Med agenter och supermodeller i New York (bakom fasaden)
För femton år sedan, en kall januarikväll i New York, gick Henrik och jag ut från Bryant Park-hotellet, på väg mot kvällens dinnerparty med Ford Models. Det var en av flera gånger vi varit i New York för modelltävlingen Supermodel of the World.
“Kia och Henrik” ropade någon, “kom med oss!“
Det var Eileen och Jerry Ford (de legendariska grundarna av modellagenturen Ford Models) som stod där utanför hotellet och väntade på sin transport.
“Vi väntar på en limousin, det finns plats, kom med oss!” sade Jerry.
Vi pratade och pratade med dem, och märkte inte hur tiden gick. Det kom ingen limousin.
Jerry ringde ett samtal och fick veta att det skett ett missförstånd. Ingen bil var på kommande. Vi föreslog en taxi, men Eileen sade: “Nej, nej. Vi åker alla med modellernas buss, som strax är här.“
Bussen kom, och modellerna fyllde bussen bakifrån. Vi satte oss med Eileen och Jerry i framändan.
Det var som en “private tour” med Eileen som tourguide. Resan tog en halvtimme. Eileen berättade ivrigt om allting och gav många insidertips. När vi åkte förbi gropen där World Trade Center stått strömmade tårarna längs hennes kinder. Hon hade förlorat många vänner. Det var ett rörande och känsligt ögonblick.
Människor öppnar alltid upp sig för oss. Henrik och jag är högkänsliga och super-empatiska personer, och vi känner alltid med människorna. Vi lever oss in i deras lidande. Med oss kan alla vara sig själva, utan fasader.
Vid middagen satte sig Eileen och Jerry med oss igen. Vi förstod inte riktigt varför, vi var ju de minst betydelsefulla personerna i rummet, i deras värld i alla fall. Vi representerade ju ett litet, betydelselöst land. Lokalen var ju ändå full med de viktigaste agenterna i världen (Paris, Milano, Barcelona etc.).
Eileen och Jerry Ford bemötte oss alltid med värme och värdighet, vilket är mycket ovanligt i den branschen.
De flesta andra agenter vi mött är raka motsatsen.
Agenter är oftast blodsugande narcissister som man inte kan lita på. Det är ingen rolig upplevelse att vara på fester där salen är full av agenter. 200 år tidigare skulle de helt klart ha varit de värsta slavdrivarna.
* * * * *
New York är staden som är full av liv, rörelse och puls. De säger att New York är staden som aldrig sover. Så mycket buller, lukter, trängsel, oro och köer. Människor och bilar överallt.
För högkänsliga personer som oss blev det väldigt många intryck. Vi kände oss ofta överväldigade. Vi längtade efter tystnad och lugn.
I motsats till vad man tror så sover faktiskt New York på natten. Man kan promenera runt i lugn och ro. Vi upplevde ingen fara. Det kändes tillräckligt tryggt.
Att traska i ett öde New York på nätterna, mitt i arbetsveckan, blev ett minne för livet. Det var tyst och tomt och nästan surrealistiskt. En stad på så många miljoner invånare, och alla sover. Ingen trängsel, inga ljud. Det var som lugnet före stormen.
Gatorna var mörka och tomma. Man kunde promenera kors och tvärs, över alla gator, hursomhelst.
Det var väldigt kallt. Jag började frysa. Vi letade efter en plats att värma oss på innan vi skulle vända tillbaka till hotellet. Vi var vid Grand Central Terminal. Jag ryckte i dörren för att se om den var öppen.
Till min förvåning var dörren olåst. Vi gick in. Vad skönt med värmen som mötte oss.
Den jättelika salen var helt folktom. Vilken sensationell upplevelse. Stationen brukar alltid vara full av tusentals stressande människor. Nu var den lugn, tyst och tom. Det var bisarrt och imponerande på samma gång. Det är inte många som upplevt den vackra byggnaden så här.
Vi stod och tittade runt oss en lång stund.
I den stora salen, i den stora staden, kände man sig väldigt, väldigt liten.
* * * * *
Varje kväll var det ett nytt party på nåt av de hetaste inneställena i stan. Ny plats, och nya människor. Partyna kryllade av supermodeller och kändisar. Crème de la crème av New York. Vackra ansikten, som man kände igen från de största modemagasinen och reklamkampanjerna i världen.
Vi stod i ett hörn och kände oss överväldigade. Det var så mycket intryck och så mycket oljud. Så mycket onödigt prat. Alla hade sin egen agenda och inget annat räknades.
I ett annat hörn stod ett vackert par. Han var mörk och hon var blond. Jag kände igen henne från Vogue-tidningens omslag. Hon var en av Ford Models toppmodeller. Precis som vi, stod de ensamma för sig själva.
Vi tyckte synd om dem och gick och pratade med dem. De blev jätteglada och rörda. De tyckte inte om fester. Han var en franskfödd konstnär, en pedantisk surrealist (som Salvador Dalí), det kunde ta ett år för honom att färdigställa en tavla. Hon hade arbetat med de skickligaste fotograferna i världen, och tyckte Henrik hörde till dem. Båda var högkänsliga och konstnärliga.
Vi tillbringade kvällen med dem och också de följande dagarna.
De visade oss sevärdheter och intressanta platser, New York ur ett lokalt perspektiv. Vi rea-shoppade, åt och hade roligt. Det var ännu en upplevelse vi inte glömmer. Det vi uppskattade mest var nog ändå de djupa, meningsfulla samtalen med dem. Filosoferingarna om konsten och livet.
* * * * *
Tidigare i veckan besökte vi Empire State Building. Det var just före stängningsdags så det var ingen kö. Det var bara att gå rakt in i den tomma hissen och åka upp.
Utsikten var hisnande.
Men bättre kan man väl, tänkte vi. Är det här allt?
Jämfört med CN Tower i Toronto (som hade genomskinligt glasgolv högst uppe och EdgeWalk) så var Empire State Building lite tråkig.
Går det inte att komma högre upp?
Henrik frågade vakten, som sade att man inte får gå högre upp, eller över kanten, vi måste ta en helikopter. Sagt och gjort. Vi tog en taxi till heliport och satte oss i helikoptern.
Flygturen gav oss ett unikt perspektiv över Manhattan och New York.
Vi flög först några varv runt Frihetsgudinnan (Statue of Liberty) och såg att hon hade kättingar runt fötterna. Det uppfattar man inte från normalt perspektiv. Symbolen för frihet är alltså i själva verket en fånge? Ser man upp till henne är hon fri. Ser man ner på henne är hon en fånge. Motsägelsefullt, som allt annat i den narcissistiska världen.
Vi lyckades pricka in både skymning och mörker i flygturen.
Det var otroligt vackert.
När vi började flyga var det ljust och när vi slutade hade det blivit mörkt.
Stadens lampor tändes när mörkret sänkte sig över skyskraporna. Vi fick se den legendariska staden i sitt bländande ljus.
* * * * *