra, på sängen i rum 323 i hotell Hesperia.
Vi myste och slappnade av, tappade upp ett bad, och pratade nästan hela natten. Vi var mycket nöjda med vår bröllopsdag.
Jag minns att det kändes lite ledsamt att ta av sig brudklänningen, för jag visste att när jag gör det är dagen snart förbi, och den kommer aldrig tillbaka. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut.
Efter några få timmars sömn, på söndagsmorgonen, vaknade vi första gången upp som nygifta.
Till morgongåva gav Henrik mig, förutom all KÄRLEK, ett vackert Lapponia silverhalsband, designat av Björn Weckström (en av mina favoritdesigners). Det blev mitt älsklingshalsband, och jag har använt det väldigt mycket. Halsbandet var ännu ett fynd som ägaren till guldsmedsaffären Suominen hade plockat fram ur sina lådor åt Henrik.
Henrik fick en unik slipsnål av mig. Slipsnålen är designad och skapad av guldsmeden Ruusunen på Kultasarvi.
Morgongåvorna, 25 år senare: Lapponia silverhalsband & Kultasarvi slipsnål.
Vi skulle gärna ha stannat i sängen hela morgonen, men vi hade en lång resa framför oss, och det gällde att inte missa flyget.
När vi stod bakom hotellet och väntade på flygbussen som skulle transportera oss till flygfältet, snöade det massor. Tänk vilken tur vi hade haft med vädret, dagen innan, på vårt bröllop!
Och tänk, snart skulle vi få vara i värme och sol!
Några timmar senare var vi på flygfältet, redo att stiga ombord på planet till Bangkok.
Bröllopsresa till Koh Samui
Äntligen fick jag ta av mig skorna, och känna Stilla havsvattnet skölja över mina trötta fötter. Den varma och vita sanden kändes mjuk och skön under fotsulorna, och det harmoniska vågskvalpet smekte ömt både sinne och själ. Spänningen började släppa.
Vi promenerade hand i hand längs vattenbrynet på den vita sandstranden. Havet var vackert turkosfärgat, och den härliga paradisstranden kantades av svajande palmer.
En lokal försäljare går diskret omkring (och erbjuder frukter och vatten) på den folkglesa paradisstranden.
Solen var stark. Vi var nära ekvatorn, och det var mitt på dagen. Vi tittade på våra skuggor. De var rakt under oss. Det här var vi inte vana med.
Hett var det också. Över 34 grader i skuggan. Så hett att de lokala thailändarna klagade på att det var för hett. Då är det verkligen hett!
Lite tidigare på dagen hade vi anlänt till vår tropiska smekmånadsdestination; den exotiska paradisön Koh Samui, som tidigare hade varit ett okänt och avslappnat hippieparadis, men som nu började byggas ut till en lyxig turistort.
Den vita sandstranden vid Chaweng Beach där vi bodde. På den tiden var stranden lugn och nästan öde.
Koh Samui är belägen i Thailandviken utanför Thailands östkust (i västra delen av Stilla havet). Ön är relativt liten (cirka 25 km på det bredaste stället), med en totalyta på 228,7 km².
Resan till Koh Samui var lång.
Det tog tolv timmar att flyga från Helsingfors till Bangkok, där vi gjorde ett kort stopp innan vi flög vidare till Koh Samui (i ett litet och skrangligt propellerplan).
Flyget mellan Helsingfors och Bangkok var fullproppat – och jag var helt supertrött efter en väldigt intensiv vecka. Vi hade hoppats på att få en hel bänkrad för oss själva (så att jag skulle kunna lägga mig ner och vila), men det fanns bara ett enda ledigt säte i hela flygplanet, och det var inte bredvid oss.
Efter vänliga förhandlingar, först med den främmande storväxta sittkamraten, och sedan med en trevlig flygpurser, lyckades vi få den tomma platsen placerad bredvid oss. Jag fick lägga mig ner nästan raklång, med huvudet i Henriks sköna famn, och slappna av. Vilken lyx!
Vi hade försökt hålla vår smekmånadsdestination hemlig. Ingen visste vart vi skulle åka (trodde vi i alla fall). När flygpursern hämtade en flaska champagne åt oss, och den inte var från flygbolaget, fick vi oss ett gott skratt. Det var en trevlig överraskning, och ett litet mysterium! Vem kunde den vara ifrån?
Den sista flygetappen mellan Bangkok och Koh Samui, tog drygt en timme.
Det privata flygfältet Samui International Airport var nytt och fint, och liknade inget annat flygfält vi tidigare varit på. Alla byggnader var gjorda som öppna paviljonger, utan väggar eller fönster. Året innan hade flygfältet (som tidigare varit en kokosnötplantage) fått sin internationella status, och pris för den naturnära arkitekturen.
Öns nybyggda internationella flygplats bestod av några öppna paviljonger invid landningsbanan. Tidigare var här en kokosnötplantage. Bilden är från avresedagen, när vi nästan fördubblats i storlek av allt gott vi ätit.
Vid flygfältet väntade några lokala taxibilar. De flesta taxibilarna var av typen songthaew pickup-flakbilar, som kunde ta drygt tio resenärer på flaket. Det fanns bara en vanlig taxipaketbil där, och efter att vi förhandlat oss till ett bra pris, tog vi den till hotellet.
Vi visste att man ska förhandla och pruta på alla priser i Thailand. Det är någonting vi annars också är mycket duktiga på – att förhandla och pruta. Jag lyckas vanligtvis pruta överallt (till och med på Stockmann och i apoteket). I Thailand blev prutandet nästan en sport.
Taxin körde oss mot Chaweng, som är öns hjärta. Vi skulle bo nästan tre veckor på Chaweng Regent Beach Resort, en av de första större lyxhotellanläggningarna på den då annars rätt oexploaterade ön. På den tiden var turismen där inte alls lika intensiv som nu.
Utsikt över en av hotellets två simbassänger, dess fina restaurang samt Chaweng-bukten.
Jag upplevde nog en kulturchock de första dagarna. Det var första gången jag var i sydostasien och i tropikerna. Jag förstod inte deras språk och kunde inte läsa deras texter. Vägarna var dåliga, och vänstertrafiken kaotisk (1-2 turister förolyckades varje dag). Maten var god, men jag visste oftast inte ens vad jag åt. Det var många småsaker, men jag vande mig snabbt.
Positiva saker var vänligt bemötande, hög servicenivå och billiga priser.
När vi kom till vårt rum möttes vi av ett kärleksfullt blomsterbladsarrangemang. Hur ska man ha hjärta att dra bort det här sängöverkastet?Hotellet bjöd också på en söt rosentårta, som vi fick inleda smekmånaden med.
Koh Samuis klimat gränsar mellan tropiskt monsunklimat och tropiskt regnskogsklimat. April och maj är de hetaste månaderna.
Vi hade alltså lyckats pricka in årets tre hetaste veckor för vår smekmånad i tropikerna – och det här året var det ännu hetare än normalt på Koh Samui.
Dagstemperaturen var mellan 35 och 40 grader, och nattemperaturen sjönk aldrig under 27 grader. Hettan förvärrades av tryckande hög luftfuktighet (vilket gjorde att temperaturen kändes som närmare 50 grader). Bakom värmeböljan låg klimatfenomenet El Niño, som år 1998 var en av de mest kraftfulla El Niño i historien (och som orsakade temperaturförändringar och naturkatastrofer över hela världen).
Det var alldeles för varmt för mig! Vi klarade inte alls av att åka runt och utforska ön så mycket som vi hade velat. Det blev istället att äta mycket godis och chips på det luftkonditionerade hotellrummet, och avslappning & chill vid hotellets lugna och härliga simbassänger (jag älskar att simma!).
Också just nu (i slutet av april 2023) är det rekordhett i Thailand, och myndigheterna har gått ut med varningar om att vistas utomhus.
På vår bröllopsresa var havsvattnet cirka 28 grader varmt. Det var en skön temperatur. Ändå simmade vi inte mycket i havet, för havsströmmarna var ofta starka (röd flagg) och det fanns obehagligt mycket brännande maneter (som kunde vara livsfarliga). Vi höll oss mest till hotellpoolerna.
Hotellområdet bestod delvis av en spännande tropisk regnskog. Det var fuktigt och hett, över 35 grader i skuggan. Kolla in Henriks minimala skugga!Henrik njuter i poolen som ligger vid stranden. Det var lugnt och vi fick ofta ha hela poolen för oss själva.Tropiskt regn som forsar ner. När som helst kunde det börja regna. Vy över en del av hotellets andra, långa pool.
När inte solen sken, kunde det regna ordentligt och plötsligt. Det är vanligt för tropikerna året runt. Det kunde också åska, blixtra och storma kraftigt, och då blev det ofta strömavbrott. Det var skrämmande och samtidigt lite mysigt.
Sandvägarna och den guppiga huvudgatan saknade dränering, så när det regnade översvämmades de ofta, och blev små floder istället. Vissa dagar kunde vi därför inte lämna hotellet alls.
Det passade oss också bra, för vi åkte till Koh Samui för att söka lugn och ro, inte äventyr. Vi ville vara för oss själva, njuta av varandra och ta det lugnt. Hotellet var fint och erbjöd allt vi kunde behöva.
Chawengs huvudgata, som då ännu var en sandväg kantad av palmer. Du kan se hur solen nästan står i zenit rakt ovanför mitt huvud, så att min skugga försvinner under mig.
På kvällarna vaknade Chawengs huvudgata till liv. Längs vägen fanns förutom restauranger också otaliga små stånd och butiker, som sålde kläder, klockor, skor, väskor, solglasögon, smycken och CD & DVD-skivor, av mycket varierande kvalitet.
Vi har en ypperlig fingerkänsla för kvalitet, så vi kunde plocka ut flera högklassiga produkter, som vi än i dag har kvar och använder (bland annat några söta sommarklänningar och shorts). Vi visste på förhand att shoppingen kan vara bra i Thailand, så vi reste dit med halvtomma kappsäckar, och hem med fulla kappsäckar.
Vi letade också upp öns bästa skräddare och bad honom skräddarsy en kritstrecksrandig kostymdräkt (jacka, byxor, lång kjol och kort kjol) till mig, och en frack (i mohair ull) till Henrik.
Vi valde ut de finaste materialen och resultatet blev toppen (och passformen perfekt). Hela proceduren tog ungefär två veckor (från måttagning och design till färdig produkt).
Tillsammans kostade de skräddarsydda plaggen bara 200 dollar, och vi kunde personligen försäkra oss om att skräddaren hade bra arbetsförhållanden.
I hotellsviten. Öns bästa skräddare hade sytt upp en kostymdräkt till mig, och en frack åt Henrik.
För oss var den här resan den ultimata bröllopsresan, och en berikande upplevelse. Vi njöt och hade roligt, och fick många fina minnen för livet. Samtidigt lärde jag mig också att tropiskt klimat inte riktigt passar mig.
Jag vill också påpeka att Koh Samui i dag inte är vad Koh Samui var år 1998, då ön inte ännu fanns på den ordinarie turistkartan. Turismen och öns exploatering har ökat nästan exponentiellt sedan dess, och i dag besöker 2,7 miljoner turister Koh Samui årligen.
Tre veckor i Koh Samui gick väldigt fort.
Efter en lång hemresa med tre flyg (först det skrangliga propellerplanet till Bangkok, sedan Finnairs ruttflyg till Helsingfors, och slutligen ett inrikesflyg till Åbo), landade vi på Åbo flygfält, utan vårt incheckade bagage.
Lyckligtvis kom våra väskor (med alla inköp och skräddarsydda kläder) fram en dag senare.
Då vi kom tillbaka till Åbo i maj, möttes vi av en hemstad som redan stod i full sommargrönska. Det var härligt! Under vår resa hade det nämligen också varit relativt varmt här, och till och med rekordvarmt (över 22 grader) på valborgsmässoaftonen den 30 april 1998.
Vi såg nu entusiastiskt fram emot att få starta vårt gemensamma vardagsliv tillsammans, i vårt nya fina hem.
Det var ett enormt privilegium att få ett så vackert bröllop och en så fantastisk bröllopsresa som vi fick, och vi är än i dag oerhört glada och tacksamma för allt. Även om 25 år nu har gått, känns det som vi fortfarande är på samma resa, på vår bröllopsresa, ännu i dag!
En glad och lycklig Kia nyss hemkommen från bröllopsresan.
Tack till min man
Jag vill avsluta mitt långa jubileumsinlägg med att säga ett långt tack till min älskade man!
Tack för din kärlek, tack för din tid, och tack för din omsorg!
Tack för din vänskap, tack för din känslighet, och tack för varje kram!
Tack för ditt alltid lyssnande öra, tack för ditt tålamod, och tack för din uthållighet!
Tack för att du håller det du lovar!
Tack för din kreativitet, tack för dina visioner, och tack för dina drömmar!
Tack för glädje, tack för skratt, och tack för tårar!
Tack för din mildhet, och tack för att vi kan skratta och gråta tillsammans!
Tack för din mentala styrka, tack för ditt mod, och tack för din klarsynthet!
Tack för din vishet, tack för din intelligens, och tack för ditt exempel!
Tack för din starka personlighet, och tack för din sunda självkänsla!
Tack för din karaktär, tack för din trofasthet, och tack för att du respekterar mina gränser!
Tack för “no secrets”, tack för “no games”, och tack för “no surprises”!
Tack för dina idéer, och tack för alla projekt!
Tack för din förmåga att lösa problem!
Tack för din grundlighet, tack för din samvetsgrannhet, och tack för din stamina!
Tack för din envishet, tack för din orubblighet, och tack för att du ser möjligheter i alla situationer!
Tack för att du står när alla andra skulle falla!
Tack för att du ser längre än alla andra, och tack för att du är ett ljus i mörkret!
Tack för att du högaktar mig, tack för att vi är ett team, och tack för att vi är jämställda!
Tack för din uppskattning, tack för din lojalitet, och tack för att du bryr dig om!
Tack för din söthet, tack för din älskvärdhet, och tack för din ljuvlighet!
Tack för din frihet, tack för din öppenhet, och tack för att du är äkta!
Tack för att du är pedagogisk, och tack för att du gett mig din värdefulla tid!
Tack för din lyhördhet, tack för din generositet, och tack för din diplomati!
Tack för att du är öppensinnad, tack för att du inte fördömer, och tack för att du förstår det ingen annan förstår!
Tack för att du kör, tack för den briljanta chaufför du är, och tack för att jag får vara din medpassagerare!
Tack för att du kör ditt eget race, och tack för att du inte bryr dig om vad andra tänker!
Tack för att du ser tendenser långt innan de flesta gör det, och tack för att du gör saker bättre!
Tack för ditt leende, tack för din humor och tack för din värme!
Tack för att du ser skönheten i det äkta, tack för att du ser när något är genuint, och tack för att du tar bort falska fasader!
Tack för att du är min skyddsängel, och tack för att du varnar mig för gropar och stenar!
Tack för att du visar mig saker jag inte sett förut!
Tack för att du uppskattar skönhet, tack för att du förstår dig på ljus, och tack för alla de vackra saker du gör!
Tack för att du är man nog att hålla min handväska och min brudbukett!
Tack för att du är en riktig man utan att vara macho!
Tack för din hårda panna och ditt mjuka hjärta!
Tack för att du visar mig vad äkta kärlek är!
Tack för livet tillsammans med dig!
Tack för ALLT!
Nu kan du se ett nytt bildgalleri med dagliga bilder för april i min visuella dagbok. Jag älskar april, när våren kommer och fåglarna återvänder. I år har jag njutit extra mycket när vi fått fira 25-års jubileum som gifta. Det blev lite mera bilder än vanligt.
Jag minns fortfarande polischefens min, när vi tillsammans gick igenom kvällens bordsplacering och granskade middagsplatsen (en vacker restaurang med Michelinstjärna och stora fönster).
Det var en solig höstdag i oktober 2009. Platsen var det berömda Hotel Royal Evian, ett femstjärnigt hotell lyxigt beläget ovanför Genèvesjön, i sydöstra Frankrike.
Entrén till Hotel Royal Evian.
Jag arrangerade en årlig internationell toppkonferens, som samlade dignitärer och internationella ledare från främst politik, men också från näringsliv, diplomati och vetenskap. Detta år ordnade jag konferensen i Royal Evian hotellet, i Évian-les-Bains.
Polischefen ledde ett stort team av säkerhetspolisens livvakter, som ständigt skyddade en speciell konferensdeltagare.
– Vi måste nog kalla in ytterligare ett tjugotal livvakter, förutom teamet vi redan har på plats, förklarade polischefen lugnt åt mig, när han sett bordsplaceringen.
– Det finns en reell risk att en prickskytt gömmer sig här i den stora parken och sedan skjuter vår skyddsperson genom restaurangens fönster. Vi måste stänga av och säkra hela parken, och ställa våra män framför alla byggnadens fönster, fortsatte han.
Jag erbjöd mig att göra ändringar i bordsplaceringen, men polischefen försäkrade artigt att de har läget under kontroll och att jag inte behövde göra några ändringar. Så med några timmars varsel flög de in en stor polisstyrka från ett annat land. Det blev ett stort säkerhetspådrag, men middagen förlöpte väl.
Det var redan fjärde året jag arrangerade konferensen, så jag var rätt van med att flera deltagare hade någon form av säkerhetsarrangemang (t.ex. enstaka diskreta livvakter). Men det här året deltog en samhällelig nyckelperson som dygnet runt skyddades av ett stort team av säkerhetspolisens livvakter. Var vi än rörde oss hade vi 10-15 säkerhetspoliser runt oss. De bevakade alla hörn, och alla utgångar och ingångar.
Kia med en grupp konferensdeltagare (bl.a. tre prinsar och en prinsessa) samlade runt flygeln (till tonerna av Amazing Grace).Omgiven av livvakter.
Under konferensen (som varade tre dagar) spenderade jag mycket tid med den skyddade personen, och fick på nära håll uppleva hur noggranna livvakterna var.
Så här gick det t.ex. till när vi skulle åka hiss: En grupp livvakter åkte först upp till destinationsvåningen för att granska och säkra den våningen. Under tiden granskade säkerhetspolisen hissen medan andra livvakter sprang upp för trapporna och säkrade alla mellanvåningar. När kusten var klar fick vi stiga in i hissen och åka upp tillsammans med ett par livvakter, till livvakterna som väntade på destinationsvåningen. Vi var hela tiden omgivna av livvakterna, de var överallt.
Trots att livvakterna var mycket synliga så var de samtidigt diskreta (som flexibla, fokuserade och uppmärksamma skuggor), och man vande sig snabbt med situationen (att vara omringad och beskyddad av poliser).
Polischefen förstod att jag ville lära mig så mycket som möjligt, och få större erfarenhet av att hantera allvarliga hotbilder. Där och då fick jag en snabbkurs i hotbildsbedömning, riskfaktorer och förebyggande säkerhetsarbete på högsta nivå. Vänligt och respektfullt gav han goda och praktiska råd för framtida evenemang, arrangemang och bordsplaceringar. Det var värdefulla lärdomar som ändrade på mitt sätt att se på många saker.
Efter det här är risken att bli skjuten genom fönster något jag alltid tar i beaktande, också i mitt eget liv.
Konferensen var för övrigt en väldigt familjär, avslappnad och informell träff för inbjudna deltagare och talare, med kunglig glans. Alla tal, presentationer, diskussioner och keynotes följde Chatham House Rule. Konferensen hölls på noga utvalda platser (slott och palats), som varierade från år till år.
Trerätters lunch på konferensen.Brandade de morue à l’ail doux (saltad torsk med potatis- och vitlökspuré).
Jag var mycket nöjd med Hotel Royal Evian, och hur professionellt de skötte samarbetet.
Hotellet är kanske mest känt för den ödesdigra Evianflyktingkonferensen 1938 (ett praktexempel på narcissism och kollektiv narcissism från alla parter – jag ska skriva mer om det senare), men platsen är också ett populärt besöksmål för kungligheter och statsöverhuvuden, och en praktisk konferenslokal.
Jag vill avsluta med att visa dig några bilder av den vackra platsen:
Hotellets vackra salar.Utsikt mot Genèvesjön och staden Lausanne på andra sidan.Kia axlar ett stort ansvar.Vy över Évian-les-Bains.Härliga blomsterarrangemang med majestätiska berg i bakgrunden.Den vackra och pedantiskt skötta parken.Välklippta häckar (och Genèvesjön är vacker som ett konstverk). Tack Hotel Royal Evian för den här gången!
För några år sedan beslagtog de finska myndigheterna alla datorer och lagringsenheter av mig och min man. Det skedde utan godtagbar grund och under full sekretess (läs mer om den absurda processen här och här).
I två dagar genomsökte myndigheterna olagligt vårt hem, Villa Kia, och beslagtog minst 10 datorer och 60 lagringsenheter – alla våra digitala ägodelar och verk, alla bilder och allt mitt forskningsmaterial.
Och vi har inte fått någonting tillbaka.
Som tur är hade jag sparat lite data i molntjänster. Jag lyckades nu komma ihåg lösenordet till en av dem, och hittade en hel del intressanta bilder, som jag vill dela med dig.
Kia Karlberg med prof. Jerzy Buzek (Polens premiärminister 1997-2001 samt Europaparlamentets president 2009-2012).
Nobelpriskonsert 2014
Då vi bodde i Stockholm deltog vi flera år i Nobelfestligheterna. Här är några bilder från Nobelpriskonserten 8.12.2014 i Stockholms konserthus. Vi var i god tid och fick delta i förfesten. Läs hela min konsertrecension: Med Kungen och Beethoven på Nobelkonsert >
Den följande bildserien visar hur jag såg ut år 2005, då jag var 30 år gammal. Vi hade här bott drygt ett år i Villa Kia (som vi byggde 2003-2004). Dessa bilder användes som grund för en porträttmålning, som en annan konstnär målade:
Bildgallerier
Jag hittade en del bilder från byggprocessen, och mera interiörbilder av Villa Kia. Och så hittade jag lite bilder från året 2015-2016, då vi bodde i tre länder (Finland, Sverige & Danmark). Det blev så mycket bilder att jag gjorde dem till egna bildgallerier, se dem här:
Jag blev så glad när jag hittade några gamla bilder från tidigare resor till Stockholm. Vackra minnen, så jag postar dem här åt dig också.
Drottningholms slottStrandparti vid Ålstensängen i Bromma (och min Volvo XC60)Min Volvo XC60 vid Bro Hof Slott (golfklubb med restaurang). Länk >KaknästornetPromenad på DjurgårdenVy mot Nacka strand.
Jag och min man har firat många bröllopsdagar i Stockholm. Bilderna ovan (från Sverigebåtshytten) är från 2012 när vi varit 14 år gifta. Det var vår första resa på flera år, eftersom Henrik varit så sjuk. Lika glada då som på bröllopet här nedanför år 1998. Och fortfarande är vi samma personer, lika kära.
Bröllopet i Svartå slott år 1998. Länk >Här firade vi vår 15 års bröllopsdag på Grand Hotel Stockholm. Länk >Frukost på rummet och utsikt mot slottet.Moderna Museet, blev lite till mig för jag hade just gått baklänges in i konstverket som skramlade till… (och märkte att det var en Calder). Länk >Kungsträdgårdens vackra körsbärsallé i full blom. Prunus Accolade heter arten.
Vi orkar inte. Vi klarar inte detta ensamma längre. Det räcker nu.
Jag har inte gjort något fel. Jag har levt mitt liv prickfritt och generöst. Jag är en snäll, empatisk och skötsam person. Mitt liv kan öppet granskas till minsta detalj.
Det finns ingen giltig grund för det våld som statsmakten i hemlighet utövar mot mig och min man. Den falska informationen de ger ut har inget med verkligheten att göra. Det är gaslighting och rökridåer för att lura dig.
Allt handlar egentligen om mycket grova fel som motparten och staten själva har gjort sig skyldiga till. Och de försöker undvika sitt ansvar (och internationell skandal) genom att med våld göra mig till syndabock. Det är en typisk cover-up. Genom att slakta mig och min man försöker de komma undan. De följer det narcissistiska mönstret till punkt och pricka.
De har nu gjort mitt liv till en mardröm i över 10 år. Och det blir bara värre hela tiden.
Varför gör ni ingenting åt saken? Varför tittar ni bara tyst på, och accepterar deras förfarande? Varför tittar ni bort? Varför hjälper ni till att tysta ner saken?
Jag är helt slut.
En ensam svag individ i utsatt position har ingen chans mot en stor och mäktig statsmakt, om inte omvärlden ryter till. Har du gjort allt du kunnat?
Det samma håller på att hända igen, åt mig och min man Henrik. Vi har inte mycket tid kvar innan de tagit livet av oss också. Min hälsa och Henriks hälsa har aldrig varit så här svaga.
Det här är inte ett vanligt case. Det är ett historiskt case. Det ni ser är en modern avrättning. Ett case som visar landets karaktär.
Ni måste lyfta fram saken i offentlighet, överallt, till varje pris. Ni måste granska allt grundligt från alla håll. Från grunden, precis allt. Från början till slut. Varje detalj. Kräv full insyn och offentlighet i alla processer. Det räcker inte med att granska det som staten gör nu, det är rökridåer. Granska allt som skedde innan, helt från början, och granska extra noga situationen innan dess. Där hittar ni sanningen, det de vill gömma.
Staten är livrädd för granskning och måste gömma allt till varje pris. Deras verksamhet tål inte öppen granskning.
Ansvaret är på staten, inte på mig. Yttrandefriheten och konstens frihet borde vara okränkbara värden i ett demokratiskt samhälle. Det är staten som måste stå för sina löften, och följa sina lagar och internationella förpliktelser. Det gör staten bevisligen inte.
Du såg statsmaktens verkliga karaktär i Pekurinens avrättning. Karaktärer ändras aldrig.
Karaktärer kan hållas i schack genom mekanismer som total insyn, offentlighet, öppen granskning och allmän debatt med full yttrandefrihet och full information. Om dessa demokratiska mekanismer åsidosätts träder statsmaktens verkliga karaktär snabbt fram igen.
Vad gör staten när de tror att ingen kan titta på, när de får verka i hemlighet? Det är här du ser statsmaktens verkliga karaktär (som alltid tenderar att gå i tyrannisk riktning i sådana här situationer).
De tar allt jag har. Mitt liv, min hälsa och alla tillgångar. De ignorerar alla mina mänskliga och konstnärliga rättigheter och friheter. De kör ner oss till människovrak.
De har förstört mitt liv så grundligt det går, och tagit alla resurser ifrån mig. Jag har knappt ens haft råd med mat och mediciner.
Staten har bundit mig totalt, och satt munkavle på mig. Det är inte mycket jag själv kan göra eller säga. Jag får bara sitta tyst och se på när de misshandlar oss och sliter oss i bitar.
De har gått för långt.
Det hänger på dig nu. På er alla. Gör allt du kan!
Min kapacitet räcker inte till.
Henrik och jag klarar inte av att hantera situationen ensamma längre. Våra krafter och förmågor är begränsade. Vi är svaga och trötta.
Dela gärna: Dela gärna min webbplats www.kiakarlberg.org och informationen till så många som möjligt. Skicka mitt rop på hjälp till alla journalister, organisationer, politiker och människor runt hela världen.
Bilen (som är i nyskick, fullt utrustad, pedantiskt skött och körd bara 40tkm) torde vara värd minst 30.000 Euro – men du kan räkna med att de säljer den långt under sitt värde.
Statsmakten har redan tidigare tagit alla mina livsbesparingar. Här kan du se summorna, nästan 200.000 Euro.
Det är samma hemliga processer, samma hemliga domar och hemliga beslut igen. Processerna ingen får se eller granska. Processerna som inte följer några normala regler, och som inte följer lagar eller internationella fördrag. Processerna som inte tål offentlig granskning eller ljus.
Men onsdagens intrång var mer än bara en ny våldtäkt av vår hemfrid:
Vi hör till högriskgruppen för Coronaviruset. Vi har varit tvungna att vara hemma, i total isolering, i över 21 månader, alltså nästan två år (som att sitta instängd i ett fängelse). Vi har inte ens fått någon coronavaccinering. Henrik har ulcerös kolit skov och måste äta kortison. Han är mycket svag just nu. Coronadödsrisken för oss är definitivt inte över.
Det var en livsfarlig situation för oss.
Jag är trött och arg på hur finska staten sätter våra liv i livsfara om och om igen. De har genom allt visat att de inte respekterar våra liv och vår hälsa – eller alls tar mina och Henriks sjukdomar och funktionshinder i beaktande. Istället gömmer de helt hälsoaspekten.
Det är inte svårt att se att staten bara försöker bryta ner oss och radera oss.
Jag får snart säga som Arndt Pekurinen (innan staten slutligen dödade honom efter en långdragen dödsvals); Varför tar du mig till vildmarken för att dödas, du kunde ha dödat mig i Helsingfors.
“I nöd och lust, i medgång och motgång, skall jag älska dig Henrik, tills döden skiljer oss åt“, lovade jag honom. Tills döden skiljer oss åt.
Jag var bara 23 år gammal, min man Henrik likaså. Vi var hoppfulla och förväntansfulla inför framtiden. Vi hade stora planer.
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Kärleken bestod, men allvarliga kroniska sjukdomar, funktionshinder och hälsoproblem satte effektivt käppar i hjulen för våra planer.
Livet blev helt oförutsägbart.
Vi fick skrota alla planer, tänka helt om.
Våra karriärer slopades och livet gick istället ut på att försöka skapa ett hem, en omgivning och en livsstil helt anpassad efter funktionshinder och hälsa.
Istället för att leva, har vårt liv ofta handlat om att överleva.
Det, att vi ser ut att bära det bra, betyder inte att det inte skulle vara tungt. Livet är allt annat än enkelt.
Henrik har inte haft någon inkomst alls sedan 2005. Ingen lön, ingen pension, ingen sjukpenning, och inget arbetslöshetsunderstöd. Ingenting. En absolut nollinkomst alltså de senaste 16 åren.
Vi är helt utelämnade från det socialsystem som man hört att borde existera i Finland.
Läs mer om Henriks invaliditet
Det du just läste är en del av min utförliga berättelse om Henriks invaliditet.
Min man, Henrik Karlberg, är en av vår tids mest betydande och uppmärksammade konstnärer. “Svindlande vackra bilder“, säger alla. Men i snart 30 år har Henriks konstnärsliv präglats av funktionshinder, sjukdom och utanförskap. I artikeln beskriver jag målande och avklätt hur drastiskt hans invaliditet påverkat vårt liv, vår livsstil och våra inkomster.
Jag berättar bl.a. om hur Henriks inflammerade och degenerade ryggrad stelopererades, om återkommande diskbråck och kroniska ländryggssmärtor, om tider han varit totalt funktionshindrad, om hans kroniska autoimmuna sjukdomar (som Ulcerös Kolit och Rheumatoid Artrit), om hans Artros och utslitna leder, om magsår, prediabetes och kronisk njursvikt, om hans undervikt, näringsbrist och depression, och mycket mera. Om allt som gjort det omöjligt för oss att leva ett normalt liv.
Jag berättar också om hur illa det statliga hälsovårdssystemet bemött Henrik, och lämnat honom i ett totalt utanförskap.
Du får en inblick i hur vårt liv sett ut, och förstår bättre varför konsten, och det konstnärliga skapandet, blev Henriks metod för att hantera den svåra livssituationen.
Som konstnär har Henrik trots sina funktionshinder lyckats göra det han älskar och är passionerad för, på sina egna villkor, när han haft kraft och kapacitet till det. I sin internationellt uppskattade genre, Fine Art Nudes, är han Finlands ledande konstnär.
Som handikappad konstnär hör Henrik till en särskild svag och utsatt grupp i samhället. Men vad gör den finska staten? Den utsätter honom (och mig) för flerfaldig diskriminering och förtryck. Landet har ett ansvar, och har lovat saker, som det inte håller. Nu är det dags att ta dessa diskussioner till den globala nivån. Jag hoppas att en dag skall alla kunna få vård och rättvisa i Finland.
När jag berättar att vi inte tagit emot post på 10 år, så frågar många:
“Hur är det möjligt – att ni inte får någon post?”
Svaret är enkelt. Posten har aldrig varit viktig för oss.
Vi får alla fakturor rakt till nätbanken, som e-fakturor. Vi har inga tidningsprenumerationer och vill inte ha någon reklam. Vi har alltså inget behov av posttjänster.
För narcissister är posten en viktig makt- och kontrollmetod. Narcissister kan använda posten för att skrämma, hota eller kontrollera dig.
Sådan kommunikation kan skapa enorm stress för dig.
Stress är fundamentalt dåligt för din hälsa, både för din psykiska och din fysiska hälsa.
Både jag och min man Henrik är högkänsliga personer. Vi är extra känsliga för stress. Vi har stora hälsoproblem och funktionshinder. Henriks svåra kroniska sjukdomar blossar lätt upp och förvärras av stress, likaså mina hjärtproblem. För oss är det kritiskt att försöka undvika all form av stress.
Vi lever helt avskilda och isolerade från samhället, som eremiter. Du kan inte ringa till oss, eller skicka e-post eller post till oss. Vi följer inte heller massmedia – vi tittar inte på tv, lyssnar inte på radio, och läser inte tidningar. Sociala medier är helt obekanta för oss.
Det låter kanske exotiskt och excentriskt, men det är faktiskt det vettigaste du kan göra. Många av världens främsta filosofer och konstnärer har levt så. Det krävs ett visst avstånd för att man ska kunna se klart. För att man ska kunna uppnå frihet i tanke och kreativitet.
Vårt eremitliv är allmän kännedom, så alla (inkl. myndigheterna) vet om att det inte går att skicka post till oss.
Målet är naturligtvis inte att vara krånglig – att göra livet surare för mig själv eller för någon annan, utan tvärtom – målet är att göra livet så mycket bättre för alla, i hela världen.
“Hur gör man det i praktiken då”, frågar du kanske? “Hur kan man sluta få post?”
Vi slutade helt enkelt tömma vår låsta postlåda. Det var år 2012 när Henrik blev allvarligt sjuk i Ulcerös Kolit. Några elaka narcissister tog direkt chansen att börja bråka, när Henrik var som svagast. Läkaren befallde oss strängt att undvika allt som skapar stress.
Villa Kias postlåda fylldes då snabbt av gratisreklam. När postlådan var full slutade Posten helt enkelt att dela ut post till den.
Sedan beslöt sig Posten för att göra stora ändringar i sin service. Posten ändrade ensidigt villkoren för utdelning. Posten krävde att alla villor i vårt område skulle flytta sina postlådor till en central plats. Vi gick inte med på det, och protesterade genom att inte flytta postlådan.
Hur kan jag vara så innovativ, företagsam och nytänkande i min konst och i min forskning?
Det är frågor som folk ofta ställer mig.
För att förstå mig bättre, kan det vara bra att förstå min bakgrund, och mina anor. Min släktkultur.
Du kommer i den här artikeln att få lära känna min morfars far, Hemming Elfving, som var kommerseråd, konsul och affärsman. Han levde 1887-1965.
Du kommer också att få läsa om hans fina sommarställe, Villa Dannebrog, som du ser på akvarellmålningen ovan. Villa Dannebrogs trädgård var en av Finlands finaste och konstnärligaste trädgårdar på sin tid.
Hemming Elfving grundade vårt anrika familjeföretag Elfving. Jag är ägare i bolaget, och är född som Kia Elfving.
Hemming var en mycket innovativ, modig och företagsam person, som inte var rädd för utmaningar. Han var verksam inom många branscher.
De flesta finländarna förknippar honom troligtvis med varumärket Hangö kex, och dess välkända logo med ett leende ansikte.
Hemming var på sin tid en betydande industriidkare, och en av de allra bästa på reklam och marknadsföring.
Vill också du smaka på de härligt goda kexen efter att du sett hans reklam?:
Hangö kex reklam från 1920-talet
Hangö kex hette egentligen Finsk-Engelska Biscuit-fabriks Ab. Det var den första kexfabriken i landet (grundad år 1910 under Kejsardömet Rysslands tid).
Vid sidan av sin huvudtjänst vid kexfabriken i Hangö startade Hemming Elfving även en mycket lönsam fabrik tillsammans med Gustav Pauligs son Eduard Paulig, som senare blev VD för Paulig 1919-1947 (under hans tid växte Paulig till ett mycket betydande företag inom livsmedelsbranschen).
Elfvings och Pauligs gemensamma fabrik tillverkade havregryn för ryska armén, av spannmål som de köpte upp från ryska storgods.
Havregrynsproduktionen var så lönsam att Hemming kunde köpa in alla de övriga delägarnas aktier i Hangö kex. Från 1919 var han ensam huvudägare och direktör för Finsk-Engelska Biscuit-fabriks Ab. Verksamheten utvidgades kraftigt. Förutom förstklassiga kex producerade han även landets godaste lakrits, sötsaker och våfflor. Bolaget hade bl.a. en egen lådfabrik, ett eget tryckeri samt en kraftcentral.
Hemming gjorde också affärer i Danmark, och våren 1919 gifte han sig med Ingeborg Mathiasen i Köpenhamn. Ingeborg (1893-1969), eller Inge som hon kallades, var född i Knabstrup / Holbæk kommune på Själland (läs gärna min reseguide till Danmark här).
Min danska morfars mor Inge Elfving på ett av deras fartyg S/S Petsamo, 1931. Bild: Pietinen / Museiverket (CC BY 4.0)
Vid den här tiden grundade Hemming också en annan industri i Finland; Hangö margarinfabrik Ab, som introducerade idén att sätta “hälsosamt” margarin på brödet, istället för dyrt smör.
År 1921 utnämndes Hemming Elfving till riddare av den Kongelige Danske Dannebrogordenen. Dannebrogorden är en av två kungliga danska riddarordnar (den andra är Elefantordenen). Det är en ära som få finländare förunnats.
Några år tidigare (år 1917) hade Hemming köpt en konstnärsvilla och lantgård i Kyrkslätt.
För att hedra den danska värdinnan Inge, döptes stället om till Villa Dannebrog. Danmarks flagga heter nämligen Dannebrog på danska.
Hemming utvidgade gården, förstorade villan och anlade en fantastisk trädgård. Han byggde ett ståtligt danskinspirerat stall (som idag är en Ortodox kyrka). Han byggde växthus, ett vattentorn och en av Finlands första utomhusmaneger. Trädgårdsmästaren, chauffören och arbetarna fick egna bostadshus på området.
Han hade hästar, Ayshire-kor och hundar, och t.o.m. en egen björn.
Elfvings björnunge har klättrat upp i en björk, 1920. Bild: Bernhard Åström / Svenska litteratursällskapet i Finland (CC BY 4.0: beskuren)
Hemming byggde också Jorvas kvarn, nära tågstationen. Kvarnen hade ett stort spannmålsförråd, en verkstad samt ett elverk som försåg hela Jorvas med ström. Kvarnen var länge en av Kyrkslätts få stora industrianläggningar. Hemming byggde också här bostäder åt arbetarna. De speciella kvarnvillorna byggdes enligt dansk design, med branta tegeltak, öppna farstur och vita fönsterluckor.
Kvarnen byggdes för att säkerställa råvarutillgången till kexfabriken.
Villa Dannebrog fungerade främst som Elfvingfamiljens sommarställe. Huvudbostaden fanns i Hangö (på vackra Badhusvägen som i dag heter Appelgrensvägen).
Villa Dannebrog
“Vilken underbar ordning, skönhet och föredömlighet i allting!“
Så här beskriver hortonom Jenny Elfving Villa Dannebrogs innovativa trädgård i sin bok “Suomalaista puutarhataidetta / Finsk trädgårdskonst” år 1929. Jenny Elfving var en framstående kvinnlig pionjär inom trädgårdsbranschen, och hennes bok (som presenterade 15 konstnärliga trädgårdar) blev en riktig klassiker. Jenny var även en pionjär vad gäller utbildning för kvinnor.
Notera också att Villa Dannebrogs trädgård planerats av Lisa Geijer, en kvinnlig trädgårdsplanerare (mycket ovanligt på den tiden). Hemming Elfving verkade fördomsfritt för jämställdhet, baserat på merit och talang.
Utdrag ur boken “Suomalaista puutarhataidetta” (Finsk trädgårdskonst) av Jenny Elfving:
Lantbruksträdgård i Kyrkslätt
Vi får bekanta oss med en stor gårds väldiga, exemplariska trädgård.
Från en liten tågstation i Kyrkslätt leder vägen oss österut, och där öppnar sig, på högra sidan, stora, svagt sluttande trädgårdsland inför våra ögon. Den frodiga växtligheten och perfekta skötseln fångar din blick.
Det här är trädgårdskultur in i minsta detalj.
Redan granhäcken vid landsvägen är beundransvärd. Den är ung, bara ca 80 cm hög, men redan formklippt, dessutom i spetsig form.
Mot landsvägen öppnar sig en djup dal med ett brett, djupt vattenflöde. Dalens mitt är uppdämd, och över den går det en lång, elegant, gulfärgad bro. Dammen släpper normalt ut bara begränsat med vatten, men ibland, när vattnet sänks, finns här ett riktigt vattenfall. Vi förstår det bra när vi märker att det finns en stor konstgjord sjö på övre sidan av bron. Sjöns ena strand är skogsmark, medan den andra stranden upptas av stora områden med bärbuskar och köksträdgårdsodlingar. Sett från landsvägen är alltså den egentliga köksträdgården, samt den sköna, formella trädgården placerade till höger om vattendraget.
Vi befinner oss i en förmögen ägares trädgård, men ett brett spektrum av nytto-odlingar indikerar på att man även här tänker på lönsamheten. Platsen är alltså samtidigt en stor handelsträdgård.
Vilken underbar ordning, skönhet och föredömlighet i allting!
När vi går längs de breda, välskötta sandgångarna, som kurvar fritt enligt terrängen, kan vi med fascination konstatera, att man på dessa stora områden ypperligt bemästrat att kombinera hemträdgårdsbegreppet – detta förvisso i stor skala – med lönsamma odlingar.
Förhållandevis stora områden är också gräsmatta, men det finns en naturlig orsak till detta. På många platser märker du att dessa böljande gräsmattor täcker bergiga delar, vars toppar ofta lämnats synliga medan mellanområdena kompletterats med planteringar.
Vi konstaterar med nöje att trädgårdsplaneringen har krävt verkligt stor förtrogenhet. Vi gratulerar fru Geijer för denna vackra och utomordentliga prestation! – För övrigt sköts området av en manlig trädgårdsmästare.
Den mästerliga ordningen, som man så sällan får se ens i plantskolor, och i förhållandevis få privata trädgårdar, är delvis trädgårdsmästarens förtjänst, men framför allt gårdsägarens förtjänst.
Det talas allmänt om hans eminens och mästerlighet. Naturligtvis också om hans “krävande natur”, utan vilken inget skapligt föds.
Ägaren är en affärsman, som bor med sin familj här bara en del av sommaren.
Lantbruket är delat i två delar, varav den andra delen med nötkreatur och åkrar ligger några kilometer bort.
På huvudtomten finns det flera byggnader.
Förutom huvudbyggnaden bör även trädgårdsmästarens mycket nätta bostad nämnas, samt en viss arbetarbyggnad och ett vackert stall.
De bästa hästarna hålls nämligen på denna del.
Hela det här området är ca 10 hektar.
Eftersom platsen är en höjd finns det vid utsikt åt två håll. Mellan och runt alla byggnader finns jämna, välskötta gräsmattor som avskärs av några få, praktiskt dragna och släta körvägar.
Trädgårdsmästarens bostad ligger mycket centralt vid en huvudgång. Den är i sig en liten sevärdhet ur trädgårdsplaneringsperspektiv. Just så här borde omgivningen kring det lilla hemmet arrangeras, också om huset skulle stå skilt för sig! Det var synd att vi inte lyckades få någon bild. Byggnaden omges av gräsmatta och i närheten finns en liten skogsdunge. På sydsidan har man på grund av sluttningen skapat ett stenröse som är täckt av vildvin. På insidan av stenröset finns en syrenhäck. Runt röset och delvis på den sluttande gräsmattan finns prydnadsbuskar såsom korneller, älggräs och parkrosor. En sådan här central belägenhet på bostaden, med vid utsikt åt alla håll, har stor betydelse för övervakandet av arbetet.
Annorstädes, till vänster om huvudbyggnaden, finns det ett lägre beläget utbrett område, där moderna växthus och stora drivhus är placerade. Dessa sköts av en särskild trädgårdsarbetare. Läsaren får ursäkta, att vi börjar härifrån. Men eftersom ägaren själv sällan bor här, har vi ur trädgårdens synpunkt velat lyfta fram den här livsnerven. På gården bor förvisso också en agronom, som delvis fungerar som gårdsägarens ställföreträdare och sköter det egentliga jordbruket, som finns på den andra delen av gården.
Huvudbyggnaden är placerad på en ganska hög plats, från vilken tomten sluttar svagt åt olika håll.
Bakom huset, på norra sidan, ser vi skog en liten bit bort. Närområdet runt byggnaden är utjämnat. Området till vänster utgörs av en brant backe, som är formad till en sluttning med en hög stenmur. På kanten har man planterat en hagtornshäck. Innanför den finns en smal gräsmatta med några buskar, som ädelsyrener, doftschersmin, naturligt växande träd, samt en sittplats med vita trädgårdsmöbler. I övre delen av sluttningen växer vildvin, som syns i sin fulla prakt på bilderna. Också byggnadens vägg är delvis täckt av vildvin.
På båda sidor av huvudgången stoltserar uppstammade buxbomar, Buxus sempervirens, planterade i lådkrukor. Hagtornshäcken fortsätter en bit högerut, till ett jämnt område. Den stora huvudgången, som börjar vid landsvägen, slutar här vid en öppnare del, och på båda sidorna höjer sig stiliga, fyrkantiga hagtornspelare upp från häckarna.
På båda sidor av vägen, finns det i långa blomsterkolumner stora, ljusröda pelargoner, och på kanterna silvriga Santolina maritima. Bakom blomsterkolumnerna ståtar en rad med stamrosor.
Lite till höger, på mitten av gräsmattan, höjer sig en väldig flaggstång. Vid dess bas finns en blomrundel, där det förra sommaren växte heliotroper och Montbretia – den sistnämnda är en knölväxt, som har svärdaktiga blad och små, brunaktiga, liljeliknande blommor.
På byggnadens högra sida ser vi en bergskulle täckt av perenner. Helt som alla bergsplatser här i allmänhet, så har också denna sin alldeles egen prägel. Trots att det här är husets enda “stenpartiplantering”, så innehåller den också annat än enbart “stenpartiväxter”. Här och där möter du lägre och även halvhög blomstring. På detta sätt ser vi en harmoni mellan denna och de gräskulleplanteringar som presenteras senare. Speciellt alltså, på alla sätt, och rekommenderas som omväxling!
Trädgårdsskapelsen sammansmälter från denna plats stegvis med orörd natur.
Nära bergspartiet, på andra sidan vägen, innanför buskagen, finns en intensiv praktplantering – härliga och vackra rosor.
Efter att vi har njutit av “centralpunktens” eleganta planteringar går vi längs den stora gången vänsterut. Vi passerar, på den högra sidan, trädgårdsmästarens bostad och unga körsbärsträd planterade i gräsmattan.
Till vänster, kopplad till gången, noterar vi en liten, rolig träbrunn, som omges av ett fyrkantigt sandområde, kantat av buskrosor. Vi konstaterar: just så här borde brunnens plats vara, – och tillika befinner vi oss vid det vida, gräsmattsomgivna stallområdet, vars sandgård på norra sidan, med sina jämna sluttningsvallar, är infälld i den högre gräsbevuxna sluttningen.
Stallet är vitrappat, och två av väggarna är täckta av vildvin, likaså pumphuset närmare vägen.
Som vi redan nämnde, så finns odlingarna på andra sidan om huvudgången. Den största delen är unga äppelträd, och mellan dem finns köksväxter.
Där odlingsmarkernas fyra vägar möts, noterar vi en egendomlig vit ribbad staketcirkel. Det är en vattenreservoar, och den är mycket dekorativ mitt i de stora odlingslanden, och eftersom platsen är lite högre så syns den i varje riktning, och bryter monotonin. På samma gång fyller den en praktisk funktion. I staketet finns en liten dörr, där man kan hämta vatten. I augusti omgavs reservoaren av glödande, rödblommande krasse.
När man betraktar denna plats kan man inte låta bli att tänka: “Det här borde vara en trädgårdsskola.” Då allt är så exemplariskt ordnat och odlingarna så mångsidiga både på friland och “under glas”, så är det synd att många privatpersoner, men också professionella, inte får komma hit för att lära sig förträffliga odlingsmetoder, samt de två mycket viktiga och svåra principerna som följs här: effektiv tidsanvändning och ordning! – Det vore önskvärt att man hädanefter åtminstone skulle ta emot praktikanter”.
Här slutar det översatta utdraget ur boken.
Villa Dannebrog
Akvarellmålningen av Villa Dannebrog är gjord 1924 av konstnären Juho Mäkelä.
Efter att Hemming hade ägt Villa Dannebrog i ca 20 år, såldes stället till friherre Aminoff (år 1937). Här tog villans blomstringsperiod slut.
I dag är Villa Dannebrog ett Ortodoxt kloster, som heter Pokrova Ortodoxa Brödraskap. Det vackra stallet har gjorts om till en Ortodox kyrka. Du kan besöka trädgården (i nuvarande form) under evenemanget Öppna trädgårdar.
Hangö kex såldes & nya projekt
Hemmings gode vän Karl Fazer var väldigt förtjust i Hangö kex – och ville köpa hela verksamheten. Fazer lyckades slutligen övertala Hemming att sälja. Oy Karl Fazer Ab övertog verksamheten 1927.
Hemming hade då flera andra projekt på gång.
Han hade grundat Hangö konservfabrik (en fiskförädlingsfabrik).
År 1928 grundade Hemming också Leipomotuote Oy, ett stort bageri i Viborg (en stad i Karelen som en kort period hörde till Finland).
Nästa stora projekt blev storskaligt sillfiske (från 1928/1929 framåt).
Hemming införskaffade 5-6 stora fartyg som fiskade i vattnen kring Island.
S/S Petsamo. Bild: Finlands sjöhistoriska museum (CC BY 4.0)
Huvudfartyget, S/S Petsamo, var ca 125 meter långt. Det fungerade som en flytande konserveringsfabrik (den största och modernaste i världen på den tiden). Fisken rensades och packades redan på fartyget, direkt efter fångst. Det var effektivt, nytänkande och möjliggjorde en högre kvalitet. Själva fiskandet sköttes av 25 båtpar som drog not (totalt 50 mindre fiskemotorbåtar).
S/S Petsamo hade en stor besättning på över 400 personer, varav ca 80-150 var kvinnor. Matbordet lär ha varit 80 meter långt – och maten bättre än vad folk var vana med.
Hemming utrustade också fartyget med ett litet sjukhus (med läkare, sjuksköterskor, poliklinik och operationssal) – för att kunna ta hand om besättningen, ifall någon blev sjuk. Det var en så stor trygghetsfaktor för alla, att knappt någon alls blev sjuk. Den sysslolösa läkaren fyllde sin tid med fotografering istället.
Fartyget hade t.o.m. en egen fotoateljé, samt ett flygplan (med en berömd pilot), som kunde spana efter stora fiskstim från luften.
S/S Petsamos Junkers-flygplan. Bild: Finlands sjöhistoriska museum (CC BY 4.0)
Elfvings fiskeflotta var en av världens största och bäst utrustade. Rederiets huvudkontor fanns i Hangö.
År 1936 fusionerades Elfvings fiskeflotta med ett annat bolag och bytte namn till Finska fiskeri Ab (Suomen kalastus Oy). Hemming var bolagets VD till 1939.
Vid denna tid inleddes också Elfvings import- och partihandelsverksamhet (i Helsingfors), som under årens lopp varit mycket varierande och mångsidig.
Kappsegling med kungen
Hemming tillbringade alltid en stor del av sin fritid till sjöss. Han var en ivrig och berömd tävlingsseglare, och tävlade (och vann) flitigt i både Skandinavien och Amerika.
Han var gammal bekant med Danmarks kung Kristian X (som allmänt kallades Danmarks seglarkung). Båda två hade en livslång passion för kappsegling – och de tävlade i samma regattor.
Hemming beställde flera segelbåtar från Åbo Båtvarf – smäckra och otroligt vackra båtar konstruerade av mästerlige Zaké Westin. Åbo Båtvarf var på den tiden en av världens bästa båtbyggare. Du kan beundra en av Hemmings fina båtar, Merenneito II, på varvets hemsida här.
Hemming var även Kommodor i Hangö Segelförening 1926-1933.
Elfving med sin pluton. Kyrkslätts ulaner i Hangö 1920. Bild: Bernhard Åström / Svenska litteratursällskapet i Finland (CC BY 4.0: beskuren)
Hemming var ulanernas ledare och firade ofta med general Mannerheim. Mannerheim var nämligen en av hans grannar i det fina villaområdet på Badhusvägen i Hangö (Mannerheim var skriven i Hangö 15.2.1919-1.3.1935, och ägde en villa där till 1931).
Hemming Elfving erhöll titeln kommerseråd 1932.
Hemming bodde också många år i Skagen (Danmark), där han ägde ett hus på Østre Strandvej 63. Vid andra världskriget var han utsänd där av finska regeringen (Folkförsörjningsministeriet), med uppdrag att bl.a. förse Finland med livsviktig proviant. Efter kriget, år 1945, grundade han Fin-Fisk A/S i Danmark. Han reste med diplomatpass, har jag för mig.
Det finns så mycket mer spännande att berätta om honom – men för att inte göra detta inlägg allt för långt, så får det bli till en senare artikel.
Jag hoppas du fått en liten inblick i min morfars fars liv, och att du på så sätt kan förstå hur allt kommit att påverka också mitt liv, och vem jag är; en fördomsfri, företagsam och kreativ pionjär och nytänkare.
Min morfar Nils Elfving, som också är kommerseråd, tog över Elfving-familjeföretaget efter sin far Hemming. Min morfar växte upp och gick i skola i Hangö, men somrarna (samt vinterloven) tillbringade han i Villa Dannebrog. Mycket av det jag har skrivit här, om Hemming, Inge och Villa Dannebrog, är sådant jag minns att han har berättat för mig.
Som äldsta barnbarn tränades jag till att ta över familjeföretagets ledning. Jag valde dock en annan väg. Trädgårdar växer igen, gamla fartyg skrotas, och döda glöms bort. Deras värde är förgängligt. Idéer däremot kan bestå för evigt. Jag valde att satsa på bestående värden, såsom konst, filosofi och stora idéer. Och jag vet att min filosofi Anti-narcissism en dag kommer att revolutionera hela världen.
