Jag minns fortfarande polischefens min, när vi tillsammans gick igenom kvällens bordsplacering och granskade middagsplatsen (en vacker restaurang med Michelinstjärna och stora fönster).
Det var en solig höstdag i oktober 2009. Platsen var det berömda Hotel Royal Evian, ett femstjärnigt hotell lyxigt beläget ovanför Genèvesjön, i sydöstra Frankrike.
Entrén till Hotel Royal Evian.
Jag arrangerade en årlig internationell toppkonferens, som samlade dignitärer och internationella ledare från främst politik, men också från näringsliv, diplomati och vetenskap. Detta år ordnade jag konferensen i Royal Evian hotellet, i Évian-les-Bains.
Polischefen ledde ett stort team av säkerhetspolisens livvakter, som ständigt skyddade en speciell konferensdeltagare.
– Vi måste nog kalla in ytterligare ett tjugotal livvakter, förutom teamet vi redan har på plats, förklarade polischefen lugnt åt mig, när han sett bordsplaceringen.
– Det finns en reell risk att en prickskytt gömmer sig här i den stora parken och sedan skjuter vår skyddsperson genom restaurangens fönster. Vi måste stänga av och säkra hela parken, och ställa våra män framför alla byggnadens fönster, fortsatte han.
Jag erbjöd mig att göra ändringar i bordsplaceringen, men polischefen försäkrade artigt att de har läget under kontroll och att jag inte behövde göra några ändringar. Så med några timmars varsel flög de in en stor polisstyrka från ett annat land. Det blev ett stort säkerhetspådrag, men middagen förlöpte väl.
Det var redan fjärde året jag arrangerade konferensen, så jag var rätt van med att flera deltagare hade någon form av säkerhetsarrangemang (t.ex. enstaka diskreta livvakter). Men det här året deltog en samhällelig nyckelperson som dygnet runt skyddades av ett stort team av säkerhetspolisens livvakter. Var vi än rörde oss hade vi 10-15 säkerhetspoliser runt oss. De bevakade alla hörn, och alla utgångar och ingångar.
Kia med en grupp konferensdeltagare (bl.a. tre prinsar och en prinsessa) samlade runt flygeln (till tonerna av Amazing Grace).Omgiven av livvakter.
Under konferensen (som varade tre dagar) spenderade jag mycket tid med den skyddade personen, och fick på nära håll uppleva hur noggranna livvakterna var.
Så här gick det t.ex. till när vi skulle åka hiss: En grupp livvakter åkte först upp till destinationsvåningen för att granska och säkra den våningen. Under tiden granskade säkerhetspolisen hissen medan andra livvakter sprang upp för trapporna och säkrade alla mellanvåningar. När kusten var klar fick vi stiga in i hissen och åka upp tillsammans med ett par livvakter, till livvakterna som väntade på destinationsvåningen. Vi var hela tiden omgivna av livvakterna, de var överallt.
Trots att livvakterna var mycket synliga så var de samtidigt diskreta (som flexibla, fokuserade och uppmärksamma skuggor), och man vande sig snabbt med situationen (att vara omringad och beskyddad av poliser).
Polischefen förstod att jag ville lära mig så mycket som möjligt, och få större erfarenhet av att hantera allvarliga hotbilder. Där och då fick jag en snabbkurs i hotbildsbedömning, riskfaktorer och förebyggande säkerhetsarbete på högsta nivå. Vänligt och respektfullt gav han goda och praktiska råd för framtida evenemang, arrangemang och bordsplaceringar. Det var värdefulla lärdomar som ändrade på mitt sätt att se på många saker.
Efter det här är risken att bli skjuten genom fönster något jag alltid tar i beaktande, också i mitt eget liv.
Konferensen var för övrigt en väldigt familjär, avslappnad och informell träff för inbjudna deltagare och talare, med kunglig glans. Alla tal, presentationer, diskussioner och keynotes följde Chatham House Rule. Konferensen hölls på noga utvalda platser (slott och palats), som varierade från år till år.
Trerätters lunch på konferensen.Brandade de morue à l’ail doux (saltad torsk med potatis- och vitlökspuré).
Jag var mycket nöjd med Hotel Royal Evian, och hur professionellt de skötte samarbetet.
Hotellet är kanske mest känt för den ödesdigra Evianflyktingkonferensen 1938 (ett praktexempel på narcissism och kollektiv narcissism från alla parter – jag ska skriva mer om det senare), men platsen är också ett populärt besöksmål för kungligheter och statsöverhuvuden, och en praktisk konferenslokal.
Jag vill avsluta med att visa dig några bilder av den vackra platsen:
Hotellets vackra salar.Utsikt mot Genèvesjön och staden Lausanne på andra sidan.Kia axlar ett stort ansvar.Vy över Évian-les-Bains.Härliga blomsterarrangemang med majestätiska berg i bakgrunden.Den vackra och pedantiskt skötta parken.Välklippta häckar (och Genèvesjön är vacker som ett konstverk). Tack Hotel Royal Evian för den här gången!
För några år sedan beslagtog de finska myndigheterna alla datorer och lagringsenheter av mig och min man. Det skedde utan godtagbar grund och under full sekretess (läs mer om den absurda processen här och här).
I två dagar genomsökte myndigheterna olagligt vårt hem, Villa Kia, och beslagtog minst 10 datorer och 60 lagringsenheter – alla våra digitala ägodelar och verk, alla bilder och allt mitt forskningsmaterial.
Och vi har inte fått någonting tillbaka.
Som tur är hade jag sparat lite data i molntjänster. Jag lyckades nu komma ihåg lösenordet till en av dem, och hittade en hel del intressanta bilder, som jag vill dela med dig.
Kia Karlberg med prof. Jerzy Buzek (Polens premiärminister 1997-2001 samt Europaparlamentets president 2009-2012).
Nobelpriskonsert 2014
Då vi bodde i Stockholm deltog vi flera år i Nobelfestligheterna. Här är några bilder från Nobelpriskonserten 8.12.2014 i Stockholms konserthus. Vi var i god tid och fick delta i förfesten. Läs hela min konsertrecension: Med Kungen och Beethoven på Nobelkonsert >
Den följande bildserien visar hur jag såg ut år 2005, då jag var 30 år gammal. Vi hade här bott drygt ett år i Villa Kia (som vi byggde 2003-2004). Dessa bilder användes som grund för en porträttmålning, som en annan konstnär målade:
Bildgallerier
Jag hittade en del bilder från byggprocessen, och mera interiörbilder av Villa Kia. Och så hittade jag lite bilder från året 2015-2016, då vi bodde i tre länder (Finland, Sverige & Danmark). Det blev så mycket bilder att jag gjorde dem till egna bildgallerier, se dem här:
Jag blev så glad när jag hittade några gamla bilder från tidigare resor till Stockholm. Vackra minnen, så jag postar dem här åt dig också.
Drottningholms slottStrandparti vid Ålstensängen i Bromma (och min Volvo XC60)Min Volvo XC60 vid Bro Hof Slott (golfklubb med restaurang). Länk >KaknästornetPromenad på DjurgårdenVy mot Nacka strand.
Jag och min man har firat många bröllopsdagar i Stockholm. Bilderna ovan (från Sverigebåtshytten) är från 2012 när vi varit 14 år gifta. Det var vår första resa på flera år, eftersom Henrik varit så sjuk. Lika glada då som på bröllopet här nedanför år 1998. Och fortfarande är vi samma personer, lika kära.
Bröllopet i Svartå slott år 1998. Länk >Här firade vi vår 15 års bröllopsdag på Grand Hotel Stockholm. Länk >Frukost på rummet och utsikt mot slottet.Moderna Museet, blev lite till mig för jag hade just gått baklänges in i konstverket som skramlade till… (och märkte att det var en Calder). Länk >Kungsträdgårdens vackra körsbärsallé i full blom. Prunus Accolade heter arten.
Vi orkar inte. Vi klarar inte detta ensamma längre. Det räcker nu.
Jag har inte gjort något fel. Jag har levt mitt liv prickfritt och generöst. Jag är en snäll, empatisk och skötsam person. Mitt liv kan öppet granskas till minsta detalj.
Det finns ingen giltig grund för det våld som statsmakten i hemlighet utövar mot mig och min man. Den falska informationen de ger ut har inget med verkligheten att göra. Det är gaslighting och rökridåer för att lura dig.
Allt handlar egentligen om mycket grova fel som motparten och staten själva har gjort sig skyldiga till. Och de försöker undvika sitt ansvar (och internationell skandal) genom att med våld göra mig till syndabock. Det är en typisk cover-up. Genom att slakta mig och min man försöker de komma undan. De följer det narcissistiska mönstret till punkt och pricka.
De har nu gjort mitt liv till en mardröm i över 10 år. Och det blir bara värre hela tiden.
Varför gör ni ingenting åt saken? Varför tittar ni bara tyst på, och accepterar deras förfarande? Varför tittar ni bort? Varför hjälper ni till att tysta ner saken?
Jag är helt slut.
En ensam svag individ i utsatt position har ingen chans mot en stor och mäktig statsmakt, om inte omvärlden ryter till. Har du gjort allt du kunnat?
Det samma håller på att hända igen, åt mig och min man Henrik. Vi har inte mycket tid kvar innan de tagit livet av oss också. Min hälsa och Henriks hälsa har aldrig varit så här svaga.
Det här är inte ett vanligt case. Det är ett historiskt case. Det ni ser är en modern avrättning. Ett case som visar landets karaktär.
Ni måste lyfta fram saken i offentlighet, överallt, till varje pris. Ni måste granska allt grundligt från alla håll. Från grunden, precis allt. Från början till slut. Varje detalj. Kräv full insyn och offentlighet i alla processer. Det räcker inte med att granska det som staten gör nu, det är rökridåer. Granska allt som skedde innan, helt från början, och granska extra noga situationen innan dess. Där hittar ni sanningen, det de vill gömma.
Staten är livrädd för granskning och måste gömma allt till varje pris. Deras verksamhet tål inte öppen granskning.
Ansvaret är på staten, inte på mig. Yttrandefriheten och konstens frihet borde vara okränkbara värden i ett demokratiskt samhälle. Det är staten som måste stå för sina löften, och följa sina lagar och internationella förpliktelser. Det gör staten bevisligen inte.
Du såg statsmaktens verkliga karaktär i Pekurinens avrättning. Karaktärer ändras aldrig.
Karaktärer kan hållas i schack genom mekanismer som total insyn, offentlighet, öppen granskning och allmän debatt med full yttrandefrihet och full information. Om dessa demokratiska mekanismer åsidosätts träder statsmaktens verkliga karaktär snabbt fram igen.
Vad gör staten när de tror att ingen kan titta på, när de får verka i hemlighet? Det är här du ser statsmaktens verkliga karaktär (som alltid tenderar att gå i tyrannisk riktning i sådana här situationer).
De tar allt jag har. Mitt liv, min hälsa och alla tillgångar. De ignorerar alla mina mänskliga och konstnärliga rättigheter och friheter. De kör ner oss till människovrak.
De har förstört mitt liv så grundligt det går, och tagit alla resurser ifrån mig. Jag har knappt ens haft råd med mat och mediciner.
Staten har bundit mig totalt, och satt munkavle på mig. Det är inte mycket jag själv kan göra eller säga. Jag får bara sitta tyst och se på när de misshandlar oss och sliter oss i bitar.
De har gått för långt.
Det hänger på dig nu. På er alla. Gör allt du kan!
Min kapacitet räcker inte till.
Henrik och jag klarar inte av att hantera situationen ensamma längre. Våra krafter och förmågor är begränsade. Vi är svaga och trötta.
Dela gärna: Dela gärna min webbplats www.kiakarlberg.org och informationen till så många som möjligt. Skicka mitt rop på hjälp till alla journalister, organisationer, politiker och människor runt hela världen.
Bilen (som är i nyskick, fullt utrustad, pedantiskt skött och körd bara 40tkm) torde vara värd minst 30.000 Euro – men du kan räkna med att de säljer den långt under sitt värde.
Statsmakten har redan tidigare tagit alla mina livsbesparingar. Här kan du se summorna, nästan 200.000 Euro.
Det är samma hemliga processer, samma hemliga domar och hemliga beslut igen. Processerna ingen får se eller granska. Processerna som inte följer några normala regler, och som inte följer lagar eller internationella fördrag. Processerna som inte tål offentlig granskning eller ljus.
Men onsdagens intrång var mer än bara en ny våldtäkt av vår hemfrid:
Vi hör till högriskgruppen för Coronaviruset. Vi har varit tvungna att vara hemma, i total isolering, i över 21 månader, alltså nästan två år (som att sitta instängd i ett fängelse). Vi har inte ens fått någon coronavaccinering. Henrik har ulcerös kolit skov och måste äta kortison. Han är mycket svag just nu. Coronadödsrisken för oss är definitivt inte över.
Det var en livsfarlig situation för oss.
Jag är trött och arg på hur finska staten sätter våra liv i livsfara om och om igen. De har genom allt visat att de inte respekterar våra liv och vår hälsa – eller alls tar mina och Henriks sjukdomar och funktionshinder i beaktande. Istället gömmer de helt hälsoaspekten.
Det är inte svårt att se att staten bara försöker bryta ner oss och radera oss.
Jag får snart säga som Arndt Pekurinen (innan staten slutligen dödade honom efter en långdragen dödsvals); Varför tar du mig till vildmarken för att dödas, du kunde ha dödat mig i Helsingfors.
“I nöd och lust, i medgång och motgång, skall jag älska dig Henrik, tills döden skiljer oss åt“, lovade jag honom. Tills döden skiljer oss åt.
Jag var bara 23 år gammal, min man Henrik likaså. Vi var hoppfulla och förväntansfulla inför framtiden. Vi hade stora planer.
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Kärleken bestod, men allvarliga kroniska sjukdomar, funktionshinder och hälsoproblem satte effektivt käppar i hjulen för våra planer.
Livet blev helt oförutsägbart.
Vi fick skrota alla planer, tänka helt om.
Våra karriärer slopades och livet gick istället ut på att försöka skapa ett hem, en omgivning och en livsstil helt anpassad efter funktionshinder och hälsa.
Istället för att leva, har vårt liv ofta handlat om att överleva.
Det, att vi ser ut att bära det bra, betyder inte att det inte skulle vara tungt. Livet är allt annat än enkelt.
Henrik har inte haft någon inkomst alls sedan 2005. Ingen lön, ingen pension, ingen sjukpenning, och inget arbetslöshetsunderstöd. Ingenting. En absolut nollinkomst alltså de senaste 16 åren.
Vi är helt utelämnade från det socialsystem som man hört att borde existera i Finland.
Läs mer om Henriks invaliditet
Det du just läste är en del av min utförliga berättelse om Henriks invaliditet.
Min man, Henrik Karlberg, är en av vår tids mest betydande och uppmärksammade konstnärer. “Svindlande vackra bilder“, säger alla. Men i snart 30 år har Henriks konstnärsliv präglats av funktionshinder, sjukdom och utanförskap. I artikeln beskriver jag målande och avklätt hur drastiskt hans invaliditet påverkat vårt liv, vår livsstil och våra inkomster.
Jag berättar bl.a. om hur Henriks inflammerade och degenerade ryggrad stelopererades, om återkommande diskbråck och kroniska ländryggssmärtor, om tider han varit totalt funktionshindrad, om hans kroniska autoimmuna sjukdomar (som Ulcerös Kolit och Rheumatoid Artrit), om hans Artros och utslitna leder, om magsår, prediabetes och kronisk njursvikt, om hans undervikt, näringsbrist och depression, och mycket mera. Om allt som gjort det omöjligt för oss att leva ett normalt liv.
Jag berättar också om hur illa det statliga hälsovårdssystemet bemött Henrik, och lämnat honom i ett totalt utanförskap.
Du får en inblick i hur vårt liv sett ut, och förstår bättre varför konsten, och det konstnärliga skapandet, blev Henriks metod för att hantera den svåra livssituationen.
Som konstnär har Henrik trots sina funktionshinder lyckats göra det han älskar och är passionerad för, på sina egna villkor, när han haft kraft och kapacitet till det. I sin internationellt uppskattade genre, Fine Art Nudes, är han Finlands ledande konstnär.
Som handikappad konstnär hör Henrik till en särskild svag och utsatt grupp i samhället. Men vad gör den finska staten? Den utsätter honom (och mig) för flerfaldig diskriminering och förtryck. Landet har ett ansvar, och har lovat saker, som det inte håller. Nu är det dags att ta dessa diskussioner till den globala nivån. Jag hoppas att en dag skall alla kunna få vård och rättvisa i Finland.
När jag berättar att vi inte tagit emot post på 10 år, så frågar många:
“Hur är det möjligt – att ni inte får någon post?”
Svaret är enkelt. Posten har aldrig varit viktig för oss.
Vi får alla fakturor rakt till nätbanken, som e-fakturor. Vi har inga tidningsprenumerationer och vill inte ha någon reklam. Vi har alltså inget behov av posttjänster.
För narcissister är posten en viktig makt- och kontrollmetod. Narcissister kan använda posten för att skrämma, hota eller kontrollera dig.
Sådan kommunikation kan skapa enorm stress för dig.
Stress är fundamentalt dåligt för din hälsa, både för din psykiska och din fysiska hälsa.
Både jag och min man Henrik är högkänsliga personer. Vi är extra känsliga för stress. Vi har stora hälsoproblem och funktionshinder. Henriks svåra kroniska sjukdomar blossar lätt upp och förvärras av stress, likaså mina hjärtproblem. För oss är det kritiskt att försöka undvika all form av stress.
Vi lever helt avskilda och isolerade från samhället, som eremiter. Du kan inte ringa till oss, eller skicka e-post eller post till oss. Vi följer inte heller massmedia – vi tittar inte på tv, lyssnar inte på radio, och läser inte tidningar. Sociala medier är helt obekanta för oss.
Det låter kanske exotiskt och excentriskt, men det är faktiskt det vettigaste du kan göra. Många av världens främsta filosofer och konstnärer har levt så. Det krävs ett visst avstånd för att man ska kunna se klart. För att man ska kunna uppnå frihet i tanke och kreativitet.
Vårt eremitliv är allmän kännedom, så alla (inkl. myndigheterna) vet om att det inte går att skicka post till oss.
Målet är naturligtvis inte att vara krånglig – att göra livet surare för mig själv eller för någon annan, utan tvärtom – målet är att göra livet så mycket bättre för alla, i hela världen.
“Hur gör man det i praktiken då”, frågar du kanske? “Hur kan man sluta få post?”
Vi slutade helt enkelt tömma vår låsta postlåda. Det var år 2012 när Henrik blev allvarligt sjuk i Ulcerös Kolit. Några elaka narcissister tog direkt chansen att börja bråka, när Henrik var som svagast. Läkaren befallde oss strängt att undvika allt som skapar stress.
Villa Kias postlåda fylldes då snabbt av gratisreklam. När postlådan var full slutade Posten helt enkelt att dela ut post till den.
Sedan beslöt sig Posten för att göra stora ändringar i sin service. Posten ändrade ensidigt villkoren för utdelning. Posten krävde att alla villor i vårt område skulle flytta sina postlådor till en central plats. Vi gick inte med på det, och protesterade genom att inte flytta postlådan.
Hur kan jag vara så innovativ, företagsam och nytänkande i min konst och i min forskning?
Det är frågor som folk ofta ställer mig.
För att förstå mig bättre, kan det vara bra att förstå min bakgrund, och mina anor. Min släktkultur.
Du kommer i den här artikeln att få lära känna min morfars far, Hemming Elfving, som var kommerseråd, konsul och affärsman. Han levde 1887-1965.
Du kommer också att få läsa om hans fina sommarställe, Villa Dannebrog, som du ser på akvarellmålningen ovan. Villa Dannebrogs trädgård var en av Finlands finaste och konstnärligaste trädgårdar på sin tid.
Hemming Elfving grundade vårt anrika familjeföretag Elfving. Jag är ägare i bolaget, och är född som Kia Elfving.
Hemming var en mycket innovativ, modig och företagsam person, som inte var rädd för utmaningar. Han var verksam inom många branscher.
De flesta finländarna förknippar honom troligtvis med varumärket Hangö kex, och dess välkända logo med ett leende ansikte.
Hemming var på sin tid en betydande industriidkare, och en av de allra bästa på reklam och marknadsföring.
Vill också du smaka på de härligt goda kexen efter att du sett hans reklam?:
Hangö kex reklam från 1920-talet
Hangö kex hette egentligen Finsk-Engelska Biscuit-fabriks Ab. Det var den första kexfabriken i landet (grundad år 1910 under Kejsardömet Rysslands tid).
Vid sidan av sin huvudtjänst vid kexfabriken i Hangö startade Hemming Elfving även en mycket lönsam fabrik tillsammans med Gustav Pauligs son Eduard Paulig, som senare blev VD för Paulig 1919-1947 (under hans tid växte Paulig till ett mycket betydande företag inom livsmedelsbranschen).
Elfvings och Pauligs gemensamma fabrik tillverkade havregryn för ryska armén, av spannmål som de köpte upp från ryska storgods.
Havregrynsproduktionen var så lönsam att Hemming kunde köpa in alla de övriga delägarnas aktier i Hangö kex. Från 1919 var han ensam huvudägare och direktör för Finsk-Engelska Biscuit-fabriks Ab. Verksamheten utvidgades kraftigt. Förutom förstklassiga kex producerade han även landets godaste lakrits, sötsaker och våfflor. Bolaget hade bl.a. en egen lådfabrik, ett eget tryckeri samt en kraftcentral.
Hemming gjorde också affärer i Danmark, och våren 1919 gifte han sig med Ingeborg Mathiasen i Köpenhamn. Ingeborg (1893-1969), eller Inge som hon kallades, var född i Knabstrup / Holbæk kommune på Själland (läs gärna min reseguide till Danmark här).
Min danska morfars mor Inge Elfving på ett av deras fartyg S/S Petsamo, 1931. Bild: Pietinen / Museiverket (CC BY 4.0)
Vid den här tiden grundade Hemming också en annan industri i Finland; Hangö margarinfabrik Ab, som introducerade idén att sätta “hälsosamt” margarin på brödet, istället för dyrt smör.
År 1921 utnämndes Hemming Elfving till riddare av den Kongelige Danske Dannebrogordenen. Dannebrogorden är en av två kungliga danska riddarordnar (den andra är Elefantordenen). Det är en ära som få finländare förunnats.
Några år tidigare (år 1917) hade Hemming köpt en konstnärsvilla och lantgård i Kyrkslätt.
För att hedra den danska värdinnan Inge, döptes stället om till Villa Dannebrog. Danmarks flagga heter nämligen Dannebrog på danska.
Hemming utvidgade gården, förstorade villan och anlade en fantastisk trädgård. Han byggde ett ståtligt danskinspirerat stall (som idag är en Ortodox kyrka). Han byggde växthus, ett vattentorn och en av Finlands första utomhusmaneger. Trädgårdsmästaren, chauffören och arbetarna fick egna bostadshus på området.
Han hade hästar, Ayshire-kor och hundar, och t.o.m. en egen björn.
Elfvings björnunge har klättrat upp i en björk, 1920. Bild: Bernhard Åström / Svenska litteratursällskapet i Finland (CC BY 4.0: beskuren)
Hemming byggde också Jorvas kvarn, nära tågstationen. Kvarnen hade ett stort spannmålsförråd, en verkstad samt ett elverk som försåg hela Jorvas med ström. Kvarnen var länge en av Kyrkslätts få stora industrianläggningar. Hemming byggde också här bostäder åt arbetarna. De speciella kvarnvillorna byggdes enligt dansk design, med branta tegeltak, öppna farstur och vita fönsterluckor.
Kvarnen byggdes för att säkerställa råvarutillgången till kexfabriken.
Villa Dannebrog fungerade främst som Elfvingfamiljens sommarställe. Huvudbostaden fanns i Hangö (på vackra Badhusvägen som i dag heter Appelgrensvägen).
Villa Dannebrog
“Vilken underbar ordning, skönhet och föredömlighet i allting!“
Så här beskriver hortonom Jenny Elfving Villa Dannebrogs innovativa trädgård i sin bok “Suomalaista puutarhataidetta / Finsk trädgårdskonst” år 1929. Jenny Elfving var en framstående kvinnlig pionjär inom trädgårdsbranschen, och hennes bok (som presenterade 15 konstnärliga trädgårdar) blev en riktig klassiker. Jenny var även en pionjär vad gäller utbildning för kvinnor.
Notera också att Villa Dannebrogs trädgård planerats av Lisa Geijer, en kvinnlig trädgårdsplanerare (mycket ovanligt på den tiden). Hemming Elfving verkade fördomsfritt för jämställdhet, baserat på merit och talang.
Utdrag ur boken “Suomalaista puutarhataidetta” (Finsk trädgårdskonst) av Jenny Elfving:
Lantbruksträdgård i Kyrkslätt
Vi får bekanta oss med en stor gårds väldiga, exemplariska trädgård.
Från en liten tågstation i Kyrkslätt leder vägen oss österut, och där öppnar sig, på högra sidan, stora, svagt sluttande trädgårdsland inför våra ögon. Den frodiga växtligheten och perfekta skötseln fångar din blick.
Det här är trädgårdskultur in i minsta detalj.
Redan granhäcken vid landsvägen är beundransvärd. Den är ung, bara ca 80 cm hög, men redan formklippt, dessutom i spetsig form.
Mot landsvägen öppnar sig en djup dal med ett brett, djupt vattenflöde. Dalens mitt är uppdämd, och över den går det en lång, elegant, gulfärgad bro. Dammen släpper normalt ut bara begränsat med vatten, men ibland, när vattnet sänks, finns här ett riktigt vattenfall. Vi förstår det bra när vi märker att det finns en stor konstgjord sjö på övre sidan av bron. Sjöns ena strand är skogsmark, medan den andra stranden upptas av stora områden med bärbuskar och köksträdgårdsodlingar. Sett från landsvägen är alltså den egentliga köksträdgården, samt den sköna, formella trädgården placerade till höger om vattendraget.
Vi befinner oss i en förmögen ägares trädgård, men ett brett spektrum av nytto-odlingar indikerar på att man även här tänker på lönsamheten. Platsen är alltså samtidigt en stor handelsträdgård.
Vilken underbar ordning, skönhet och föredömlighet i allting!
När vi går längs de breda, välskötta sandgångarna, som kurvar fritt enligt terrängen, kan vi med fascination konstatera, att man på dessa stora områden ypperligt bemästrat att kombinera hemträdgårdsbegreppet – detta förvisso i stor skala – med lönsamma odlingar.
Förhållandevis stora områden är också gräsmatta, men det finns en naturlig orsak till detta. På många platser märker du att dessa böljande gräsmattor täcker bergiga delar, vars toppar ofta lämnats synliga medan mellanområdena kompletterats med planteringar.
Vi konstaterar med nöje att trädgårdsplaneringen har krävt verkligt stor förtrogenhet. Vi gratulerar fru Geijer för denna vackra och utomordentliga prestation! – För övrigt sköts området av en manlig trädgårdsmästare.
Den mästerliga ordningen, som man så sällan får se ens i plantskolor, och i förhållandevis få privata trädgårdar, är delvis trädgårdsmästarens förtjänst, men framför allt gårdsägarens förtjänst.
Det talas allmänt om hans eminens och mästerlighet. Naturligtvis också om hans “krävande natur”, utan vilken inget skapligt föds.
Ägaren är en affärsman, som bor med sin familj här bara en del av sommaren.
Lantbruket är delat i två delar, varav den andra delen med nötkreatur och åkrar ligger några kilometer bort.
På huvudtomten finns det flera byggnader.
Förutom huvudbyggnaden bör även trädgårdsmästarens mycket nätta bostad nämnas, samt en viss arbetarbyggnad och ett vackert stall.
De bästa hästarna hålls nämligen på denna del.
Hela det här området är ca 10 hektar.
Eftersom platsen är en höjd finns det vid utsikt åt två håll. Mellan och runt alla byggnader finns jämna, välskötta gräsmattor som avskärs av några få, praktiskt dragna och släta körvägar.
Trädgårdsmästarens bostad ligger mycket centralt vid en huvudgång. Den är i sig en liten sevärdhet ur trädgårdsplaneringsperspektiv. Just så här borde omgivningen kring det lilla hemmet arrangeras, också om huset skulle stå skilt för sig! Det var synd att vi inte lyckades få någon bild. Byggnaden omges av gräsmatta och i närheten finns en liten skogsdunge. På sydsidan har man på grund av sluttningen skapat ett stenröse som är täckt av vildvin. På insidan av stenröset finns en syrenhäck. Runt röset och delvis på den sluttande gräsmattan finns prydnadsbuskar såsom korneller, älggräs och parkrosor. En sådan här central belägenhet på bostaden, med vid utsikt åt alla håll, har stor betydelse för övervakandet av arbetet.
Annorstädes, till vänster om huvudbyggnaden, finns det ett lägre beläget utbrett område, där moderna växthus och stora drivhus är placerade. Dessa sköts av en särskild trädgårdsarbetare. Läsaren får ursäkta, att vi börjar härifrån. Men eftersom ägaren själv sällan bor här, har vi ur trädgårdens synpunkt velat lyfta fram den här livsnerven. På gården bor förvisso också en agronom, som delvis fungerar som gårdsägarens ställföreträdare och sköter det egentliga jordbruket, som finns på den andra delen av gården.
Huvudbyggnaden är placerad på en ganska hög plats, från vilken tomten sluttar svagt åt olika håll.
Bakom huset, på norra sidan, ser vi skog en liten bit bort. Närområdet runt byggnaden är utjämnat. Området till vänster utgörs av en brant backe, som är formad till en sluttning med en hög stenmur. På kanten har man planterat en hagtornshäck. Innanför den finns en smal gräsmatta med några buskar, som ädelsyrener, doftschersmin, naturligt växande träd, samt en sittplats med vita trädgårdsmöbler. I övre delen av sluttningen växer vildvin, som syns i sin fulla prakt på bilderna. Också byggnadens vägg är delvis täckt av vildvin.
På båda sidor av huvudgången stoltserar uppstammade buxbomar, Buxus sempervirens, planterade i lådkrukor. Hagtornshäcken fortsätter en bit högerut, till ett jämnt område. Den stora huvudgången, som börjar vid landsvägen, slutar här vid en öppnare del, och på båda sidorna höjer sig stiliga, fyrkantiga hagtornspelare upp från häckarna.
På båda sidor av vägen, finns det i långa blomsterkolumner stora, ljusröda pelargoner, och på kanterna silvriga Santolina maritima. Bakom blomsterkolumnerna ståtar en rad med stamrosor.
Lite till höger, på mitten av gräsmattan, höjer sig en väldig flaggstång. Vid dess bas finns en blomrundel, där det förra sommaren växte heliotroper och Montbretia – den sistnämnda är en knölväxt, som har svärdaktiga blad och små, brunaktiga, liljeliknande blommor.
På byggnadens högra sida ser vi en bergskulle täckt av perenner. Helt som alla bergsplatser här i allmänhet, så har också denna sin alldeles egen prägel. Trots att det här är husets enda “stenpartiplantering”, så innehåller den också annat än enbart “stenpartiväxter”. Här och där möter du lägre och även halvhög blomstring. På detta sätt ser vi en harmoni mellan denna och de gräskulleplanteringar som presenteras senare. Speciellt alltså, på alla sätt, och rekommenderas som omväxling!
Trädgårdsskapelsen sammansmälter från denna plats stegvis med orörd natur.
Nära bergspartiet, på andra sidan vägen, innanför buskagen, finns en intensiv praktplantering – härliga och vackra rosor.
Efter att vi har njutit av “centralpunktens” eleganta planteringar går vi längs den stora gången vänsterut. Vi passerar, på den högra sidan, trädgårdsmästarens bostad och unga körsbärsträd planterade i gräsmattan.
Till vänster, kopplad till gången, noterar vi en liten, rolig träbrunn, som omges av ett fyrkantigt sandområde, kantat av buskrosor. Vi konstaterar: just så här borde brunnens plats vara, – och tillika befinner vi oss vid det vida, gräsmattsomgivna stallområdet, vars sandgård på norra sidan, med sina jämna sluttningsvallar, är infälld i den högre gräsbevuxna sluttningen.
Stallet är vitrappat, och två av väggarna är täckta av vildvin, likaså pumphuset närmare vägen.
Som vi redan nämnde, så finns odlingarna på andra sidan om huvudgången. Den största delen är unga äppelträd, och mellan dem finns köksväxter.
Där odlingsmarkernas fyra vägar möts, noterar vi en egendomlig vit ribbad staketcirkel. Det är en vattenreservoar, och den är mycket dekorativ mitt i de stora odlingslanden, och eftersom platsen är lite högre så syns den i varje riktning, och bryter monotonin. På samma gång fyller den en praktisk funktion. I staketet finns en liten dörr, där man kan hämta vatten. I augusti omgavs reservoaren av glödande, rödblommande krasse.
När man betraktar denna plats kan man inte låta bli att tänka: “Det här borde vara en trädgårdsskola.” Då allt är så exemplariskt ordnat och odlingarna så mångsidiga både på friland och “under glas”, så är det synd att många privatpersoner, men också professionella, inte får komma hit för att lära sig förträffliga odlingsmetoder, samt de två mycket viktiga och svåra principerna som följs här: effektiv tidsanvändning och ordning! – Det vore önskvärt att man hädanefter åtminstone skulle ta emot praktikanter”.
Här slutar det översatta utdraget ur boken.
Villa Dannebrog
Akvarellmålningen av Villa Dannebrog är gjord 1924 av konstnären Juho Mäkelä.
Efter att Hemming hade ägt Villa Dannebrog i ca 20 år, såldes stället till friherre Aminoff (år 1937). Här tog villans blomstringsperiod slut.
I dag är Villa Dannebrog ett Ortodoxt kloster, som heter Pokrova Ortodoxa Brödraskap. Det vackra stallet har gjorts om till en Ortodox kyrka. Du kan besöka trädgården (i nuvarande form) under evenemanget Öppna trädgårdar.
Hangö kex såldes & nya projekt
Hemmings gode vän Karl Fazer var väldigt förtjust i Hangö kex – och ville köpa hela verksamheten. Fazer lyckades slutligen övertala Hemming att sälja. Oy Karl Fazer Ab övertog verksamheten 1927.
Hemming hade då flera andra projekt på gång.
Han hade grundat Hangö konservfabrik (en fiskförädlingsfabrik).
År 1928 grundade Hemming också Leipomotuote Oy, ett stort bageri i Viborg (en stad i Karelen som en kort period hörde till Finland).
Nästa stora projekt blev storskaligt sillfiske (från 1928/1929 framåt).
Hemming införskaffade 5-6 stora fartyg som fiskade i vattnen kring Island.
S/S Petsamo. Bild: Finlands sjöhistoriska museum (CC BY 4.0)
Huvudfartyget, S/S Petsamo, var ca 125 meter långt. Det fungerade som en flytande konserveringsfabrik (den största och modernaste i världen på den tiden). Fisken rensades och packades redan på fartyget, direkt efter fångst. Det var effektivt, nytänkande och möjliggjorde en högre kvalitet. Själva fiskandet sköttes av 25 båtpar som drog not (totalt 50 mindre fiskemotorbåtar).
S/S Petsamo hade en stor besättning på över 400 personer, varav ca 80-150 var kvinnor. Matbordet lär ha varit 80 meter långt – och maten bättre än vad folk var vana med.
Hemming utrustade också fartyget med ett litet sjukhus (med läkare, sjuksköterskor, poliklinik och operationssal) – för att kunna ta hand om besättningen, ifall någon blev sjuk. Det var en så stor trygghetsfaktor för alla, att knappt någon alls blev sjuk. Den sysslolösa läkaren fyllde sin tid med fotografering istället.
Fartyget hade t.o.m. en egen fotoateljé, samt ett flygplan (med en berömd pilot), som kunde spana efter stora fiskstim från luften.
S/S Petsamos Junkers-flygplan. Bild: Finlands sjöhistoriska museum (CC BY 4.0)
Elfvings fiskeflotta var en av världens största och bäst utrustade. Rederiets huvudkontor fanns i Hangö.
År 1936 fusionerades Elfvings fiskeflotta med ett annat bolag och bytte namn till Finska fiskeri Ab (Suomen kalastus Oy). Hemming var bolagets VD till 1939.
Vid denna tid inleddes också Elfvings import- och partihandelsverksamhet (i Helsingfors), som under årens lopp varit mycket varierande och mångsidig.
Kappsegling med kungen
Hemming tillbringade alltid en stor del av sin fritid till sjöss. Han var en ivrig och berömd tävlingsseglare, och tävlade (och vann) flitigt i både Skandinavien och Amerika.
Han var gammal bekant med Danmarks kung Kristian X (som allmänt kallades Danmarks seglarkung). Båda två hade en livslång passion för kappsegling – och de tävlade i samma regattor.
Hemming beställde flera segelbåtar från Åbo Båtvarf – smäckra och otroligt vackra båtar konstruerade av mästerlige Zaké Westin. Åbo Båtvarf var på den tiden en av världens bästa båtbyggare. Du kan beundra en av Hemmings fina båtar, Merenneito II, på varvets hemsida här. På bilden har Hemming vit kaptenshatt, och står bredvid fru Inge.
Hemming var även Kommodor i Hangö Segelförening 1926-1933.
Elfving med sin pluton. Kyrkslätts ulaner i Hangö 1920. Bild: Bernhard Åström / Svenska litteratursällskapet i Finland (CC BY 4.0: beskuren)
Hemming var ulanernas ledare och firade ofta med general Mannerheim. Mannerheim var nämligen en av hans grannar i det fina villaområdet på Badhusvägen i Hangö (Mannerheim var skriven i Hangö 15.2.1919-1.3.1935, och ägde en villa där till 1931).
Hemming Elfving erhöll titeln kommerseråd 1932.
Hemming bodde också många år i Skagen (Danmark), där han ägde ett hus på Østre Strandvej 63. Vid andra världskriget var han utsänd där av finska regeringen (Folkförsörjningsministeriet), med uppdrag att bl.a. förse Finland med livsviktig proviant. Efter kriget, år 1945, grundade han Fin-Fisk A/S i Danmark. Han reste med diplomatpass, har jag för mig.
Det finns så mycket mer spännande att berätta om honom – men för att inte göra detta inlägg allt för långt, så får det bli till en senare artikel.
Jag hoppas du fått en liten inblick i min morfars fars liv, och att du på så sätt kan förstå hur allt kommit att påverka också mitt liv, och vem jag är; en fördomsfri, företagsam och kreativ pionjär och nytänkare.
Min morfar Nils Elfving, som också är kommerseråd, tog över Elfving-familjeföretaget efter sin far Hemming. Min morfar växte upp och gick i skola i Hangö, men somrarna (samt vinterloven) tillbringade han i Villa Dannebrog. Mycket av det jag har skrivit här, om Hemming, Inge och Villa Dannebrog, är sådant jag minns att han har berättat för mig.
Som äldsta barnbarn tränades jag till att ta över familjeföretagets ledning. Jag valde dock en annan väg. Trädgårdar växer igen, gamla fartyg skrotas, och döda glöms bort. Deras värde är förgängligt. Idéer däremot kan bestå för evigt. Jag valde att satsa på bestående värden, såsom konst, filosofi och stora idéer. Och jag vet att min filosofi Anti-narcissism en dag kommer att revolutionera hela världen.
Den här charmiga kameran har jag ärvt av min farfar Karl-Erik, som var borgmästare i Karleby. Kameran var hans dyrgrip – det han älskade mest av allt i livet.
Farfar hade sitt namn vackert ingraverat på kameran (framför avtryckaren), som på en vigselring. Kameran var hans skatt.
Min farfar var jurist. Han var en sträng och allvarlig man. Jag minns honom som en rätt sorgsen man, och hans största besvikelse i livet var hans barn.
Men när han hade denna kamera i handen var han gladare, så han hade den nästan alltid med sig. Jag tror det var hans lyckoamulett. Det var kanske hans flykt från verkligheten.
Här ovan poserar min farfar stolt, med kamerafodralet i handen, framför en reklam för tyska Playboy. Bilden är från början av 1990-talet.
Den tyska versionen av Playboy publicerar väldigt vackra nakenbilder, i en mer europeisk stil än den amerikanska versionen. På farfars tid uppskattade vettiga människor nakenhet som något vackert och fint – det var ingenting folk var barnsligt livrädda för. Nakenhet representerar ju den ultimata friheten, det mest naturliga av allt. Och det ser man tydligt på den här frigjorda, glada och stolta bilden av min farfar.
Kameran är en Olympus Trip 35 från 1973. Det är en filmkamera.
Som konstnär har jag fått utbildning i traditionell framkallningsteknik, så jag kan själv göra pappersbilder manuellt i mörkrum. Det finns en charm i det, som inte går att återskapa med digital utrustning.
Jag tar det som en ära att det var jag som fick farfars dyrgrip. En kamera säger mer än tusen ord.
Jag är expert på godsaker (en ärvd egenskap från min mammas sida).
En av mina förfäder, Johan Gustaf Thilén, var en känd konditor och konfektmakare i Vasa. Det var han som lärde (sin lärling) Karl Fazer göra choklad. Karl Fazer köpte senare också upp min morfars far Hemming Elfvings kex- och lakritsproduktion i Hangö (Hangö kex).
Vår bröllopstårta
När jag och min man Henrik gifte oss våren 1998, i Svartå Slott, ville vi att bröllopstårtan skulle bli ett minne för livet, en riktig höjdpunkt.
Vi var stamgäster på Svartå Slott, och gillade deras mat. Vi hade provätit hela bröllopsmiddagen innan – en bröllopsmeny som Slottet komponerat. Huvudrätten var “And på Slottets vis”, och det var slottsherren själv som hade jagat vilt.
Slottet lovade ordna den godaste bröllopstårtan i världen till oss; en fantastisk prinsesstårta från St. Honoré i Lojo. Vi fick veta att den skicklige konditorn Timo Stolpe hade stor erfarenhet (bl.a. från det svenska hovet).
Bröllopstårtan var ett riktigt mästerverk! Och den var faktiskt den godaste i världen. Jag har ätit många prinsesstårtor (flera gjorda av stjärnkonditorer och Nobelfestkonditorer), men har aldrig smakat någon godare. Konditorn hade verkligen lagt ner själ och hjärta i den ljuvliga kreationen. Jag vill rekommendera St. Honoré till dig.
Se hur fin bröllopstårtan var:
Musiken vid vår vigsel
Vi vigdes i Svartå slottskyrka av Gunnar Weckström.
Kyrkan i Svartå är speciell för mig. Min förfader Karl August Möller var präst i slottskyrkan i 50 år (från 1864 till 1914). Det är en imponerande lång tid av trofast tjänst i samma kyrka.
Min mamma bredvid slottskyrkans porträtt av vår förfader Karl August Möller.
Både jag och Henrik är högkänsliga personer. Det var mycket viktigt för oss att musiken på vigseln skulle representera våra personligheter och våra värderingar, på ett djupare plan.
Vår vigsel inleddes med:
Närmare Gud till Dig (engelsk titel: Nearer my God to Thee). Det är den underbart vackra och känsliga sången som spelades när Titanic sjönk. Den satte stämningen och atmosfären för det som komma skall – slutet på något gammalt och början på något nytt.
