Kära du, som är långt borta, men ändå så nära mitt hjärta.
Jag vill önska dig en God Jul och ett Gott Nytt År!
Genom alla tider har julen symboliserat en sorts frihet från det förtryck som omger oss alla.
Ljus i mörkret, värme i kylan, fred och samvaro, en fest när det varit kärvt eller brist, och en stilla stund i oron.
Julen har inneburit en vändpunkt, när mörkret bryts, och vi går mot ljusare tider.
Våra hjärtan och sinnen förs samman, oavsett var vi är.
Tillsammans.
Tack för att du finns, tack för all din kärlek och allt ditt stöd, och tack för allt du gett!
Tack för att du berikar världen med ditt liv och din person, din kärlek och din omsorg.
Du är alltid i mitt hjärta!
Jag vill önska dig värme och kärlek i överflöd, och allt gott!
Varma julhälsningar, Kia
Jag vill avsluta min julhälsning med den vackra hymnen Panis Angelicus, framförd av Luciano Pavarotti. Se också fjolårets julhälsning här (med en vacker julbön i Slottskyrkan).
I dag firas det Mors dag i Finland (samtidigt som körsbärsträden blommar så vackert).
Jag stannar ofta upp och tänker på min mamma, och på min man Henriks mamma, och vill börja dagens inlägg med ett kärleksfullt budskap till dem:
Glad Mors dag!
Tack för all omsorg och kärlek! Tack för allt ni gjort!
Jag är innerligt tacksam för att ha fått växa upp med en omtänksam, älskande och varm mamma.
Våra körsbärsträd blommar just nu för er – med sina rosa, delikata och ljuvliga blommor!
I Sverige firas Mors dag lite senare, den sista söndagen i maj. Den enkla anledningen till det är att det brukar finnas mera blommor att plocka och ge till mammorna då.
En ny säsong
Körsbärsblomningen är inledningen på en ny säsong – en ny början med nya möjligheter.
I år slog den allra första körsbärsblomman ut 4.5.2022 i vår trädgård.
Så skir, så vacker, slog blomman ut i den bländande vårsolen. Först en, sedan en till. Här idag, borta imorgon. En stund i tiden. Ett ögonblick. Så närvarande men ändå så bräcklig.
Jag önskar att jag kunde stanna tiden. Just här, under körsbärsträden. I en tyst sekund, som varar för evigt.
Vad är det som gör körsbärsträdens blomning så speciell? Är det den korta tiden de blommar? Att man vet, att blommorna endast är en övergående prakt? Är det att blommorna är delikata och sköra? Eller är det de vackra, sirliga och bara grenarna med sina känsliga och näpna blommor, med härliga rosa färger?
Det är alltihop. Att man får njuta av något så fantastiskt bräckligt och vackert, en kort stund.
Körsbärsblomningen är en bra metafor för livet. En metafor för den kraftfulla, vackra men övergående gåvan som livet är. En symbol för skönhet, förnyelse och livets tragiska bräcklighet. En påminnelse om att livet är kort, och att vi ska leva i nuet med full styrka innan vi faller ner som blombladen. Vår tid är begränsad. Så ta vara på tiden, det du har fått, det är din gåva.
Vi föds, blommar upp med färgsprakande prakt, för att sedan försvinna. Allt är förgängligt.
Jag väljer att blomstra. Om och om igen. Jag väljer liv, sanning och skönhet. Jag väljer den goda kampen. Kärleken. Jag står upp mot det onda. Om och om igen.
Körsbärsblomningen kommer varje år, med sin härlighet, oavsett omständigheterna. Krig eller fred, demokrati eller tyranni, körsbärsträden blommar ändå.
Körsbärsblommorna är inget du bara observerar. Vi är alla som körsbärsblommorna. Vi kan blomma klart och vackert, en kort tid, men det kommer alltid ett slut, alldeles för fort.
Det ger perspektiv på livet, och påminner oss att blomma upp, varje stund av våra korta liv.
Skulle livet vara vackrare om körsbärsträden blommade året runt? Jag tror inte det. Deras skönhet sitter i det bräckliga, det kortvariga. Det är den efemära, flyktiga blomningen som gör den så speciell.
Bara en dryg vecka brukar körsbärsträden blomma (ibland upp till 10 dagar). Om vädret är regnigt och blåsigt så blir blommornas liv kortare.
Varje moment är speciellt: knopparna och förblomningen, den första blomman, huvudblomningen, och när blommorna slutligen trillar av och faller till marken.
Vi kan inte påverka när blomningen sker. Vi får tålmodigt vänta, se dem komma och gå, och uppskatta varje stund, och sedan släppa dem. Borta för alltid.
Så här har körsbärsträden blommat i vår trädgård (på Hirvensalo i Åbo) de senaste åren:
När jag berättar att vi inte tagit emot post på 10 år, så frågar många:
“Hur är det möjligt – att ni inte får någon post?”
Svaret är enkelt. Posten har aldrig varit viktig för oss.
Vi får alla fakturor rakt till nätbanken, som e-fakturor. Vi har inga tidningsprenumerationer och vill inte ha någon reklam. Vi har alltså inget behov av posttjänster.
För narcissister är posten en viktig makt- och kontrollmetod. Narcissister kan använda posten för att skrämma, hota eller kontrollera dig.
Sådan kommunikation kan skapa enorm stress för dig.
Stress är fundamentalt dåligt för din hälsa, både för din psykiska och din fysiska hälsa.
Både jag och min man Henrik är högkänsliga personer. Vi är extra känsliga för stress. Vi har stora hälsoproblem och funktionshinder. Henriks svåra kroniska sjukdomar blossar lätt upp och förvärras av stress, likaså mina hjärtproblem. För oss är det kritiskt att försöka undvika all form av stress.
Vi lever helt avskilda och isolerade från samhället, som eremiter. Du kan inte ringa till oss, eller skicka e-post eller post till oss. Vi följer inte heller massmedia – vi tittar inte på tv, lyssnar inte på radio, och läser inte tidningar. Sociala medier är helt obekanta för oss.
Det låter kanske exotiskt och excentriskt, men det är faktiskt det vettigaste du kan göra. Många av världens främsta filosofer och konstnärer har levt så. Det krävs ett visst avstånd för att man ska kunna se klart. För att man ska kunna uppnå frihet i tanke och kreativitet.
Vårt eremitliv är allmän kännedom, så alla (inkl. myndigheterna) vet om att det inte går att skicka post till oss.
Målet är naturligtvis inte att vara krånglig – att göra livet surare för mig själv eller för någon annan, utan tvärtom – målet är att göra livet så mycket bättre för alla, i hela världen.
“Hur gör man det i praktiken då”, frågar du kanske? “Hur kan man sluta få post?”
Vi slutade helt enkelt tömma vår låsta postlåda. Det var år 2012 när Henrik blev allvarligt sjuk i Ulcerös Kolit. Några elaka narcissister tog direkt chansen att börja bråka, när Henrik var som svagast. Läkaren befallde oss strängt att undvika allt som skapar stress.
Villa Kias postlåda fylldes då snabbt av gratisreklam. När postlådan var full slutade Posten helt enkelt att dela ut post till den.
Sedan beslöt sig Posten för att göra stora ändringar i sin service. Posten ändrade ensidigt villkoren för utdelning. Posten krävde att alla villor i vårt område skulle flytta sina postlådor till en central plats. Vi gick inte med på det, och protesterade genom att inte flytta postlådan.
Som liten började jag dansa klassisk balett och modern dans. Sedan dess har jag dansat och koreograferat. Du kan läsa mer om mitt liv i Allt om Kia.
Dans är en av de mest fundamentala konstformerna, en mystisk och nästan primitiv kraft. Vi människor har genom historien praktiserat dans på många olika sätt, t.ex för konstnärliga, sociala, religiösa, politiska, pedagogiska och terapeutiska ändamål. Vi dansar till musik, som är ett annat mysterium. Eller så dansar vi i tystnad, till frånvaron av musik.
Dansen är ett dynamiskt berörande språk som talar utan ord, en efemär konstform, en känslig, flyktig och kortvarig händelse, som inte kan förkroppsligas i något fast objekt. Det är en levande upplevelse både för dansaren och publiken.
“Dansen är ett dynamiskt berörande språk som talar utan ord, en efemär konstform, en känslig, flyktig och kortvarig händelse, som inte kan förkroppsligas i något fast objekt.”
Dansen är frihet förkroppsligad för mig. När jag dansar upplever jag en annan kontakt till mig själv och min omvärld, den verkliga verkligheten, än när jag bara tänker. Det är ett besök i en annan dimension, utan filter, en intensiv och intuitiv tillvaro i stunden.
Som filosof och forskare är jag också intresserad av dansens kinestetiska och somatiska element i kombination med neurovetenskap och empati. Jag ska återkomma till det i kommande inlägg.
Den teknologiska utvecklingen har gjort det möjligt att njuta av dans på nya sätt.
Jag vill ta med dig på en utflykt i dansens värld, genom att dela två speciellt vackra och inspirerande dansvideor, med fin filmning och duktiga dansare. Båda filmerna är gjorda av Jacob Sutton.
Äntligen är april här. För mig är april en av de härligaste månaderna på året, av många olika orsaker.
För mig och min man är det som om vintrarna inte alls existerar, vi går i ide. När snön smälter och solen börjar värma så vaknar vi upp. Vårt liv börjar igen. Helt som naturen och vår trädgård. Fåglarna återvänder och vårblommorna sticker upp i rabatterna och gräsmattan. Varje dag upptäcker jag tiotals nya våririsar, som är så vackra och delikata blommor.
Denna månad firar vi också vår 23:e bröllopsdag (vi gifte oss 1998).
Vi brukar alltid fira vår bröllopsdag på något extraordinärt sätt. Vi har exempelvis firat dagen med fina kulinariska upplevelser på olika flerstjärniga restauranger (ur Michelinguiden) som t.ex. Gordon Ramsay, Mathias Dahlgren och Hans Välimäki restaurangerna. Vi har ätit många stjärnor under årens lopp. Andra år har vi firat på extraordinära sätt som knappt kostat någonting, som att gå till Hesburger.
När vi var friskare kunde vi spendera vintrarna i varmare trakter. Då levde man året runt.
Henrik och jag har varit hemma i Åbo nu i ett sträck sedan våren 2017, utan att alls resa något. Det är alltså över fyra år sedan vi har varit utomlands. Fyra år isolerade i Finland är en väldigt lång tid.
Alltid när det blir påsk tänker jag på alla gånger vi firat påsken i Spanien, med de katolska traditionerna. Där är påsken årets största högtid, och den firas med stora processioner och evenemang.
Vi firar påsk till minne av Jesu död och uppståndelse. Jesus var det oskyldiga offret som dog för alla andras räddning. Han återuppstod och segrade över döden och ondskan. Graven var tom, jag har själv kollat.
Påsken handlar om tro, hopp och kärlek. Genom tron välkomnar vi Gud in i våra liv. Och med Jesus får vi hopp och en framtid. Genom Honom fick vi frihet. En frihet och sanning som är öppen för alla. Det Han gjorde för oss var kärlek. Han led för oss och Han dog för oss.
Vi får låta Jesus vara ljuset i vårt mörker och tacksamt ta emot det Han gjort för oss. Vi får hålla ögonen på korset och gå i Hans fotspår.
Vi måste komma ihåg att många av oss hamnar att lida för att rädda andra, och för att stå emot mörkret. Vi får tro och lita på att Gud är med oss, och ger oss det vi behöver.
Det här är min tv. Det är en stor och djup Panasonic från år 2000. Det är den enda tv:n som jag skaffat i hela mitt liv. Den kostade 5000 mark (men jag lyckades få 2000 mark rabatt).
Jag tittar inte på tv. Jag använder inte tv:n.
Min tv kan inte ens ta emot digitala tv-sändningar (och jag har ingen digibox).
Efter år 2007 (då de analoga sändningarna upphörde i Finland) visar tv:n bara satellitkanaler, via en gammal satellitmottagare. Vårt hus har en motoriserad parabolantenn, som i princip borde kunna ta emot över 5000 internationella kanaler, men tv-tittande intresserar inte mig.
Jag har, de sista tio åren, bara använt tv:n några gånger, för att sporadiskt titta på Formel 1 motorsport-tävlingar (då dessa ännu sändes gratis på den tyska RTL satellitkanalen).
Att se på Formel 1-tävlingar är egentligen motstridigt för mig, eftersom jag inte gillar vad den världen står för: narcissism, miljöförstöring, alkohol- och förut även tobaksreklam, uppblåsta egon och ohälsosamma hierarkier, mansdominering och ojämlikhet, fokusering på pengar, makt och hemligheter. Det är narcissisternas drömvärld; narcissisternas lekpark!
Kanske var det ändå spänningen som (förut) attraherade mig – hur skall det gå, vem vinner? De senaste årens F1-tävlingar har nog varit ganska enformiga. Slutresultatet har varit klart från början. Det blev tråkigt att titta på. Kanske tittandet bara var en gammal inlärd vana, någonting jag vuxit upp med.
FIA, Fédération Internationale de l’Automobile, som arrangerar Formel 1-tävlingarna, har förresten också använt mina bilder (på internetsidorna och i sin internationella kommunikation).
Varför tittar folk egentligen på tv?
Jag läste sorglig och skrämmande statistik om människors media konsumtion. Genomsnitts-amerikanen utsätter sig för media i upp till 11 timmar per dag. Många människor har tv, radio, internet eller social media påkopplade under hela sin vakna tid (både hemma och på jobbet).
Vi har tidigare bott vinterhalvåren i Stockholm, i en hyresbostad som hade en fungerande tv. När jag tittade ut på grannhusen observerade jag att nästan alla som var hemma alltid satt och tittade på tv, hela kvällarna. De satt bara stilla i sofforna och glodde på tv-rutan. Som levande döda. Vad tittar de riktigt på?
Eftersom tv är relativt obekant för mig ville jag experimentera. Jag startade tv:n för jag ville skaffa information för min empiriska forskning.
Det fanns en massa tv-kanaler att välja på (kanske 40 st). Men ändå fanns det inte riktigt något värt att titta på. Varje program hade en narcissistisk agenda, medveten eller omedveten. Det var olika sorters försök att påverka ens tankar, känslor och hjärna. Tv:n är ett mycket fint och välfungerande medel för kommunikation och manipulation.
Efter att ha tittat på tv en stund, kände jag mig som den dummaste personen på jorden. Jag hade slösat bort en värdefull bit av mitt liv på någonting som bara gör att man mår dåligt. Jag har svårt att tro att någon skulle vara helt nöjd med systemet som det fungerar nu. Jag tror att alla längtar efter något bättre.
Generellt kan jag konstatera: • Om du vill vara deprimerad, och må dåligt (psykiskt och fysiskt), så titta på tv! • Om du vill vara fri, och vara hälsosam (psykiskt och fysiskt), så släng ut tv:n!
För att fördjupa min empiriska forskning har jag sedan gått vidare och granskat bakgrunden till människorna som ligger bakom det som visas i tv. Jag har granskat deras liv och deras agendor.
Resultatet och slutsatsen är nästan alltid den samma. Alla narcissismens red flags kommer upp. Mönstret är tydligt. De flesta personerna; nyhets- och mediamoguler, regissörer, skrivare/författare, producenter, skådespelare, med flera, är helt klart narcissister.
Allt har en agenda, och agendan är alltid styrd av narcissister.
Som högkänslig person har jag djupa och skarpa sinnen. Högkänsliga personer lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Våra hjärnor och nervsystem fungerar annorlunda (känsligare) än en vanlig människas hjärna. Vi har högre aktivitet i den delen av hjärnan som påverkar uppmärksamhet, minne, känslor, empati, språk, tidsuppfattning, beröring, smak-, lukt-, syn- och hörselupplevelser.
Vi högkänsliga anar faror och ser risker innan andra människor gör det. Vi ser mönster och sammanhang. Vi genomskådar lögner och manipulationer.
Jag kan därför uppfatta nyanser och vibbar som andra inte märker.
Tv:n påverkar ditt sinne i oproportionerliga mått. Det du sätter in, kommer exponentiellt ut.
Så småningom slutar du tänka själv. Du accepterar budskapen som kontinuerligt planteras i dig. Du accepterar illamåendet och tror att det är normalt. Att det är fel på dig. Som en groda i en kastrull som sakta hettas upp, utan att grodan själv märker någonting, innan det är försent.
Många intalar sig själva att de kopplar av med att titta på tv.
Vetenskapligt sett så är det inte alls psykiskt eller fysiskt avkopplande att titta på tv, eftersom ögonen och hjärnan inte får vila. Vill du koppla av måste du stänga ögonen.
Tv:n är full av drama, våld, olyckliga nyheter och tomma människor – allt som karaktäriserar narcissisternas värld.
Man blir illa berörd, orolig och deprimerad. Man blir rädd. Det är inte avkoppling.
Tv:n försöker fånga oss i någon sorts snara, göra oss beroende av något som vi egentligen inte behöver eller vill ha i våra liv. Det är som en psykologisk drog. Det är gaslighting.
Det är likadant överallt i världen, ett globalt problem, som bottnar sig i narcissism. Narcissismen är roten till det onda i världen. Problemet bakom de flesta andra problem.
Min slutsats är:
Vill du må bättre? Sluta titta på tv och gå istället ut i trädgården eller naturen, och gör något konkret. Din kropp och själ kommer att tacka dig.
Så ser min trädgård ut – när man aldrig tittar på tv
Ett annat förslag är att varje dag själv lära dig något nytt, genom att kritiskt läsa och forska! Börja med filosofi så får du en bra grund att förstå din omvärld. Lär dig också om anti-narcissism.
Fortsätt med t.ex. historia, psykologi och språk. Jämför dig inte med andra, utan försök att varje dag bli en bättre person än den person du var dagen innan.
När det gäller tv så rekommenderar jag samma strategi som alltid när det gäller narcissism: No Contact. Det är den enda fungerande strategin för att bevara dig själv, och bli fri från narcissisternas sjuka och våldsamma värld.
Victor Westerholm (1860-1919) var en banbrytande konstnär och släkt med min man Henrik Karlberg. Båda härstammar från Åbo skärgård.
Victor levde på den ryska tiden i provinsen Finland. Det var efter den svenska tiden men innan Finland grundades 1917. Det var vid den tiden som lokala opinionsledare började konstruera finsk nationalism.
Victor var mästaren inom finländskt landskapsmåleri. Men han dog redan som 59-åring, kuvad, nedtryckt och deprimerad. Han blev offer för narcissistiskt våld, det osynliga våldet.
Hur gick det till?
Victor var otroligt skicklig och begåvad. Han studerade utomlands, i Paris och Düsseldorf. Han var inspirerad av nya, internationella vindar och tog med sig inspirationen utomlandsifrån.
Victor Westerholm: Seine invid Paris, 1888.
Victor var Finlands första impressionist.
1888 kom han som en frisk fläkt tillbaka till Åbo från Paris, och målade en vacker, impressionistiskt inspirerad tavla, “Björkhage”.
Skandaltavlan Björkhage som orsakade stort ramaskri 1888. Inte konst, ansåg finska kulturen.
Tavlan var målad i en mycket försiktig impressionistisk stil för Victor visste hur brutal, trångsynt och enkelspårig den lokala kulturen var.
“Björkhage” lämnades in till den stora, årliga landskapsmåleritävlingen i Helsingfors.
Där blev det SKANDAL.
Man fick inte måla impressionistiskt i Finland! Det här var inte konst. Det var inte tillåtet. Det var förbjudet.
Hela tävlingen avbröts och annullerades. Victor kritiserades, mobbades och tvingades överge sin nyupptäckta internationella stil.
Agendan sattes av ett fåtal ledande personer (narcissister) som ville bestämma över alla. Dessa personer påverkade och styrde opinionen. Pressen förmedlade deras agenda. Den kollektiva narcissismen trädde fram.
Istället för att nyfiket välkomna den nya stilen slogs den ner, brutalt. Och Victor med den.
Tavlan fick mycket negativ kritik i Helsingforspressen. Sedan blev tavlan effektivt, kollektivt ignorerad.
Victor skulle uteslutas om han inte fogade sig till den trångsynta kulturen. För att bli accepterad här tvingades han in i en form som på inget sätt gör honom och hans talang rättvisa. Victors möjligheter till fritt skapande blev avskurna och han måste skaffa sig ett jobb som lärare.
En frustrerad Victor Westerholm, med nakenmodell och elever i Åbo ritskola ca 1908
Victor skulle ha kunnat bli en av världens bästa impressionister (kanske i klass med Monet) men istället blev han slagen och kuvad.
Jag vet det själv (som förtryckt konstnär i Finland) hur det är att vara utnyttjad, slagen och kuvad av en narcissistisk kultur.
Victors konstnärliga frihet togs ifrån honom och han fick bara göra landskapsmålningar och porträtt. Det finns inget värre öde för en konstnär än att vara tvungen att anpassa sig efter etablissemanget.
Denna händelse satte djupa spår i Victor och man kan även tydligt se detta i sättet på vilket hans konst utvecklades.
I Victors tidigare målningar ser man en lätthet, ett ljus och en stark påverkan av impressionism. Man anar potentialet, att kunna gå väldigt långt. Han hade spenderat mycket tid i konstnärernas kreativa centrum i Europa, där större frihet råder.
I de senare målningarna ser man att han fortfarande försöker, han drömmer sig tillbaka till Paris och har ett svagt minne av färgerna men han ser dem inte längre.
Han åker ut till Kökar, så långt han kan komma inom givna gränser. No contact – med längtan efter frihet.
Victor Westerholm: Strandlandskap i Kökar, 1908. Henriks fars släkt Karlberg (från Kökar) och mors släkt Westerholm kopplade i samma bild.
Victor försöker. Han gräver i sitt innersta. Han hoppas finna en låga – en svag flackande låga av ljuset han en gång sett.
Men ljuset dör. Själen dör. Allt är borta. Ljuset är bara ett svagt, blekt, minne som han börjar betvivla – har det någonsin existerat? Så verklig är hans overklighet. Han är gaslightad av den narcissistiska kulturen. Han börjar misstro sig själv.
Man ser det tydligt, att allt är borta. Allt han hade. Kreativiteten, friheten, färgerna, ljuset, harmonin, friden. Han kan inte längre låtsas. Livet är över. Men inte slut ännu.
Allt kunde kanske se bra ut på ytan. Victor var ansedd. Han hade inkomster. Han var chef för Åbo konstmuseum. Han dansade efter narcissisternas pipa.
Det man inte ser, är det osynliga våldet. Hur han blev psykiskt misshandlad av andra konstnärer, av konstetablissemanget och av den kollektiva narcissismen. Han blev av den finska kulturen degraderad till en mekanisk målare, en slav. Han tilläts inte vara en fri konstnär.
Victor Westerholm: Vallinkoski, 1913.
I Victors senare konst dominerar de mörka, dystra färgerna. Ofta svarta, virvlande vatten. Kylan och gråheten är påtagliga. Det visar hans sinnesstämning.
Man kan känna hur han står där och överväger att hoppa i, och låta strömmarna föra bort honom, för att aldrig komma tillbaka.
Victor Westerholm: Karis, 1915.
Han var en fånge. Han hade ingen frihet. Han hade inget val. Han var kuvad, underkastad, sönderslagen och deprimerad. Narcissisterna dödade hans kreativitet, hans själ.
Stackars Victor!
Under sitt sista levnadsår, 1919, åsidosattes han igen vid en viktig utställning av finländsk konst (i Köpenhamn). Victor var alltmer deprimerad.
I början av november 1919 deltog han i en väns begravning.
Han stod och stirrade på kistan. Längtansfullt. Han längtade efter döden. Han ville också dö. Han önskade att det var han som låg i kistan.
Han var förkyld, men visste hur han skulle hantera kyla. Han var Finlands främsta landskapsmålare och kunde måla i -40 graders temperatur, ofta många dagar i sträck. Han visste vad han gjorde.
Han tog bort hatten och stod hela begravningen barhuvad.
Han insjuknade allvarligt i lunginflammation.
Efter någon vecka var Victor Westerholm död. Bara 59 år gammal. Hans sista målningar var några vackra solnedgångar. Och ett sista självporträtt.
Läsåret 2010-2011 gick jag en fotograf- och konstnärsutbildning i Åbo.
I min fotokonst var jag fokuserad på estetik och ville fånga skönhet och ta fram det vackraste i allt jag fotograferade. Jag gillade inte att fotografera människor och tyckte det var frustrerande och jobbigt trots att jag är en av Finlands bästa. Jag fotograferar helst saker, djur, fåglar och natur. Min specialitet är att hitta skönhet och att finna det som är vackert där andra inte har upptäckt det. Det var som en väldig utmaning, en jakt på det vackraste jag kunde hitta varje gång jag fotade, i varje person eller objekt framför min kamera. Som konstnär lyckas jag fånga unik skönhet i varje person jag fotograferar, oberoende av utgångsläget.
Min konst är filosofisk framför allt annat, ofta med estetiska inslag, men estetiken är inget självändamål. Fulhet kan filosofiskt fungera väldigt bra i konst. Det var ändå tack vare mitt estetiska öga som jag kom till en nivå som ingen annan är på och det var därför folk, kända och okända från hela landet, kom till min konstnärsateljé. Jag hade någonting som man inte annars hittade i detta landet. Jag hittade alltid skönhet och estetik även i det estetiskt fulaste objektet.
Jag hade en “magic touch” när jag fotograferade, en speciell förmåga som jag inte riktigt kan sätta ord på själv, men som kanske kunde uttryckas som en konst att skapa stjärnglans av vem eller vad som helst. Eller helt enkelt att skapa internationella och lockande verk av högsta klass, oavsett objekt.
Jag fotograferade många människor som var på toppen, eller ville till toppen, i olika synliga branscher; modeller, skådespelare, kändisar, artister, politiker och affärsmän. De flesta av de här människorna var själviska, otrevliga, och rent av vidriga som människor. Vackra på utsidan men fula inuti. De hade ingen själ, inget hjärta, inget samvete. De upprätthåller en falsk fasad, för att lura allmänheten och omgivningen.
Jag förstod att någonting var fel men inte exakt vad. Jag kände igen det narcissistiska mönstret från barndomen och min sorgliga uppväxt, men hade ännu inget ramverk för att hantera problematiken.
Först senare insåg jag att de flesta personerna jag fotograferat verkligen var giftiga narcissister som utan samvete ensidigt ville utnyttja min förmåga till sin egen nytta – de ville stjäla stjärnglansen. Min unika förmåga var för dem otroligt värdefull, men de ville bara exploatera mig som en slav.
Man kan säga att jag omedvetet var med och byggde upp en kultur, där jag med min förmåga lyfte fram ondskefulla och illasinnade människor till kändisskap, till toppen av samhället. Dessa hemska människor borde inte få ha någon synlig eller påverkande position/makt i ett hälsosamt samhälle.
Jag såg alltså verkligheten bakom narcissisternas fasader, men i brist på bättre förståelse där och då, var jag tyvärr med och byggde upp de vackra fasaderna.
Alla människor älskade mina bilder, vilket också ledde till att folket började tycka om de personer som var avbildade i mina verk. Jag kunde väcka ett ha-begär genom mina verk. Jag hade makt att styra människors perception.
Mina tavlor och bilder har varit med i flera konstutställningar men jag har aldrig strävat efter att göra mitt namn berömt. Jag har inte sökt ära. Skapandet, inte erkännandet har varit viktigt.
Idag är konst för mig mer än bara skönhet, det är liv.
Jag uppskattar det icke-perfekta, och ju knäppare desto bättre.
Äkthet är viktigt. Jag vill skilja det äkta från det oäkta.
Jag vill ha råheten, verkligheten, skörheten och det bräckliga. Jag söker sanningen. I kombination till skönheten, på sitt sätt. Där finns det verkligt vackra.
Eftersom mina inkomster kommit från familjeföretaget Oy Elfving Ab så har tanken med min konstnärsverksamhet aldrig heller varit ekonomisk utan jag har sett det som min plikt och mitt ansvar att förvalta och förädla mitt konstnärskap eftersom jag har haft unik möjlighet till det, på ett sätt som är få förunnat.
Det självständiga, fria skapandet har varit det viktiga.
Jag är en fritt utövande konstnär och det konstnärliga skapandet är mitt liv och min livsstil, inte mitt jobb. Jag gör inte konst för konstinstitutioner eller marknaden, utan för det verkliga livet.
Idag är målet med min konst att ”verken ska vara en katalysator för att göra världen bättre”.
Jag skapar inte för pengar – jag har alltid helt och hållet skapat självständigt, för mitt eget konstnärliga skapandes skull, med min egen vision som min drivkraft. Denna frihet har möjliggjorts av min privilegierade ekonomiska situation. Jag har aldrig gjort något på beställning och aldrig fått en euro för något jag gjort.
